Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

lördag 27 april 2013

En laglig, vardagsmissbrukares dagbok.



Haha! Alltså igår när jag var lite svängd på medicin och alkohol (not funny egentligen, jag vet. Men det är så tragikomiskt att jag inte vet om jag skall skratta eller gråta så jag väljer att skratta.) skrev jag en lite sammanfattning av min dag. När jag läser den idag inser jag att det är en småromantisk, liten kort novell jag skrivit, snarare än ett blogginlägg. Det roade mig i alla fall så jag tänkte att det var värt att promota det här också.




Föressten Inzi, vad hände med facebook-grejen? Jag var på, men kunde inte ge dig min mail på något sätt...

fredag 26 april 2013

terapistörande kurator. eller?!


min kurator läser tydligen min blogg. inget fel i det kanske. men - hon har vid några tillfällen sagt till mig att jag inte bör/får/ska skriva om våra besök där. nej - jag blev inte alls låst i mitt skrivande. jag har valt att ha en öppen blogg - men det krävs lite jobb för att hitta den om en letar efter den. så hon kan omöjligtvis ha snubblat över min blogg - utan måste ha sökt efter den. för ja, jag tror att jag någon gång nämnt att jag bloggar.

jag tycker att jag är bra på att ta upp saker med min kurator, saker som inte känns bra i våran kontakt. och på bloggen jag nämner i princip aldrig hennes namn (enbart förnamn isåfall), inga ortnamn o.s.v. så jag förstår inte problemet. kan någon förklara för mig - agerar jag fel när jag skriver om mina besök hos min kurator? och har hon ens rätt att bete sig som hon gör? en får ju ofta höra att en som patient kan vara terapistörande - men borde inte det gälla personal också? hmpf.

annars - har börjat med lamotrigin och känner mig något mer stabil. sedan vill jag tipsa om bandet bastille.

torsdag 18 april 2013

Frånvarande

Jag har varit frånvarande. Inte bara från denna blogg, utan från livet i sig. Jag finner inte någon kraft till något.

Det har hänt fruktansvärt mycket här. Mamma har efter tio års tid gått iväg och fått hjälp för sina alkoholproblem. Jag har blivit sambo. Min T har lagt in sig på avgiftning (äntligen).
Mamma och hennes man funderar på separation. Vi får se hur allting slutar. Just nu orkar jag inte bry mig.

Jag har försökt stänga av. Klarar inte av att lägga ner energi på saker som sker runt omkring mig.
Det jag ser fram emot just nu är att jag och min älskade sambo ska åka till åland och hälsa på en kär vän om ca en månad. Det var ungefär ett år sedan vi sågs sist, och det ska bli så underbart att bara få sitta och kedjeröka bort en hel kväll fylld med skitsnack, bara hon och jag. Precis som förut.

Jag hade planerat ett långt inlägg här nu. Bara få vräka ur mig massa skit, men jag har inte ens kraft till det för tillfället.
Jag hoppas det går bra för alla andra som är här inne. Både bloggare och läsare. :)

tisdag 16 april 2013

Piller-djungel

Ska börja käka Ziprasidone/Zeldox idag för att jag får overklighetskänslor till och från. Men, efter att ha läst runt ganska mycket om denna medicin (vilket jag gör alltid med nya mediciner) så verkar så verkar det vara sjukt mycket (och vanligt) med biverkningar. Min största rädsla med alla nya mediciner är att gå upp i vikt. Vilket jag *ta i trä* har klarat mig ifrån än så länge. Hur har Du upp levt Ziprasidone? Har det hjälpt? Och fick Du några biverkningar? Jag vet att det är väldigt individuellt från person till person. Men, andras erfarenheter är alltid intressanta att höra.

Jag äter även Lamotrigin. Är det någon mer som gör det i samband med Ziprasidone/Zeldox? Hur upplever ni detta?
 
Och slutligen, man känner sig fan som en jävla försökskanin hela tiden. Ta det här, testa det här, testa det här mot det, den här hjälper till med det här, byt ut den här mot den istället, ta det här för biverkningen för det här, ta det här för att hjälpa den andra du tar. Och så om allt igen.
 
