Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

lördag 19 maj 2012

Min ilska...

Jag är en stormig varelse,med mina känslosvängar. Jag hugger som en kobra om någon kritiserar mig fel,säger saker som inte stämmer enligt MIG!
Blir ofta ilsken i trafiken..folk kör bara FEL,antingen för sakta,för nära,blinkar för sent eller inte alls osv. osv.
Jag har slängt mat på golvet då det vart misslyckat.
Oftast blir jag ilsken/förbannad på allt och alla då jag är stressad eller oroad.
Själv så tycker jag aldrig att jag blir orättvist arg på någon,men vet att jag ofta förstorar upp saker och blir onödigt förbannad.
Jag är långsint och förlåter typ aldrig.Mest för att den personen som gjort mig så förbannad,inte ska få möjligheten och få göra det igen,jag har svårt och glömma.(Speciellt om jag anser mig ha rätt och den andra personen vägrar och ge efter).
Sen finns det saker som jag bara irriterar mig på och då bygger jag upp ilskan inom mig,som växer och växer och blir det ingen förändring så exploderar jag tillslut,säger allt som jag malt i huvud en längre tid.Ibland rensar det luften och "var inte så farligt" och ibland så blir det tupp av en fjäder.
Är hemsk då jag har min PMS. då tål jag ingenting.

fredag 18 maj 2012

TorsdagsTema - Ilska!

Vill åter igen poängtera att det är helt frivilligt om man vill skriva vidare på mitt tema, vill man skriva något helt annat får man gärna göra det. Det finns inga måsten på den här bloggen. Förutom att det bör beröra psykiska sjukdomar och sånt.. 

Jag fick förslag om att skriva runt det här med ilska, humörsvängningar och sånt, egentligen hade jag tänkt att vänta med det men eftersom att livet gör som det brukar göra så sammanträffar saker, och där stod jag i morse och höll på att hamna i slagsmål. Vilket gör att jag har lite svårt att fokusera idag och det får bli dagens tema ändå.

Ilska för mig, om vi sammanfattar det hela i det ordet, är väldigt användbart. Väldigt kraftfullt och ger en sån skjuts av adrenalin och vad det nu är att jag kan bli som drogad, och helvete vad skönt det är. När jag blir arg så får jag saker gjort..

Men samtidigt så måste man ju försöka hantera det där, och inte låta det gå ut över människor som man tycker om. Jag flippar framför allt när jag känner mig trängt, fysiskt eller mentalt. Men jag försöker lära mig att gå undan, när det går, avsluta samtalet och så vidare. Jag har avbrutit relationer med människor som jag känner (mer eller mindre) medvetet försöker provocera mig, för det gynnar varken dem eller mig att vi förr eller senare når den punkten där jag blir riktigt arg.

Det som hände idag var att det för andra morgonen den här veckan var någon (missbrukare) som försökte ta sig in i min lägenhet (trängd) och jag fick tag i personen som var skyldig och upplyste henne att hon inte skulle göra om det. Missbrukaren tog inte emot den här informationen så bra och ville komma närmare mig (trängd!!), och hon försökte börja slåss (TRÄNGD!!!). På nåt vis går känslan "rädsla" raka vägen till "förbannad" hos mig, och i situationer där man kanske bör bli rädd och vara lite försiktig så drar jag på mig rustningen av ilska och blir orörlig. Det funkar alltid, det blir inte värre än så, ingen går närmare än så..

Jag vet inte i vilket "fack" jag ska sortera min ilska, i den bipolära sjukdomen så ingår självklart humörssvängningar, men det är också ett sätt som jag lärt mig hantera livet på (miljö) och säkert en sväng av arv där också. Själv försöker jag, med glimten i ögat, kalla mig "passionerad"! Hey, när jag är arg så är jag riktigt arg, när jag är glad så är jag riktigt glad och när jag är ledsen så går hela världen under.

Hur reagerar ni på provokationer? Vänder ni ilskan inåt? Hur gör ni för att lätta på trycket?

Ah, det var vad jag hade att säga, tror jag.

onsdag 16 maj 2012

Bipolär-fråga?!

