och så var jag där igen

Mitt andra inlägg nu då. Ja hur har livet sett ut sen sist? Jag har haft många återfall, just nu sitter jag och är väck på smärtstillande. Snott tabletter utav min mormor och har egentligen ganska grov ångest för detta är andra gången denna veckan. Mina imovane jag fick i torsdags slank ner lika fort som jag kom hem från apoteket. En fin vän till mig som jag lärde känna på avgiftningar som jag umgåtts med efter och varit ganska nära tog livet av sig förra veckan, jag har inte gråtit ännu. Kan inte gråta och det känns jobbigt. Vill bara lätta på alla mina känslor kring detta men det går verkligen inte. Jag vet vad hon hade varit igenom, jag vet att livet kom ikapp henne och jag vet att det var såhär hon ville försvinna. Men det gör så fruktansvärt ont i min själ att hon inte kände att hon hade någon att vända sig till. Jag kunde inte gå på hennes begravning och det kommer göra ont i min själ resten utav livet. Jag vill att hon skall se ner på mig och vara stolt över mig för att jag håller mig drogfri, så som vi prata om att vi skulle leva livet. Men nu sitter jag här med morfin i kroppen och kan inte kontrollera kroppen ordentligt. Är det såhär jag vill leva mitt liv? Nej det är det inte. Jag måste göra något åt detta men jag vågar inte berätta för någon. Min terapeut vet en del men min socialsekreterare vet ingenting och henne skall jag träffa sista gången den 3 januari. Skall jag berätta hur det ligger till då är ju frågan. Får se om jag vågar det. Jag är så rädd att LVM-anmälan jag hade på mig skall tas upp igen. Nej jag måste skärpa mig nu. Snart jul och jag vill inte förstöra en till julafton för att jag är så väck på tabletter att jag inte kan prata.
Ja, hoppas ni har det fint i vinter mörkret och regnet, eller om det snöar där ni är. Kran