Suck.

söndag 14 april 2013

Lite bredvidläsning ang. DBT eller bara ett människoöde

Litet lästips angående DBT (Dialektisk beteendeterapi): professor Marsha Linehan som arbetade fram den numera populära terapin berättar - hon började själv som psykfall, inlåst i isoleringsrum i drygt två år i tonåren, självskadade, självmordsnära. Från journalanteckningen när hon skrevs ut: “during 26 months of hospitalization, Miss Linehan was, for a considerable part of this time, one of the most disturbed patients in the hospital.” Ingen gissade nog att hon skulle få en lysande karriär... Men inte förrän vid 68 år steg hon fram och berättade sin historia.

http://www.nytimes.com/2011/06/23/health/23lives.html?ref=health

onsdag 10 april 2013

Reflektioner över en dosett

Jag tar fyra tunga mediciner varje dag för att kunna uppträda normalt. Nåja, ”normalt”. Jag är fortfarande sjukt stresskänslig och blir trött av intryck. Men ”normal” som i att jag inte yxmördar mig själv eller andra (inte för att det senare någonsin varit på gång, but you never know). Jag tvättar handdukar och bakar bröd, jag träffar släkt och vänner, jag deklarerar i tid och betalar räkningarna, jag hejar med ett leende på grannen och busschauffören.

Jag börjar meningarna med ”jag”. Jag ser mig själv, eller något jag tror är mig själv. Men det är lurigt, minnen av ljus och mörker dröjer sig kvar. På ett sätt vill jag glömma de hemskaste stunderna, den totala hopplösheten där bak i ambulansen med magen full av piller. Alla gånger jag varit utlämnad åt en fyrkantig vård. Allt som har tyckts om mig och bevarats för evigheten i journalen. Alien-känslan när jag inte lyckats styra mitt sinne. Samtidigt – behovet av att minnas, spara, bekräfta henne därinne som trots allt kämpade.

Och flygfärderna... de får jag inte minnas för mycket, eller åtminstone inte med för tjocka sentimentala solglasögon. Ja, de var glädjestrålande men också utmattande, det var lätt att flyga för nära solen och bli bränd.

Allt detta är också jag. Men sidor jag just nu väljer bort, eller snarare har turen att kunna välja bort för stunden. Så länge medicinerna fungerar som de gör nu. Det enda jag behöver göra är att bestämma mig varje dag för att ta dem, och göra det till ett aktivt beslut. Lite läskigt är det. Att inte bara driva runt och låta saker hända, utan medvetet omforma mitt medvetande.

Nej, jag proppar inte bara i mig kemikalier, jag försöker sköta sånt som mat och sömn och relationer, har en samtalskontakt och ska till att gå en patientutbildning (kurs i grupp om bipolär sjukdom). Men knappt något har haft så stor effekt som senaste höjningen av litiumet, därför blir det så påtagligt – jag har en materiell sak i min hand som kan ändra vem jag är, om jag vill leva, om jag vill dö, om jag jagas av andar och hemsöks av blodiga illusioner, om jag möblerar om vardagsrummet, om jag tar en drink till...

Särskilt när jag vet att en del inte blir hjälpta av mediciner så känns det märkvärdigt att till slut (efter 14 år som psykfall och kanske 35 år som psyksjuk) seriöst kunna säga att de här funkar som det var tänkt. Jag blir lite skrämd av att stå i dagsljuset och ha makten.

Allt liv är förändring.

tisdag 9 april 2013

Mörkrädd med stil: en liten presentation


Hej på er alla! =)

Jag heter Victoria, är 23 år och är ny medbloggare här på Sisters&bros in arms. Jag är också en av dem som fick en returbiljett från helvetet.
Min historia med psykisk sjukdom började när jag var elva, med depression, ätstörning och senare också självskadebeteende. Jag höll allt dolt, det är inte lätt att prata om psykisk mående när man är elva-tolv, så jag kom inte i kontakt med psykiatrin förrän jag var fjorton. Det var då som jag började medicineras och blev riktigt sjuk. Efter det "vårdades" jag sex år inom slutenvårdspsykiatrin, främst för mitt svåra självskadebeteende. 

Men idag sitter jag här, levande, hemma hos mor och far och syster, framför datorn med en kopp kaffe och mår ganska så bra. Jag har varit fri från slutenvården i två år, och lika länge har jag varit självskadefri.

Nuförtiden fylls mina dagar med skolarbete (läser psykologi på Komvux), pianospelande, pyssel och skrivande på bloggen Mörkrädd. Jag har även kaniner och ett marsvin som behöver kärlek och omvårdnad varje dag. Jag tycker om att lyssna på musik, främst Depeche Mode och Skinny Puppy, och att läsa. Läser allt utom science fiction (förutom Liftarens guide till galaxen, såklart!)


