Relationer till andra människor.

Hej ^^

Jag har alltid tyckt relationer varit svåra även fast jag vet i teorin hur jag ska göra. I dbt gick jag lära mig en hel del. Men det är inte alltid man kan vara helt ärlig som jag alltid vill vara. Tycker inte om det här ytliga som man jämt ska hålla på med. När jag frågar hur någon mår då vill jag faktiskt veta det. Men dom flesta människor säger det för artighets grejen och det är jobbigt. Blir arg. Men samtidigt man är bara människor och dom flesta är väll rädda. Men ändå. Det är väll rätt vanligt att man tycker att relationer är svåra. Jag tänker på mig själv som är emotionell instabil och jag vet hur det är att kämpa med relationer och med sig själv för den delen. Hur gör ni för att inte föra över gamla mönster, relationer till era nya relationer? Exempelvis: Jag har en kompis som jag känner oerhört panik när jag är med hen, får ångest och tror att hen ska hoppa på mig och våldta mig. Är inget stabilt tanke process jag har där precis. Ska man säga det att det känns så, eller låta det vara?


Hare gött!


/Sayuri.

Keep on.

Brukar ni hata er själva? Jag har lyckats förstöra en viktig relation igen, som jag alltid gör. Denna gång kan jag inte fixa det.

Arg som en bi.

Hej ^_^

Ibland blir jag så förbannat arg att jag vill bara lägga mig ner och ge upp. Blir så arg att jag bara vill gråta. Blir trött på försäkringskassan och alla så kallade försäkringsbolag. Man blir aldrig tagen på allvar. Om det inte är KRIS och kris anser dem att är om man drabbas av nått som cancer. (Kan förstå att det är kris med cancer) Hur får man såna människor att förstå? Att det är fan liv och död, det är kris. Men jag ska fan kriga. Ska inte ge upp. Mig blir dem inte av med i första hand eller.

 Har ni problem med försäkringskassan och försäkringsbolag? Hur har ni hantera det?


/Sayuri.

Har ni också blickar tillbaka i det förflutnas röster?

Ibland brukar jag tänka på saker som har hänt för länge sen. Brukar ni också göra det? Händer ibland att jag kommer på mig själv leta upp gamla vänner och jag försöker förstå vad som gick fel. Ibland skriver jag ett inlägg och tittar hur dom mår. Men oftas får jag inget svar. Vilket jag kan förstå. Livet går vidare men varför står jag still? Brukar ni känna så? Jag vill be om ursäkt för saker som jag har gjort och försöka få folk att förstå att jag är inte så som jag var då. Kan förstå varför folk inte vill höra ursäkter. Men det är ingen ursäkt, det är bara en förklaring. Samtidigt så har ju dom en egen sanning, en egen upplevelse av situationerna och jag kan inte säga att det är fel. För alla människor upplever olika. Men om man bara kunde mötas? Kanske låter jag desperat? Det är inte alls meningen. Vissa grejer sitter så djupt att inte ens en förklaring når dom. Det vet ju jag lika bra det är svårt att förlåta andra men jag försöker för jag vill inte döma någon för saker dom har gjort. För det finns en förklaring alltid. För sig med min borderline, så förtränger jag väll för det mesta allt. Tycker inte om att förlora andra.


/Sayuri.

Presentation Sayuri

Hej,

Jag hittade denna blogg av en slump. Brukar alltid leta efter bloggar eller andra forum som skriver om psykisk ohälsa. De är otroligt viktigt att det finns ryggtavlor att luta sig mot när man inte vet vart man ska ta vägen, då kan man skriva hit. För det behövs ryggtavlor. Det är inte lätt att leva när samhället ser ut på ett visst sätt eller att man ska vara på ett visst sätt. Det är lätt hänt att man tror att man är ensam med det man känner. Har känt så alldels för många gånger. Fast egentligen är det inte alls så. Det finns ryggtavlor att luta sig mot, även om man inte ser det, så finns dom.

Och vem är jag då? Blev diagnoserad 2010 med ADHD och emotionell instabil (f.d borderline). Har mått dåligt långt innan jag fick mina diagnoser. Misstänkte själv att jag var emotionell instabil långt innan min omgivning visste. Fick dock diagnosen damp när jag var liten men jag tror att dom tog bort den. Har inte haft det lätt precis, som många andra. Kommer från en dysfunktionell familj. Min familj förstod inte varför jag var som jag var och det gjorde inte jag heller då. Det gjorde till att jag blev misshandlad av mamma och en av mina syskon, blev även mobbad i skolan. Min pappa var frånvarande halva min uppväxt.

I nuvarande läge är jag starkt misstänkt för autism/aspergers. Så jag väntar på en utredning. Samtidigt som jag försöker kämpa med mina inre krig och förstå världen. Det är svårt. Vissa dagar är värre än andra. Jag försöker leva det liv som jag alltid velat. Jag läser på högskola fast psykiatrin avböjde mig att inte göra det. Blir galen om jag inte har något att göra rutinmässigt och jag älskar att utvecklas som människa och lära mig nya saker hela tiden.