Jo,jag tänkte fråga er som har fått diagnosen Bipolär (hatar det ordet,tycker Manodepressiv är mer "rätt")
Hur fick ni diagnosen? Anade ni själv att ni kunde vara Bipolära,eller var det andra som såg det? Vad är största skillnaden mellan Bipolära och Borderline och kan man ha båda diagnoserna??
Har någon utav er kortare mani och depressionperioder eller pågår dom alltid flera dagar? När ni har maniska dagar,kan ni sköta er vardag,är ni medvetna om era handlingar??

söndag 13 maj 2012

en tredjedel av sin egen pappa

det var länge sen jag skrev här nu, jag ber om ursäkt för det. jag har mått riktigt jävla dåligt den senaste tiden, druckit för mycket (alldeles för mycket), vägt mig för första gången på flera månader (ångest!), gråtit för att jag ätit mjukt bröd till frukost, överkonsumerat magsyrahämmande, koffeintabletter och alvedon. åkt fast för att jag beställt tram från nätet (väntar fortfarande på dom). velat fly från verkligheten, tagit e och rökt på. längtat efter mer. ljugit, varit "otrogen" mot A (trots att vi inte är ihop per say) och velat berätta det för honom för att få en reaktion. han har minskat sitt drickande de senaste två veckorna, min medberoende har lämnat mig och det ger mig panik samtidigt som det inger hopp.

vi får se vad framtiden bär i sitt sköte.

Info angående TorsdagsTema!

Det känns jätteroligt att det blev lite diskussion och känslor runt mitt inlägg om medberoende! Tack!

Väcker det andra tankar hos er så får ni hemskt gärna skriva om det, jag vet hur min hjärna lätt associerar (att ett ord som jag använder så ofta ska vara så omöjligt att lära sig stava till..) iväg och rätt vad det är så pratar jag om nåt helt annat än vad jag började med. Men det gör inget här!

Det jag egentligen ville ha sagt var att ni gärna får maila mig om ni har några önskemål angående tema, eller om ni vill att jag ska söka reda på info om nåt? Det finns kanske flera som läser den här även om de inte är med och skriver, har ni några förslag? Eller finns det nåt som ni inte vill/vågar skriva om själva? Jag vet inte, använd fantasin, maila mig. *kontaktannons*

rockeranna@hotmail.com


fredag 11 maj 2012

TorsdagsTema - Medberoende

Vill åter igen poängtera att det är helt frivilligt om man vill skriva vidare på mitt tema, vill man skriva något helt annat får man gärna göra det. Det finns inga måsten på den här bloggen. Förutom att det bör beröra psykiska sjukdomar och sånt.. 


Jag hade en nära vän (relationer är inte min starkaste sida) som en dag kastade på mig en bok och sa ”läs den här, det behöver du”. Jag tittade frågande på boken, en tunn sak, men bestämde mig för att göra som hon sa, jag hade sett henne läsa den själv..

Boken heter ”Flodhästen i vardagsrummet” (Tommy Hellsten) och handlar om medberoende. Jag tror att jag tog mig igenom det första kapitlet och sen började jag storgråta, det var så klockrent, det satte ord på saker som jag aldrig kunnat uttrycka.

I stora drag handlar det om bristen på föräldraskap (psykiskt eller fysiskt), och hur det påverkar förmågan att växa upp till en fungerande självständig människa. Kärnan i föräldraskapet handlar här om ”spegling”, att när något traumatiskt händer (och det händer..) få möjligheten att, som barn, få känna det vi känner och ha en tröstande, stöttande förälder som visar att det är okej att vara ledsen, att vara arg. Om vi ständigt får höra att ”det där är väl inget att gråta över” så lär vi oss att vår känsla inte är värd någonting. ”Flodhästen” är problem man inte talar om, saker som tystas ner, barnet lär sig och anpassar sig till att det är normalt att pappa super och slår sönder mamma (bara ett exempel), det är inget att gråta över. Men att det inte är så jävla hälsosamt kan ju vem som helst lista ut, och vi växer upp till mer eller mindre fungerande individer ändå.

