Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

lördag 20 december 2014

Mamma

Jag är så himla ledsen. Tidigare har jag gått och funderat till och från om jag ska säga upp kontakten med min mamma. Och hon har inte sagt emot mig på något plan när jag berättat för henne hur jag tänker och känner kring det. Tyvärr tvivlar jag på att det har varit för respekt gentemot mig och mina känslor. Snarare en lättnad så hon skulle slippa ta det beslutet.
Det är något jag aldrig faktiskt kommer få veta. Men jag litar på min magkänsla. Och det som styrker min magkänsla följer nedan.
Nu har hon en anledning att radera mig ur sitt liv helt befogat.

De senaste 1.5 åren (eller egentligen dom senaste 8 åren) har så mycket handlat om mamma och kretsat kring henne. I hennes skilsmässa, beroende, tillfrisknande och mående.
Jag har ändrat riktning i livet, och har tagit steg på den rätta vägen. Eftersom så många relationer kring mig har gått åt helvete rent ut sagt pga mina misstag, så var det liksom dags.
Iallafall. Det senaste året har jag inte gjort någonting annat än att räcka ut handen till henne. Men den responsen jag fått är lika med noll. Jag har fått handen undanslagen fler gånger än jag kan räkna.
Våran relation har varit långt ifrån bra.
Jag har försökt hjälpa henne med hennes relation till mormor och jag har stått upp för henne när min syster inte velat ha med henne att göra.
Kort och gott har jag gjort allt som sttått i min makt för att försöka göra relationen bra och försökt hjälpa henne i den mån jag kan.

Alla når vi våran punkt där man inte orkar mer.
Jag har nått den punkten när det gäller mamma.

Jag bor för tillfället inte i min lägenhet då elen är avstängd pga strul med psyk, fkassa och soc.

Igår ringde min mamma mig och frågade om hon kunde få bo i min lägenhet om hon betalade in elen, Hon sa upp sin lägenhet för tre månader sedan och kommer alltså drygt en vecka innan hon måste vara ute ur hennes.
Jag hade även innan hon ringde precis lovat en annan person att hen skulle få hyra min lägenhet från och med nästa vecka.

Jag försökte lösa så den personen jag lovat kanske kunde flytta in senare. Men det gick inte.
Berättar för mamma. Får höra att hon är besviken. Vägrar säga varför utan "det kan jag fundera på".
Ringer personen igen, och lyckas skjuta upp hens inflytt.
Efter en stund trillar det in sms från både mormor och mormors syster där det står hur bedrövligt gjort det är av mig att sätta min mamma på gatan.
Nej. Hon blir inte satt på gatan. Hon har andra hon kan vända sig till.
Anledningen att hon vill bo i just min lägenhet är för att hon vill vara ensam. Och varför vill hon vara ensam? Jo, för att hon ska kunna fortsätta sitt smygsupande vilket hon inte skulle kunna göra hos varken mormor eller min morbror.

Får inte tag på mamma så jag åker dit för att berätta att jag har löst det.
Men då är det för sent. För då har jag redan gjort mitt val.
Och mitt val är enligt henne att jag inte vill ha någon kontakt med henne. Och jag har ingen empati för henne heller tydligen.

1. Hon har haft tre månader på sig att fixa boende. Hon har inte ens ringt någon hyresvärd. Däremot har JAG ringt en hyresvärd åt henne.
2. Hon är över 40 år och i mina ögon borde man kunna planera lite bättre än såhär.

Jag har försökt hjälpa henne så förbannat mycket, men hon har inte tagit emot något alls.
Nu när det passar henne så ska jag ställa upp på tre röda.
Var fan var hon när jag den större delen av dom senaste åren fått bo på kompisars soffor?

Blandade känslor. Förbannad. Ledsen. Ångest. Lättad.
Så jävla kluven.

Skulle kunna skriva hur långt och hur mycket som helst. Men jag ska inte.
Behövde ventilera. Och kanske få lite perspektiv. Perspektiv på om jag är en hemsk människa.
För jag känner mig som en hemsk människa. Skuldkänslor.

Mamma - här är din första riktiga konsekvens från ditt beroende. Deal with it, och sluta projicera dina känslor på mig.
Mamma - du är min enda förälder och jag vill inte förlora dig. Fast du beter dig som ett riktigt jävla as, så vill ha dig hos mig.
Mamma - bli nykter och frisk för din skull. Innan du förlorar mer än du redan förlorat.
Mamma - Jag hatar dig.
Mamma - Jag älskar dig.

5 kommentarer :

  1. Ditt inlägg påverkade verkligen mig.
    Jag hade ett liknande, mycket komplicerad relation till min mamma. Men hon har på något sätt hittat rätt meds + att hon har gott igenom tumörer som förmodligen gör en väldigt ödmjuk.
    Men innan jag och mamma kunde prata som civiliserade människor så var det helt jävla galet.
    Jag ville liksom skilja mig från min familj.