Muffin Kanin <3

Hur kom jag då ur psykkarusellen? Tillslut, efter en del händelser då jag var tjugo år, så beslutade en läkare att jag skulle sluta med alla femtioelva mediciner som jag var ordinerad (och som inte hjälpte alls). Avgiftningen på PIVA var hemskt, men jag klarade det, och efter det...jag var som en ny människa, för att dra till med en kliché, men det är sant. De där borderline-humörsvängningarna försvann, den gigantiska ångesten försvann och jag hade och har tillräckligt med impulskontroll för att stå emot mina självskadeimpulser.



Därför råder det nu ovisshet om jag verkligen har borderl... okej jag vet att det heter emotionell instabil personlighetsstörning! i alla fall så kanske jag inte har IPS, utan istället har bipolär sjukdom. I maj kommer jag att genomgå en utredning för detta.

När jag blir stor (haha), eller snarare: när jag har min gymnasieexamen klar, så vill jag antingen bli barnpsykiater eller barnpsykolog, eller jobba med något tekniskt. Just nu är jag inne på att läsa civilingenjörsprogrammet på något universitet, men jag har inget definitivt bestämt. Jag tar studierna i lugn takt och försöker att inte stressa. Ibland så är långsamt det snabbaste!

Jag önskar er alla en trevlig dag =)

Kram från Victoria <3            

måndag 8 april 2013

Kastar berg i stenhus

Det var längesen jag skrev här nu. Mycket för att mitt inlogg inte verkar ha fungerat. Men nu verkar det vara som det ska igen.

Jag undrar hur Ni här ställer er till DBT? Jag har blivit erbjuden det förut, men har alltid tackat nej av olika anledningar. Men nu, när det kom upp igen på tal för ett par månader sedan så gick jag faktiskt på dom där första två informationssamtalen, och sedan tackade jag faktiskt ja till behandlingen. Tyvärr så är väntetiden här i Örebro län (ni kanske har samma problem?) 8-14 månader. Jag hoppas att inget händer, eller att jag ångrar mig under tiden. För jag tror att det här kan ligga rätt i tiden för mig nu.

Men, ni som har gått DBT, har det hjälpt er? Hjälpte det er tillfälligt eller har det fortsatt att använda det man får lära sig? (Ja, ni som fullföljt en DBT-behandling då såklart). Om ni INTE fullföljde, varför slutade ni?

På ett sätt ser jag fram emot DBT faktiskt mycket, men på ett sätt så skrämmer det fullständigt livet ur mig.

Livet missbrukar mig



Nu är det sådär innehelveteskaosjobbigt igen! Klockan är 14, det är städdag typ, jag är ensam hemma och jag kan inte göra någonting. Allt blir kaos. Jag tappar allt jag tar i och allting retar mig. Dammsugaren står där med sin snabel och retar mig för att jag inte kan dammsuga i mer än 30 sekunder, diskmaskinen är skitren men jag har bara tömt en tredjedel, jag har satt alla sopor i hallen men klarar inte att gå ut med dem. Smulorna i soffan skrattar åt mig medan de ligger kvar. Katten rev mig på benet och jag bröt ihop och tog benso och imovane. Det är fortfarande åt helvete och huset hatar mig. Det känns ej som om jag är vuxen, äger ett hus samt ska till arbetet imorgon. Jag är en kaosig missbrukar tonåring och jag missbrukar livet. Livet missbrukar mig.





Hur gör ni i de situationerna? Och hur förklarar ni det för er omgivning? Det skulle jag behöva hjälp med... De som inte fattar hur man kan känna förstår ju inte vilket jag bara gör att jag framstår som lat, gnällig och tråkig.





fredag 5 april 2013

Nu får man bara skit för att man vågar

Blir mest ledsen av reaktionerna jag får


Blir ledsen för att jag utmanar mig själv och mina svårigheter.
Som att t.ex åka kollektivtraffik, något som är ren panik för mig.
Och jag får bara skit för allt..

Försökte förklara på min blogg, vad jag menade med varför 
jag "orkar" etc. men fick mycket skit oavsett.

Naturligtvis fanns det många som stöttade mig och var
glada för min skull, att jag vågar.

Men ändå..
När slutade folk kunna vara glad för andras framgång???

Läser/hör jag någon göra ett framsteg i sitt liv, att komma
över saker de har svårt för - då blir jag innerligt glad.

Samhället har sjunkit ännu mer i mina ögon..