En sketen barndom är inte lika med medberoende, men jag förstod, för min egen del, att en hel del känslor – eller bristen på känslor – faktiskt har sin orsak. Det är inte en sjukdom, den går inte att medicinera, men jag tycker ändå att jag ser att medberoendet ofta går hand i hand med psykiska sjukdomar. Det går att arbeta med, men jag har aldrig träffat på någon inom vården som ens vet vad det är.. 

”Ett av de allra viktigaste kännetecknen för en person som lider av medberoende är att han styrs utifrån. Med att styras utifrån menar jag att personen har lärt sig att anpassa sig till någonting som finns utanför honom själv istället för att i sina tankar och i sitt handlande styras inifrån, genom sina egna känslor, tankar och behov.” - Tommy Hellsten.

En mycket förenklad sammanfattning hittade jag på Wikipedia.

Karaktäristiska drag hos medberoende är bland annat följande: De känner sig ansvariga för andra männniskors beteende, är ofta omedvetna om vad de själva vill och behöver, känner sig säkrast när de ger, attraheras ofta av människor med behov, attraherar ofta människor med behov, känner sig uttråkade och tomma om de inte har någon att hjälpa, överengagerar sig, tror att deras beteende är andra människors fel.

Har ni hört talas om medberoende? Min erfarenhet är att många i vården inte vet vad det är, om man inte pratar med missbruksvården. Det drabbar såklart inte bara barn/anhöriga till alkohol eller drogmissbrukare, utan andra former av missbruk samt barn som blivit utsatta för misshandel (psykisk/fysisk) eller incest. 

Känner ni igen er? Om ni vill skriva om det behöver ni inte gå in på detaljer, det har jag valt att inte göra för jag vill inte lägga mer energi på det som varit. Det är heller inte det relevanta, det som spelar nån roll är hur vi mår och vad man kanske kan göra för att förbättra det. 

Jag då, jag är naturligtvis ansvarig för andra människors beteende, jag har ingen aning om vad jag vill eller behöver, tar inte emot hjälp, har haft min släng av att "bota" trasiga karlar.. Jag har ett enormt kontrollbehov, litar inte på någon och ser sällan nåt bra hos mig själv. Curlar gärna andra människor, så att alla är nöjda och glada. Och ja, jag hör hur absurt det är när man pratar om det. Det finns inte plats för mig själv i mig, men jag försöker arbeta med det. Som Hellsten också skriver i boken så behövs det ofta en rejäl kris för att vi ska inse att hur vi lever inte är hållbart, att man når botten. Jag har gjort det också. 

Ah, det var vad jag tänkte säga idag. 

Använd gärna taggarna (etiketter) som finns här till höger, det blir lite lättare att hitta då. 

söndag 6 maj 2012

Jag-Sorgligast

Har suttit här funderat vad jag ska skriva kortfattat om mig själv.Det är lika komplicerat som JAG är själv.
Jag är sk. maskrosbarn.Jag var ett snällt och duktigt barn som aldrig visade några känslor,som aldrig ville ha något,som aldrig fick kramar eller kärlek,jag var osynlig,men intelligent och lillgammal.Lärde mig och läsa som 5åring och virkade,sydde och stickade komplicerade saker osv.
Bodde några år i barnhem och fosterhem tills morsan kunde ta hem mig igen. Vilket inte gjorde mitt liv bättre direkt.Hon var bara en "tant" som jag fick bo hos,typ.Har aldrig fått känna en mors kärlek och min pappa försvann ur bilden då jag var liten,han är alkoholist.
När jag blev 14år,så förvandlades jag.Jag började dricka och ligga runt med killar,blev alltid ihop med fel killar,som behandlade mig illa...så har det varit i hela mitt liv,har aldrig varit i ett tryggt, kärleksfullt förhållande och då är jag ändå 45år. Jag har Borderline,vilket jag fick veta först förra sommaren,jag är väldigt självdestruktiv med dålig självsjänsla,har använt snubbar som "plåggrejen",dom får skada mig fysiskt och även psykiskt istället för att jag ska skära i mig själv. Lider även av ätstörningar och BDD,vilket har förvärrats senaste året. Jag blev inlagd på psyket för lite över ett år sen,ville inte leva längre.Fick 8st.ECT behandlingar som förstörde min hjärna,fick stora svarta hål i hjärnan,glömt bort en massa saker och är numera IQ-fiskmås.Min teori är att min hjärnskakning jag fick för nåt år sen,förvärrade ECT:n.
 Har svårt för att be om hjälp,har läkarskräck och rädsla för att bli beroende av något eller någon,därför är det jobbigt för mig och ta mediciner.+att självplågaren inne i mig VILL att jag ska må dåligt,VILL att jag ska ha ont,därför jag inte ens brukar ta värktabletter.
Ja,det blev inte så kort..men väldigt kort ändå för att vara om mig och mitt liv .:)