    Kom ihåg att ingen ska behandla dig som hon gör, det finns ingen grund att behandla någon så. Och att din mormor gör likadant tyder på ett medberoende mellan dem.
    Ingen kan (tror jag) egentligen vilja skada sina nära. Nära som i dotter och förälder.

    Vill även säga att eftersom det blev bättre för mig så kan det finnas hopp för dig och din mamma. Det kanske är fel att säga så, men instinktivt så är det så jag känner.

    Och till det som ingen vill hålla med om. Alkoholism är en sjukdom i sig.
    Det finns inget som ursäktar psykisk misshandel men det finns åtminstone bitar av en förklaring till varför.

    SvaraRadera
  2. Nu skriver jag från ett perspektiv av att själv vara mamma, 50+ med vuxna barn. Det är jag som har psykproblem (bipolär), men inte missbruk. Kanske kommer jag att låta lite hård, och alla familjer är olika, men så här tänker jag:

    Klart du vill hjälpa din mamma. Men varken missbruk eller psykiska problem brukar bli så speciellt mycket bättre om inte personen själv vill och anstränger sig. Lätt att säga, svårt att acceptera.

    Jag har haft som regel (och är djupt tacksam för att jag oftast lyckats hålla det) att aldrig använda mina barn som psykologer eller soctanter. De är vuxna nu och vi har en i mitt tycke underbar relation. När jag blir 80 år och krasslig kommer de säkert att försöka hjälpa mig, det tror jag, men än så länge får jag allt stå på egna ben.

    Du är ingen hemsk människa. Kanske har du t.o.m. bidragit till att hon vaknar upp och inser att hon har problem, det får framtiden utvisa. Men så länge hon inte är dödssjuk, dement eller dylikt och saknar allt annat stöd så är ditt jobb just nu att få ordning på ditt eget liv först. Att inte upprepa hennes, och kanske tidigare generationers, misstag. Det betyder inte att du inte älskar henne, men om du skulle låta henne sitta i din lägenhet och supa skulle det inte vara särskilt kärleksfullt. Hon skulle må sämre, du skulle må sämre. Och om det inte är du som orsakat att hon blivit av med sin förra lägenhet så är det verkligen inte du som satt henne på gatan, det har hon gjort själv! Självklart vill du fixa henne. Verkligheten är grym ibland.

    Jag är en av dem som ser missbruk som en sorts sjukdom, visst finns det valfrihet i det också men när hjärnan blir kortsluten är det inte så lätt att välja rätt. Tänker att om din mamma fått en "vanlig" sjukdom som magcancer, hur lätt hade det varit för dig att operera det? Du hade inte ens kunnat tvinga henne till vård. Man gör så gott man kan, ibland räcker det inte hela vägen.

    Trots allt är det en hel del som med tiden slutar missbruka och tar tag i sina relationer, så hopplöst är det inte. Men pausa inte ditt eget liv under tiden.

    Det enda som skulle vara hemskt vore om du skaffar eller har barn och behandlar dem på samma sätt som din mamma behandlat dig. Som tur är går det att undvika om man anstränger sig lite för att bli medveten om sina mönster och hur man kan bli mer konstruktiv, lite terapi sitter inte fel (om man gillar det).

    Om du vill ha ingen alls eller bara lite kontakt med din mamma känner du bäst själv. Men du behöver inte ha dåligt samvete för att du försvarar din integritet.

    SvaraRadera
  3. Åh, vilket stark text. Många kramar till dig!

    SvaraRadera
  4. Åh, vad jag känner igen mig själv i detta du berättar. Min bror som är en beroendeperson som idag är över 60 år, som inte längre kan missbruka p.g.a av en del fysiska sjukdomar och bor numera i ett gruppboende. Han var hemlös i alla sina vuxna dagar och drevs endast "framåt" med sitt aktiva missbruk. Han besökte mig... Jag insåg det som mina föräldrar inte vågade ta till sig och agera med. Jag satte upp konstruktiva regler. Det fungerade och mina föräldrar tittade förvånat och undrade: "hur gjorde du?. Jag är givmild, visa förståelse, men jag tillåter inte att någon manipulerar och utnyttjar mig, var mitt svar.

    Nog om min historia (jag har fler...)
    Att du sätter gränser visar att du faktiskt bryr dig om din mamma, det är kärlek. Om du fortsätter att göra det som hon förväntar sig av dig, är att vara medberoende och så småningom kommer även du att falla (på ditt sätt). Du är långt ifrån en hemsk människa! Dom andra som har skrivit kommentarer här ovan tidigare, håller jag med fullt ut. Ta våra ord till dig och ta hand om dig själv. DU är den viktigaste personen i DITT liv!

    SvaraRadera
  5. Sjukt elakt av folk att lägga ansvaret på DIG. Den enda som ansvarar över din mammas liv är din mamma. Du har inget ansvar, hon är vuxen och du ska inte känna något dåligt samvete alls! Du har ditt eget liv, din mamma har sitt! Den enda som kan sätta henne på gatan är hon själv - vilket hon också har gjort. Du ska absolut inte känna någon skuld.

    SvaraRadera