Vila i frid

Just nu är det en tung period. För ungefär två veckor sedan hittades en av mina bästa vänner död, hon hade begått självmord. Det som inte fick hända har hänt. En siffra i självmordsstatistiken och mil efter mil med tårar och sorg.
Jag vet att alla har ett eget ansvar, men jag är så arg på psykiatrin som inte gav henne någon hjälp värd namnet "vård". För det är sant. De straffade henne när hon behövde tröst och stöd, såg henne som manipulativ och uppmärksamhetssökande och använde det som ursäkt för att vända henne ryggen.

Jag tänker mycket på hennes familj. Står utan ord.
Jag läste en av min väns gamla bloggar och hittade ett stycke som hon hade skrivit om mig, det hade jag inte sett förut. Hon skrev att hon älskade mig.
En sista kram är allt jag begär.

Nej, tomheten... På fredag är det begravning. Ett avsked som jag inte vill ta.

Även döden
kunde visa lite folkvett.
Du som till slut
hinner upp oss alla.
Nog hinner du
hålla din häst
vid grinden.
Tillåta oss
säga adjö.

Det skulle
hjälpa oss mycket
om vi fick vinka i fönstret.
Pressa läpparna mot rutan,
forma munnen
till ett sista :
förlåt.

- Liselotte J Andersson

Ljusare tider

Äntligen börjar mitt liv rulla på.
Alla misstag och lögner kom ut på bordet. För hela min familj, och alla mina vänner.
Det är något som varit min värsta mardröm senaste åren. Att allt ska komma fram. Och så blev det. Mardrömmen besannades. Jobbigt är bara förnamnet på hur det har varit senaste halvåret. Och jag har förlorat många runtomkring mig. Vänner har försvunnit, och min familj har ingen tillit för mig längre.
Men jag har ändå kommit till en vändpunkt. Jag nådde min botten.
Tilliten kan byggas upp. Och jag har vänner som fortfarande står vid min sida. Trots all den skit jag ställt till med. Dom ska ha en stor jävla eloge.

Och tack vare att jag nådde min botten, så sitter jag nu här idag. I MIN egna lägenhet, som jag fixade på min egen hand. Med MINA möbler, som jag har fixat helt själv. Med min egna katt. Nykter. Inga ensamhetskänslor. För jag vet att jag inte är ensam.
Allt är bara mitt!
Och jag känner att lugnet börjar infinna sig sakta men säkert. Även om det gnager lite i bröstet.
Men det är bara rädslan. Rädslan att allt ska falla isär. Men det ska det inte få göra. Jag har bestämt mig nu.
Jag måste börja leva och inte bara överleva dag för dag.

Jag är så jävla tacksam för allt jag har nu. Det jag lyckas bygga upp.
Och jag har en alldeles jättebra och helt fantastisk gode man som hjälper mig med ekonomin.
Tack psyk för att ni hjälpte mig att ta tag i papperna som skulle skickas in till överförmyndarnämnden!
Tack mina älskade vänner som gjort den här flytten möjlig.
Och framförallt tack till mig själv. För att jag inte gav upp. För att jag fortsatte kämpa och kriga.
Nu börjar mitt liv.