lördag 5 maj 2012

Arbete om psyk i Örebro

Hej!
Jag heter Marie och har själv haft kontakt med psykiatrin i 8-9 år nu. Jag har fortfarande inte fått den hjälp jag behöver och har blivit felbehandlad många gånger.
Jag går nu på Örebo konstskola och håller på med ett projektarbete om den negativa sidan av psykiatrin. Det hela kommer förmodligen presenteras som en konstutställning här i Örebro.
Nu är det så att jag skulle behöva lite hjälp.. Jag undrar lite om det finns några läsare här från Örebro eller med anknytning dit som skulle vilja vara med och dela med sig av sina negativa erfarenheter.
Antingen med namn eller anonymt. Så finns det någon som vill dela med sig av läkarkommentarer som får en att rycka på ögonbrynen, felbehandlingar, kränkningar, ignorans m.m.

hör gärna av er till: marie.e.trygg@hotmail.com

Prestationsångest!

Hej,hej på er!! Tänkte skriva lite om vad jag känner prestationsångest över..I det privata livet,utanför arbetslivet alltså så har jag nästan bara prestationsångest då jag har sex! Känns som jag inte gör tillräckligt mycket,gör tillräckligt bra,är tillräckligt "porrig" osv. Och det trots att det nästan går för fort för killarna jag är med,jag får ofta beröm och dom vill träffa mig igen och igen och tjatar i flera år framåt om ny sexdejt.
Det här gör att jag sällan kan ha sex nykter,vill ha sex nykter.

Sen på arbetsplatserna så känner jag prestationsångest varenda dag,känner mig aldrig nöjd,kunde hunnit med mer,kunde gjort arbetsuppgifterna ännu bättre osv. Och även där så har jag alltid fått beröm,innerst inne vet jag att jag är duktig,men jag duger aldrig för mig själv.
Ja,det var väl det jag hade och skriva som mitt första inlägg här. :)

fredag 4 maj 2012

Att berätta för vänner

Ursäkta lite om jag byter ämne.
Jag har funderat en hel del på en sak och vill höra med er andra hur ni tänker och resonerar kring detta.

Då min Asperger inte märks av så tydligt vid första anblicken utan uppenbarar sig främst i sociala sammanhang med okända människor, så har jag ännu inte tagit mod till mig att berätta för vänner att jag har denna diagnos. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det och jag oroar mig för hur jag kommer bli bemött, deras reaktion då jargongen emellanåt kan bli lite rå.

Jag har tagit upp mitt dilemma med min kontaktperson tillika sjukskötare på Psykmottagningen varpå han frågade om jag måste berätta det? Jag svarade då att jag kanske inte behöver göra det. Han menade på att jag inte har någon skyldighet att gå ut med det offentligt om jag inte själv vill, men samtidigt vill jag gärna göra det så de kanske får mer förståelse ifall jag hamnar i situationer där jag agerar väldigt annorlunda.

Men hur säger man det?
"Jo förresten, jag har Aspergers..."
"Jag gillar inte oreda, när det inte finns någon struktur. Sa jag förresten att jag har Aspergers?"

Man kan väl kanske tro att jag känner en viss skam över min diagnos och delvis stämmer det nog. Jag har en liten rädsla av att vara väldigt annorlunda, stå ut från mängden, särbehandling o.s.v. Jag tror främst det grundar sig i allmänna pöbelns bild av människor med psykisk ohälsa då många har bilden av oss som mindre intelligenta, inte tar oss på allvar och därmed nedvärderar oss per automatik. Men samtidigt har jag det senaste året jobbat mycket med min självkänsla om att vara stolt över den jag är trots min funktionsnedsättning, så jag känner mig lite ambivalent gällande skamkänslan.

