Det här med familj..

Hur behandlar era familjemedlemmar er?

Jag har stora problem med min mamma, lillasyster och mormor som alla är väldigt svåra att ha och göra med och dom kan inte acceptera mig som jag är. Min lillasyster hotar med att sluta prata med mig om jag inte blir  bättre och mamma tycker att jag ska "rycka upp mig", mormor bara inte förstår...

Jag vet inte vad jag ska göra... Jag har blivit tvungen att lösenordsskydda min blogg så att inte dom ska kunna läsa på grund av detta. Det känns så tråkigt att behöva göra det, särskilt eftersom jag har ganska många läsare.

Vad ska jag göra? Vad gör ni?

(Läser ni min blogg så kontakta mig för lösen.)
http://piiket.blogg.se

Att inte vara ett misslyckande

Jag har återigen blivit inlagd på psyk. Klarade mig hemma i knappt två månader. Allt känns svart, och orken finns inte till någonting.

Men, något som jag har märkt, det är verkligen i sådana här stunder i livet som man märker vilka sina riktiga vänner och familj är.. Många säger "ja men det är svårt att veta hur man ska vara", jo fast visst, hur svårt är det att bara skicka iväg ett sms. Det är det första jag gör om jag vet att någon i min närhet mår dåligt, men det är svårt att få samma stöd tillbaka märker jag.

Är jag ensam om detta, eller är det fler som känner igen sig?

Inlagd och uttmattad

Nu är jag inne på min femte dag som inlagd och dagarna börjar redan blanda ihop sig. Jag har inte koll på varken dagar eller vad ens klockan är. Jag känner mig bara likgiltig mot allt. Avtrubbad. Medicinändringar och en tillsatt medicin som jag inte minns vad den  heter  nu. Trött gjorde den mig iallafall.

Jag har ingen livslust och jag sover dåligt. Drömmer om min egna begravning. Men jag är inte så självisk, och sen är jag för rädd för att dö. Men.. Ja, det finns alltid ett men.

Här skriver jag om mina dagar som inlagd: http://piiket.blogg.se

Hur gör man?

Hur gör ni för att stå emot impulser?

Senaste tiden så känns det som att jag har spårat ur mer än vanligt. Julen spenderades på IVA och jag hoppade från ett fönster och bröt foten. Jag vet inte vad jag håller på med längre.

Hur gör man?

Hjälp.

Hur slutar man?

Jag är så trött på självskada, ambulans och poliser att jag bara vill SPY RAKT UT. I helgen blev jag kallad "en sådan där borderline-tjej" av ST-läkaren som sen sydde ihop mig utan bedövning och samtidigt som jag var handfängslad. Polisen var bra, likaså sjuksköterskan.. men läkaren, jag kallade honom säkert ett och annat, av ren panik.

Hur gör man, hur tänker ni när ni får självskadetankar att låta bli? Nu hade jag druckit också, vilket gör det svårare, jag vet. Och tagit några piller. Fan. Min hjärna är sjuk. Jag är sjuk. Jag vill inte vara sjuk längre.

Allt bara förstörs.

Hur gör man?

Long time, no see

Det var inte igår jag skrev här. Har haft problem med inloggning och så vidare. Men nu är jag tillbaka igen.

Sommaren har varit... tuff. Jag hamnade i djup depression vilket ledde till att hamna i självskadebeteendet igen. Som jag varit fri från länge. Senast för några dagar sedan blev det en intox och självskada, men just om det kan ni läsa mer om på min privata blogg http://piiket.blogg.se

Något som förstör mycket för mig är att jag inte kan acceptera att jag är sjuk med mina diagnoser. Jag vill inte acceptera dom, för då känns det... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, som att det är "okej", eller nej rättare sagt - jag kan inte acceptera saker jag varit med om som gjort mig sjuk för då känns det som att dom händelserna blir "okejade". Jag vet inte, svårt att förklara.

Hur accepterade ni era diagnoser? Och hur hanterade ni det?

Piller-djungel

Ska börja käka Ziprasidone/Zeldox idag för att jag får overklighetskänslor till och från. Men, efter att ha läst runt ganska mycket om denna medicin (vilket jag gör alltid med nya mediciner) så verkar så verkar det vara sjukt mycket (och vanligt) med biverkningar. Min största rädsla med alla nya mediciner är att gå upp i vikt. Vilket jag *ta i trä* har klarat mig ifrån än så länge. Hur har Du upp levt Ziprasidone? Har det hjälpt? Och fick Du några biverkningar? Jag vet att det är väldigt individuellt från person till person. Men, andras erfarenheter är alltid intressanta att höra.

