Inlagd och uttmattad

Nu är jag inne på min femte dag som inlagd och dagarna börjar redan blanda ihop sig. Jag har inte koll på varken dagar eller vad ens klockan är. Jag känner mig bara likgiltig mot allt. Avtrubbad. Medicinändringar och en tillsatt medicin som jag inte minns vad den  heter  nu. Trött gjorde den mig iallafall.

Jag har ingen livslust och jag sover dåligt. Drömmer om min egna begravning. Men jag är inte så självisk, och sen är jag för rädd för att dö. Men.. Ja, det finns alltid ett men.

Här skriver jag om mina dagar som inlagd: http://piiket.blogg.se

och så var jag där igen

Mitt andra inlägg nu då. Ja hur har livet sett ut sen sist? Jag har haft många återfall, just nu sitter jag och är väck på smärtstillande. Snott tabletter utav min mormor och har egentligen ganska grov ångest för detta är andra gången denna veckan. Mina imovane jag fick i torsdags slank ner lika fort som jag kom hem från apoteket. En fin vän till mig som jag lärde känna på avgiftningar som jag umgåtts med efter och varit ganska nära tog livet av sig förra veckan, jag har inte gråtit ännu. Kan inte gråta och det känns jobbigt. Vill bara lätta på alla mina känslor kring detta men det går verkligen inte. Jag vet vad hon hade varit igenom, jag vet att livet kom ikapp henne och jag vet att det var såhär hon ville försvinna. Men det gör så fruktansvärt ont i min själ att hon inte kände att hon hade någon att vända sig till. Jag kunde inte gå på hennes begravning och det kommer göra ont i min själ resten utav livet. Jag vill att hon skall se ner på mig och vara stolt över mig för att jag håller mig drogfri, så som vi prata om att vi skulle leva livet. Men nu sitter jag här med morfin i kroppen och kan inte kontrollera kroppen ordentligt. Är det såhär jag vill leva mitt liv? Nej det är det inte. Jag måste göra något åt detta men jag vågar inte berätta för någon. Min terapeut vet en del men min socialsekreterare vet ingenting och henne skall jag träffa sista gången den 3 januari. Skall jag berätta hur det ligger till då är ju frågan. Får se om jag vågar det. Jag är så rädd att LVM-anmälan jag hade på mig skall tas upp igen. Nej jag måste skärpa mig nu. Snart jul och jag vill inte förstöra en till julafton för att jag är så väck på tabletter att jag inte kan prata.
Ja, hoppas ni har det fint i vinter mörkret och regnet, eller om det snöar där ni är. Kran

Livet missbrukar mig

Nu är det sådär innehelveteskaosjobbigt igen! Klockan är 14, det är städdag typ, jag är ensam hemma och jag kan inte göra någonting. Allt blir kaos. Jag tappar allt jag tar i och allting retar mig. Dammsugaren står där med sin snabel och retar mig för att jag inte kan dammsuga i mer än 30 sekunder, diskmaskinen är skitren men jag har bara tömt en tredjedel, jag har satt alla sopor i hallen men klarar inte att gå ut med dem. Smulorna i soffan skrattar åt mig medan de ligger kvar. Katten rev mig på benet och jag bröt ihop och tog benso och imovane. Det är fortfarande åt helvete och huset hatar mig. Det känns ej som om jag är vuxen, äger ett hus samt ska till arbetet imorgon. Jag är en kaosig missbrukar tonåring och jag missbrukar livet. Livet missbrukar mig.

Hur gör ni i de situationerna? Och hur förklarar ni det för er omgivning? Det skulle jag behöva hjälp med... De som inte fattar hur man kan känna förstår ju inte vilket jag bara gör att jag framstår som lat, gnällig och tråkig.

Avdelning 10A

Där befinner jag mig just nu. Mådde så pass dåligt i torsdagsnatt att jag fick åka till akuten  (finns ingen psykjour där jag bor...). Så sedan natten mot fredag har jag suttit här.

Just nu är jag bara förbannad. Förbannad på hela det här systemet och att INGEN lyssnar på mig.
Igår hade jag sån fruktansvärd ångest att jag spydde. Dom erbjöd mig lergigan (som jag haft sedan jag varit 15 bast och inte funkar mot min ångest). Vägrade då ta dom, eftersom det känns fruktansvärt onödigt, och bröt ihop istället.
Ringde mamma, vilket jag aldrig gör när det gäller mitt mående, och hon blev tokig. Hon ringde hit till avdelningen och skällde.
Fick jag någon hjälp? Nej. Dom satte in en extra insomningstablett istället. Blev lovad ett läkarsamtal idag med en jourläkare. Har jag fått något möte? Nej.