Hur berättade ni om er psykiska ohälsa och vad fick ni för reaktioner?

Tema: Prestationsångest

Min prestationsångest, och likaså min handlingsförmåga, kommer och går. Problemet är att jag aldrig vet när den är närvarande eller frånvarande. Jag har hoppat av gymnasiet två gånger, sedan läst in det på folkhögskola utan problem. Jag har hoppat av en högskoleutbildning bara för att klara en annan med glans. Så är det även i vardagen. Jag kan gå veckor, månader, när jag klarar allting friktionsfritt hemma; och sedan går allt bara åt helsike och jag kan inte så mycket som diska ett endaste glas.

Jag är bipolär, och visst hör det samma med mina toppar och dalar. När jag är hypoman var en tenta inte mer än något som sveptes iordning på ett par timmar. Oftast. Det kunde också vara något jag struntade i för det var för tråkigt för stunden. Släng in lite trolig ADHD och Aspergers, gammal vanlig hederlig ångest och prestationsångest och allt blir en enda röra. Allt kan inte sättas en etikett på. Så att jag överhuvudtaget får något gjort är en prestation bara i sig!

Jag tar mig genom saker med hjälp av listor, listor, listor. Jag skriver listor på allting. Skall jag göra något stort bryter jag ned det i dess minsta beståndsdelar för att det inte skall verka så överväldigande. Det hjälper lite grann. Men bara lite. Men när depressionen kommer med sin iskyla kan inga listor i världen motivera mig till att få något gjort. Eller när koncentrationssvårigheterna slår sina klor i mig kan inga listor alls få mig att fokusera. Inga hjälpmedel är perfekta. Men det är det enda sättet jag har hittat som hjälper alls mot min prestationsångest. Att göra allting så litet att det nästan inte finns. Så att jag kan ta ett steg i taget och låtsas att jag inte kliver upp för en jättetrappa. Och ibland fungerar det faktiskt.

Torsdags-tema!

Jag får väldig prestationsångest när jag ska göra saker, jag vet inte hur ni har det, och det får ni gärna berätta om, om ni vill. Jag brukar också sätta målen alldeles för högt. Ska jag baka kakor så kör jag dubbel sats, sen tröttnar jag och äter kakdeg, typ.

Min tanke var att kläcka ur mig ett "tema" här varje torsdag, och sen får ni inspireras av det om ni vill eller så får ni skriva nåt helt annat eller så får ni javetinte.. Jag har startat två inlägg här och ett par till på min egna blogg, som jag sedan raderat för jag får inte riktigt ihop tankarna idag. Jag har varit lite frånvarande från allt för att jag har en sjuk katt och då är det svårt att få ihop annat, så är det för mig i alla fall. Då kommer ju den där pressen, jag vill skriva om nåt här, och jag vill dra mitt strå till stacken men om vad? Vad intresserar? Sen börjar jag titta på vad jag skriver, hur jag skriver, varför jag skriver och där hittar jag backspace-knappen.

Innan jag blev så sjuk att jag inte orkade försöka vara "normal" längre så pluggade jag på komvux, för att få ihop mina gymnasiepoäng. Bland annat läste jag Psykologi A, det var en ynka 50-poängs kurs och inget avancerat alls, men så kom vi till att skriva en uppsats! Jag grävde ner mig mer och mer i vad jag skulle skriva och hur jag skulle skriva och till slut hade jag jobbat upp en bild av att min uppsats skulle "betyda" nåt, att jag skulle finna den heliga graalen i Psykologi A. När jag ser tillbaka på det så kan jag inte låta bli att skratta lite åt mig själv, men resultatet blev att det blev för stort och jag skrev ingen uppsats och jag genomförde inte kursen.

Siktar ni för högt och missar målet?
Hur hanterar ni sånt?

Jag, som ni ser, kräker ur mig nåt i alla fall och backar långsamt därifrån för att se om nåt tänker falla i bitar. Jag försöker lära mig att det är bättre att göra nåt än att göra inget.