Jag äter även Lamotrigin. Är det någon mer som gör det i samband med Ziprasidone/Zeldox? Hur upplever ni detta?

 

Och slutligen, man känner sig fan som en jävla försökskanin hela tiden. Ta det här, testa det här, testa det här mot det, den här hjälper till med det här, byt ut den här mot den istället, ta det här för biverkningen för det här, ta det här för att hjälpa den andra du tar. Och så om allt igen.

 

Suck.

Kastar berg i stenhus

Det var längesen jag skrev här nu. Mycket för att mitt inlogg inte verkar ha fungerat. Men nu verkar det vara som det ska igen.

Jag undrar hur Ni här ställer er till DBT? Jag har blivit erbjuden det förut, men har alltid tackat nej av olika anledningar. Men nu, när det kom upp igen på tal för ett par månader sedan så gick jag faktiskt på dom där första två informationssamtalen, och sedan tackade jag faktiskt ja till behandlingen. Tyvärr så är väntetiden här i Örebro län (ni kanske har samma problem?) 8-14 månader. Jag hoppas att inget händer, eller att jag ångrar mig under tiden. För jag tror att det här kan ligga rätt i tiden för mig nu.

Men, ni som har gått DBT, har det hjälpt er? Hjälpte det er tillfälligt eller har det fortsatt att använda det man får lära sig? (Ja, ni som fullföljt en DBT-behandling då såklart). Om ni INTE fullföljde, varför slutade ni?

På ett sätt ser jag fram emot DBT faktiskt mycket, men på ett sätt så skrämmer det fullständigt livet ur mig.

hur många tårar finns det?

jag vet inte hur många gånger jag under mitt liv har frågat mig själv, eller andra för den delen, hur mycket man egentligen kan gråta, HUR MYCKET TÅRAR kan det egentligen få plats i en kropp?

det är "den där" veckan på året. eller, ja, en utav dom, eller en utav veckorna, eller dagarna som smärtar som mest på året. minnena blixtrar framför ögonen när jag blundar och när jag sover. gråten finns i halsen hela tiden, minsta lilla så kommer tårarna och jag kan omöjligen sluta. min pojkvän förstår ingenting. som värst var det för någon natt sen. jag kunde bara inte sluta och panikgrät så jag nästan skrek rakt ut. och han har ingen aning, förstår inte. jag berättar inte, finns inget att berätta. jo, klart det finns, men ja. jag tror inte han skulle klara av att höra det, och jag vill inte, tror jag just nu i alla fall, berätta. nu är han hemma med någon gammal kompis, så jag är hemma hos min mamma ett par dagar. han behöver nog ett break från mig. stackarn.

men det börjar lätta, och det börjar bli bättre. det har varit mycket självmedicinering, men även det  börjar avta.

hur hanterar ni "era" särskilda jobbiga dagar/veckor?

borta bäst, hemma finns inte

det verkar som att många utav oss kämpar mot samma grej just nu - suget för droger.

idag har jag gråtit hela dagen. varför? VARFÖR KÄNNER JAG MIG INTE HEMMA? VARFÖR KÄNNER JAG INTE ATT JAG HÖR HEMMA NÅGONSTANS? jag vet svaren. rastlös själ, rastlös allt. och därav alla mina flyttar runt om i landet och alla lägenhetsbyten. men jag kan inte nu. jag har en pojkvän som älskar mig, mer än vad jag trodde att någon kunde älska mig. och jag älskar honom, mer än.... ja, jag är rädd för hur mycket. och jag KAN INTE fly denna gången. det går inte, jag kan inte, borde inte, får inte men framför allt SKA INTE fly nu...

...jag vill bara... känna mig hemma, hur jävla svårt ska det vara.

och på detta kommer minnen och flashbacks från gamla livet, drogerna och hur lätt det var att fly, att inte bry sig att bara vara och skita i vilket.

jag kan inte det nu.

det är alldeles för många på min sida.

h.e.l.v.e.t.e

men hur mår ni? känner ni er hemma? förstår ni vad jag menar med att känna sig hemma, och inte känna att man hör hemma någonstans? snälla, jag är desperat. någon. snälla. 