Har gått och frågat hela dagen när jag ska få prata med läkaren, men som vanligt får man luddiga svar.
"Jag ska kolla på det där." "Jag vet inte".

För någon timme sedan gick jag till sjuksköterskan här inne och berättade hur illa det var och att jag måste träffa en läkare.
Det som skedde var att läkaren tog ett beslut, utan att prata med mig, att jag skulle ta två lergigan(!!!!!!).
Jag tog dom och berättade att det inte fungerade, då säger dom att dom ska prova med en annan medicin som jag redan provat och som inte funkar mot ångesten.

Fick ett minimalt utbrott. Smällde igen dörren till mitt rum och ringde mamma igen och skrek.
Det kom in en annan sköterska, och han gick iväg och ringde bakjouren igen. Utan lycka.
Det som gäller nu är att jag ska stå ut över helgen, och få prata med en läkare på måndag.

Vi kom överens om att jag skulle vara inskriven över helgen, men som det är just nu så kan jag inte åka hem.
Om inte den här vidriga ångesten inte lägger sig, så vet jag precis vad som händer när jag kommer hem.

Jag har varit skadefri i ett år och jag vill inte falla tillbaka och få ett återfall. Men nu är det inte långt ifrån, och det är skrämmande! Skrämmande att psykvården tillåter att det får hända.

Förmodligen kastar jag onödigt mycket skit på psykvården just nu. Men för i helvete!

Lyssna, tro på mig, förstå, engagemang förfan!

hur många tårar finns det?

jag vet inte hur många gånger jag under mitt liv har frågat mig själv, eller andra för den delen, hur mycket man egentligen kan gråta, HUR MYCKET TÅRAR kan det egentligen få plats i en kropp?

det är "den där" veckan på året. eller, ja, en utav dom, eller en utav veckorna, eller dagarna som smärtar som mest på året. minnena blixtrar framför ögonen när jag blundar och när jag sover. gråten finns i halsen hela tiden, minsta lilla så kommer tårarna och jag kan omöjligen sluta. min pojkvän förstår ingenting. som värst var det för någon natt sen. jag kunde bara inte sluta och panikgrät så jag nästan skrek rakt ut. och han har ingen aning, förstår inte. jag berättar inte, finns inget att berätta. jo, klart det finns, men ja. jag tror inte han skulle klara av att höra det, och jag vill inte, tror jag just nu i alla fall, berätta. nu är han hemma med någon gammal kompis, så jag är hemma hos min mamma ett par dagar. han behöver nog ett break från mig. stackarn.

men det börjar lätta, och det börjar bli bättre. det har varit mycket självmedicinering, men även det  börjar avta.

hur hanterar ni "era" särskilda jobbiga dagar/veckor?

borta bäst, hemma finns inte

det verkar som att många utav oss kämpar mot samma grej just nu - suget för droger.

idag har jag gråtit hela dagen. varför? VARFÖR KÄNNER JAG MIG INTE HEMMA? VARFÖR KÄNNER JAG INTE ATT JAG HÖR HEMMA NÅGONSTANS? jag vet svaren. rastlös själ, rastlös allt. och därav alla mina flyttar runt om i landet och alla lägenhetsbyten. men jag kan inte nu. jag har en pojkvän som älskar mig, mer än vad jag trodde att någon kunde älska mig. och jag älskar honom, mer än.... ja, jag är rädd för hur mycket. och jag KAN INTE fly denna gången. det går inte, jag kan inte, borde inte, får inte men framför allt SKA INTE fly nu...

...jag vill bara... känna mig hemma, hur jävla svårt ska det vara.

och på detta kommer minnen och flashbacks från gamla livet, drogerna och hur lätt det var att fly, att inte bry sig att bara vara och skita i vilket.

jag kan inte det nu.

det är alldeles för många på min sida.

h.e.l.v.e.t.e

men hur mår ni? känner ni er hemma? förstår ni vad jag menar med att känna sig hemma, och inte känna att man hör hemma någonstans? snälla, jag är desperat. någon. snälla. 

instabil impulsiv... och god jävla jul

9 minuter kvar av denna helvetes dag. ångesten har svidit i kroppen hela dagen. jag vill säga att ångesten har gjort ont i hela kroppen, men det har mer legat svindande och brännande över hela kroppen och inuti mig.