så jag blev inte av med det

ännu en gång har jag gått igenom en utredning, min psykolog jag haft genom det här... alltså, först gillade jag honom inte alls, han var/är så ung. men allt igenom veckorna gick som utredningen pågick så insåg jag att han är bra och att han bryr sig, PÅ RIKTIGT. vi bestämde att jag även ska ha kvar honom som psykolog även när utredningen är klar och det kändes så bra. han hade många bra råd, och vi kunde till och med skratta tillsammans.

när jag var där i måndags så berättade att han hade blivit förflyttad och skulle sluta. jävla helvete, jag har alltid sågat psykologer vägrat och betett mig som ett asshole mot dom och hållt mig till min bildterapeut, beroendesköterska, och några kuratorer som kommit och gått - dom har inte klarat av mig. och så äntligen, ÄNTLIGEN fnner jag någon. vi får kontakt, bestämmer att han ska jag ha kvar i minst ett år tills DBT kommer igång (sjuk väntetid), men nej.

aja, utredningen visade i alla fall att jag har borderline ändå. den skrivs inte av eller bort trots att psyk här inte  trodde på den diagnosen, men den är kvar, men J (psykologen) skriver in den i journalen med lite andra ord och synpunkter.

it sucks.

jag måste fråga, är ni VÄN med era diagnoser? jag HATAR diagnoser och har ALLTID gjort. och har alltid varit emot det. har därför alltid vägrat gått med på det osv osv osv. och när dom satte borderline första gången höll jag på att få ett jävla utbrott. aja, it is what it is. men.... HUR tänker ni om era diagnoser? accepterar ni dom? är ni vän med dom? ÄR du DIN diagnos/diagnoser?

jag vägrar "bli" mina diagnos, eller diagnoser eller vad man säger, har sen många år GAD också. jag tror inte ens jag har någon diagnos. jag tror att jag bara varit med om saker och trauman som gör att jag mår dåligt, HJÄLP mig med DET, istället för att sätta mig och göra mig till en försökskanin på flera olika mediciner sen flera flera år tillbaka och ja.... herregud, den här diskussionen kan jag fortsätta föralltid. men vad ERAN åsikt om diagnoser, era egna, och i allmänt.

update: ja, jag har läst igenom och insett en del stavfel och en del meningar som är felaktigt byggda. men jag har tagit några glas vin, och orkar inte ändra det. hoppas ni förstår ändå. 

och jag har även svarat på frågestunden på min privata blogg http://piiket.blogg.se

instabil impulsiv... och god jävla jul

9 minuter kvar av denna helvetes dag. ångesten har svidit i kroppen hela dagen. jag vill säga att ångesten har gjort ont i hela kroppen, men det har mer legat svindande och brännande över hela kroppen och inuti mig.

en gång i tiden så älskade jag julen, folk, vänner och familj visste hur jag älskade allt julstök med att julbaka bröd och godis, julpynta, fixa gran, laga mat och bara vara så jävla julig.

det känns så längesen.

den 19 december för två år sedan så var jag död. då låg jag med respirator och i koma efter en (oavsiklig) överdos. två år, det är både lång och kort tid. jag insåg att en dag kommer jag faktiskt inte vakna upp och leva längre och jag vill inte dö.

två år.

både bra och dåliga år. vill skrika, jag har nästan lite panik just nu. resten av huset sover, jo jag är nämligen hemma hos min mamma just nu. vilket också är lite ångestladdat då jag senast var här så skar jag upp mina armar och lämnade mitt rum utan att byta lakan (ingen går någonsin in här) men nu skulle hon byta lakan och fick då se vad jag hade ställt till med, ett lakan fyllt av blod som gått igenom till madrassöverdraget och igenom till madrassen. god jul mamma, eller vadå?

jag vet inte riktigt vad jag vill skriva, känner att jag tappat tråden om vad jag börjar med hela tiden. jag svänger mer i humöret än någonsin och min pojkvän/sambo har börjat märka det, och även påpekar det. ena sekunden är jag där för att i nästa sekund vara där. inte påpekar det elakt eller så, mer bekymrat eller påpekande... det oroar mig lite, jag borde kanske gå tillbaka till mina mediciner som jag utan läkarens insyn eller vetande slutat med.

vart var jag nu då, fan. allt är konstigt, kommer på nya saker hela tiden. har under hela dagen smygit i mig så mycket snapps jag kan, öl och rödvin som jag själv hade med mig. min pojkvän är hemma hos sig, ensam. det gör också ont. men han ska jobba, min fina fina. han jobbar på akuten som sjuksköterska. är så stolt över honom. men jag saknar honom, och det gör ont i mig att han är ensam idag.

drogsuget är större än någonsin. en lina. ett piller. ett vad fan som helst.

har tagit mina sömnmeds nu, så jag hoppas jag somnar närsomhelst.

jag ber om ursäkt för ett otroligt flummigt inlägg, men jag mår så dåligt och är en aningens berusad på det.
helvete. jag vill bara leva ett harmoniskt liv, jag vill leva som grannen, som kompisen, som busschauffören, som någon....

jag flashbackar mycket idag. ser och hör saker jag inte vill bli påmind om. saker som inte ens hänt på julafton eller ens under denna tiden på året. förutom överdosen då, det lilla jag kommer ihåg. men annant, allt bara - det blir för mycket.

nej, nu försöker jag säga godnatt igen.

och förresten, tack till er som faktiskt ställt frågor i min frågestund på min privata blogg http://piiket.blogg.se

godnatt, och hoppas att DU eller NI haft, får eller har en fin julhelg.

tänd ett jävla ljus

snart jul, eller vi är väl i juletider redan. fler än jag som har ångest över detta?

återfall

i veckan fick jag ett återfall. igen.
mina stackars armar klarar nog inte mycket mer, ändå har jag tatuerat över det det mesta, i alla fall det som är gammalt nog att tatuera över.

under senaste 1 ½ åren har jag haft (tror jag) cirka 5-6 återfall av självskada, ben eller armar. innan dess var jag självskadefri (hur man nu vill tolka det.......) i lite över 1 år. jag vet att 5-6 gånger inte är mycket. MEN, det värsta är att TRE, kanske FYRA (förtränger detta gärna och lätt...) kommer jag inte ens ihåg att jag gjort. total black-out, inget minne alls. någon gång har jag druckit, någon gång på stilnoct och/eller imovane och alkohol eller i totalt nyktert tillstånd. det spelar liksom ingen roll hur jag är. och det skrämmer livet ur mig, det blir djupare och djupare, och jag är rädd. hur långt kan jag gå under dom här black-outsen? JAG HAR JU INGEN KONTROLL OCH INGET MINNE.

vaknar upp av att kläder och sängen är full med blod men det har gått för lång tid att sy så det blir att tejpas. helvete, hatar det här, blir rädd och frustrera. ta mig inte fel, jag dömmer INTE, absolut INTE, er som har ärrfyllda kroppar. men JAG vill inte ha det, och JAG skäms över det. går alltid med långärmat, om det inte är nära nära nära nära nära vänner/familj omkring mig.

jag tatuerar mig gärna, jag kommer fylla mina armar. har inte mycket plats kvar på armarna då jag är så tatuerad, gamla ärr under. men nu måste jag vänta tills ärren blir såpass gamla. jag blir så ledsen. så jävla ledsen.vill inte vänta. och ingen förstår. ingen.

min pojkän blir ledsen och orolig. jag förstår honom. det blir jag också. det här är inte jag. en kväll somnade jag inte av stilnocten. jag gjorde mig då inte illa, men skrämde upp min pojkvän rejält. jag har inget minne. hur långt kan jag gå?

jag har redan varit nära på att dö en gång. koma, respirator. hela skiten.
och jag vill inte dö, JAG VILL LEVA.

jag hatar och jag älskar benzo över allt annat.

någon som känner med, någon som vet?
snälla, låt mig inte vara ensam i det här.


såhär öppet har jag aldrig skrivit. inte ens på på min privata blogg.

gammal bild på mig en människa tog på mig i en av mina värsta ångestattacker någonsin.

snorfull, snorhög och allt därtill. har kvar bilden för att påminna mig om vad som en gång var.

jag är ju alla fall inte här. 

ps. jag har nu fått min diagnos (igen). men jag avvaktar med att skriva ut den här, då jag inte riktigt har gjort mig "vän" med den än. kan man bli det? vän med sin diagnos alltså.

en sådan jävla dag idag

idag är en sådan där jävla dag när kroppen både fysiskt och psykiskt säger ifrån.

har haft problem med smärta i livmodern (tror jag det är i alla fall) fram och tillbaka i en veckas tid nu, det gör mest ont om jag går omkring eller står upp. men det verkar i alla fall som att det här har gått över hyffsat...
...så då drar min berömda magkatarr igång istället. inatt var den värsta natten på länge, mådde fruktansvärt illa och magknip från någon annan livstid. fick glatt traska iväg till apoteket och köpa lite medicin, nu mår magen lite bättre. men det är långt ifrån bra.