en gång i tiden så älskade jag julen, folk, vänner och familj visste hur jag älskade allt julstök med att julbaka bröd och godis, julpynta, fixa gran, laga mat och bara vara så jävla julig.

det känns så längesen.

den 19 december för två år sedan så var jag död. då låg jag med respirator och i koma efter en (oavsiklig) överdos. två år, det är både lång och kort tid. jag insåg att en dag kommer jag faktiskt inte vakna upp och leva längre och jag vill inte dö.

två år.

både bra och dåliga år. vill skrika, jag har nästan lite panik just nu. resten av huset sover, jo jag är nämligen hemma hos min mamma just nu. vilket också är lite ångestladdat då jag senast var här så skar jag upp mina armar och lämnade mitt rum utan att byta lakan (ingen går någonsin in här) men nu skulle hon byta lakan och fick då se vad jag hade ställt till med, ett lakan fyllt av blod som gått igenom till madrassöverdraget och igenom till madrassen. god jul mamma, eller vadå?

jag vet inte riktigt vad jag vill skriva, känner att jag tappat tråden om vad jag börjar med hela tiden. jag svänger mer i humöret än någonsin och min pojkvän/sambo har börjat märka det, och även påpekar det. ena sekunden är jag där för att i nästa sekund vara där. inte påpekar det elakt eller så, mer bekymrat eller påpekande... det oroar mig lite, jag borde kanske gå tillbaka till mina mediciner som jag utan läkarens insyn eller vetande slutat med.

vart var jag nu då, fan. allt är konstigt, kommer på nya saker hela tiden. har under hela dagen smygit i mig så mycket snapps jag kan, öl och rödvin som jag själv hade med mig. min pojkvän är hemma hos sig, ensam. det gör också ont. men han ska jobba, min fina fina. han jobbar på akuten som sjuksköterska. är så stolt över honom. men jag saknar honom, och det gör ont i mig att han är ensam idag.

drogsuget är större än någonsin. en lina. ett piller. ett vad fan som helst.

har tagit mina sömnmeds nu, så jag hoppas jag somnar närsomhelst.

jag ber om ursäkt för ett otroligt flummigt inlägg, men jag mår så dåligt och är en aningens berusad på det.
helvete. jag vill bara leva ett harmoniskt liv, jag vill leva som grannen, som kompisen, som busschauffören, som någon....

jag flashbackar mycket idag. ser och hör saker jag inte vill bli påmind om. saker som inte ens hänt på julafton eller ens under denna tiden på året. förutom överdosen då, det lilla jag kommer ihåg. men annant, allt bara - det blir för mycket.

nej, nu försöker jag säga godnatt igen.

och förresten, tack till er som faktiskt ställt frågor i min frågestund på min privata blogg http://piiket.blogg.se

godnatt, och hoppas att DU eller NI haft, får eller har en fin julhelg.

Coca Cola- reklamen som gick sönder

En text om jul, stjärnor, värme, familj. En text om mat, stickade tröjor, ljus. En text om förväntningar, stress, magont. En text om mörker, ångest, ansträngd andning, apati, självdestruktion och extra mycket behovsmedicin.

Ont, ont, ont. Varför gör det så ont på julen? Jag vill inte deppa ned men jag verkar ju inte ensam om att tycka att denna kommande veckan känns som den sista. Varför är det så tror ni?

En text om att ta på sig vargtröjan, begrava sig i värmefilten, äta inget, släcka ljusen och ställa in julen.


/Glittervargen

tänd ett jävla ljus

snart jul, eller vi är väl i juletider redan. fler än jag som har ångest över detta?

Knep och knåp

I perioder lider jag av fruktansvärd ångest. Den river, sliter, får min mun att torka ut och min hals att snörpas samman. Den får mig att tro att jag kommer att sluta andas vilket ögonblick som helst. Eller att den kommer att få min kropp att lösas upp i atomer. Ångesten regerar och jag har få verktyg att ta till för att stoppa, eller ens lindra, den.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna denna ångest.
Därför frågar jag nu:
VAD GÖR NI NÄR NI HAR ÅNGEST?

Jag letar tips, tricks, knep, råd och hjälp. Inget är för litet eller för stort.
Allting är av värde (förutom självskadande).
Så släng hit vad ni har!

ADD, eller inte ADD...