psyket spökar också idag. känner mig i vägen och att jag inte är bra nog. känner mig ful, fet och äcklig. även fast jag vet att jag varken är ful, fet eller äcklig... egentligen. överanalyserar allt i varenda relation jag har nu. pojkvän, syskon, kompisar, familj, släkt.

kaos.

vill sova, och hoppas jag somnar väldigt snart.

angående bildterapi

fick en förfrågan om bildterapi och lite om hur det fungerar, så tänkte slänga ihop ett inlägg om det nu.

det är lite olika från gång till gång hur det är, i alla fall för mig. det börjar alltid med att jag och bildterapeuten pratar lite. främst hur måendet är just då, och vad som hänt sen senast jag var där (är där en gång i veckan). vi försöker alltid att fokusera på en särskild känsla som jag känner just då, och vart den kommer ifrån. ibland stannar vi i nutiden och tar det där ifrån, ibland går vi längre bak i tiden och det kan var allt ifrån igår eller ända tillbaka till barndomen. minnen, känslor etc. 

med fortfarande en särskild känsla i fokus så ska jag därifrån försöka se det som en bild och då få ut det på ett papper (pappret sitter på väggen och storleken bestämmer jag själv). det kan vara allt ifrån ett rött sträck,  att måla allt svar - eller som senast - tre träd med en svart cirkel runt. själva målandet varar inte länge, kanske 5-7 minuter. sedan sätter vi oss framför det jag precis har målat, och min bildterapeut förklarar först vad hon ser och känner när hon tittar på det och försöker analysera det. ofta är det jag målat helt oförstående för mig, och där kommer min bildterapeut in. hon är så duktig, och jag litar verkligen på henne. hon ser saker som jag inte alls ser eller tänker på. 

varje session är mellan 60-90 minuter långt. ibland händer det att jag inte målar något alls, utan att vi bara sitter och pratar. 

för mig så funkar bildterapi väldigt bra. jag har väldigt svårt för att öppna mig och prata om saker, särskilt saker som har hänt. men när jag sitter på bildterapin så är det som att jag drar ur mig något och slänger det på väggen istället och tittar på det. jag förstår inte alltid vad det är jag precis har målat, men där kommer min bildterapeut in. hon har fått mig att öppna mig om saker och se saker som jag aldrig trodde att jag skulle berätta för någon. och det händer så fort att jag knappt hinner inse det själv. det är saker som ligger så djupt in och förträngt att jag inte vet hur jag ska sätta ord eller känslor på det.  men där har verkligen bildterapin hjälpt mig mycket. 

ytterliggare en presentation

jag heter sandra och är 25 år, men känns främst igen som piik. bor i karlskoga och örebro tillsammans med mina två kinesiska nakenhundar och pojkvän. jag pendlar mellan att vara halvtid- och heltidsjukskriven, och har nu varit arbetslös i lite mer än en månad, jobbade innan det för tele2 kundtjänst. och har även jobbat som personlig assistent, vårdbiträde och på ett hunddagis. men jag börjar snart ett nytt jobb och kommer även att börja studera med början i januari är det tänkt.

har i många år haft min privata blogg där jag har skrivit om min vardag med psykisk ohälsa och allt som hör där till. i somras så stängde jag igen bloggen men öppnade den igen för inte så längesedan. har dock raderat allt som någonsin har skrivits och beslöt mig för att "börja om" och inte ha så mycket fokus på det psykiska, det fungerar sådär, det blir få uppdateringar och jag vet inte riktigt vet jag ska skriva om, och jag saknar att kunna ventilera vad som händer med mig med andra bloggare och läsare, framför allt så saknar jag att skriva.

är nu under utredning (igen) då ny läkare och nya psyk (flyttade för ca ett år sedan) inte tyckte att diagnosen/-erna stämmer fullt ut och jag säger inte emot angående det. så, angående just diagnoser så ber jag om att få återkomma om det, antagligen redan nästa vecka verkar det som. så förutom att jag springer på psyk för utredningar nu, så går jag även där för bildterapi en gång i veckan, ska även snart börja i en grupp för bildterapi med flera personer och står även i kö för DBT igen. 

jag ser fram emot att få bli delaktig i denna blogg och att få skriva här, och jag hoppas kunna skriva mera privat här än vad jag gör på min privata blogg. både för att kunna ventilera, dela med mig och få höra era erfarenheter och synpunkter. 

en stor varm höst-kram till er alla, så hörs vi.