Imorgon skall jag till min sista testning angående diagnos inom ADHD/ADD-spektrat. Vet inte vad jag skall förvänta mig. Har haft en vidunderlig vecka av ångest, men tagit mig i vargkragen varenda jävla dag, hasat och ålat mig fram till denna morgondag då jag äntligen ska få svar. Positivt eller negativt, oavsett så är det en stor milstolpe i mitt dåliga mående.

Hoppas ni alla har en ok vecka!

/Glittervargen

en sådan jävla dag idag

idag är en sådan där jävla dag när kroppen både fysiskt och psykiskt säger ifrån.

har haft problem med smärta i livmodern (tror jag det är i alla fall) fram och tillbaka i en veckas tid nu, det gör mest ont om jag går omkring eller står upp. men det verkar i alla fall som att det här har gått över hyffsat...
...så då drar min berömda magkatarr igång istället. inatt var den värsta natten på länge, mådde fruktansvärt illa och magknip från någon annan livstid. fick glatt traska iväg till apoteket och köpa lite medicin, nu mår magen lite bättre. men det är långt ifrån bra.

psyket spökar också idag. känner mig i vägen och att jag inte är bra nog. känner mig ful, fet och äcklig. även fast jag vet att jag varken är ful, fet eller äcklig... egentligen. överanalyserar allt i varenda relation jag har nu. pojkvän, syskon, kompisar, familj, släkt.

kaos.

vill sova, och hoppas jag somnar väldigt snart.

Glittervargens presentation; Mollgan blev på riktigt

Fantasi är bra att ha som barn. En bra egenskap, ett tecken på friskhet. Jag hade otroligt livlig fantasi. Jag byggde upp världar och scenarion, så jag hade sällan tråkigt och föredrog att vara själv och med mina tankar. Närstående och lärare uppskattade min förmåga att fantisera, och skriva fina berättelser, rita, berätta, prata och så vidare. Kreativt!

Framåt tonåren började fantasierna bli verkliga. Och alltmer ofrivilliga och så småningom hotfulla.
Fick svårt att sova på grund av mardrömmar och mardrömmarna fortsatte i vaket tillstånd. Blev svårare att gå ut, umgås, klara skolan, jobb. Istället för att kunna underhålla min själv, tog min fantasi över mitt liv med hallucinationer, röster, hot, kränkningar, döden, våld, såg saker och människor som inte fanns. Kuratorer och skolsköterska sattes in. En möjlig diagnos blev depression, destruktivitet, missbruk, ångestproblematik, suicidal, posttraumatisk stress, psykotiska inslag. Jag var 8 år gammal första gången jag skrev om självmord i min dagbok.

Självmedicinering började jag med fösta gången när jag 13. Weed, alkohol, värktabletter. 14 gammal tog jag amfetamin för första gången. Sen benso, andra lugnande preparat, sömnmedel, vad jag kunde komma över tillsammans med mina drogvänner. Provade heroin första gången när jag var 17. Var destruktiv, utsattes för våld, utsatte mig själv för våld. De psykotiska inslagen, ersattes med missbruk och överdoser, som i sin tur avlöstes av rehabilitering och ett varmt välkomnande av den psykiatriska vården och psykofarmakans värld. Där är jag än idag och har fortfarande inte fått en slutgiltig diagnos.

Nu är jag 25 instabila år gammal, och det känns som om jag gått i pension och är i slutstadiet av mitt liv. För jag har gjort allt. Men jag behöver lära mig att dela med mig och hitta andra som förstår. Därför skaffade jag en blogg och därför är jag glad att jag blev inbjuden hit. Tack. Jag vill försöka ha ett vanligt liv. 

Jag heter Linnéa.
Linnéa, Glittervargen

Å.N.G.E.S.T

Hemsk ångest. 

Hela jag är fylld av ångest och jag vill bara sova men kan inte. Visst vi alla har nätter som den här men var inte beredd på ett bakslag just nu. 

Dövat mig med 3 ml theralen så imorgon blir ingen rolig dag. Theralenbakis är något av det värsta som finns. Men hellre det än ha det så som det är nu. 

Det blev lite rörigt nu men behövde bara få skriva av mig lite. 

Sängliggande

Har inte skrivit så mycket här inne eftersom att jag mår så pass dåligt att jag har svårt att koncentrera mej.
Senaste dagarna har jag mest sovit pga att jag har sån ångest och orkar knappt ta mej ur sängen...men jag återkommer snart hoppas jag....