Manipulativ bitch

En sak jag verkligen ogillar att hålla på med, och ogillar mig själv när jag håller på med, är att vara strategisk i kontakten med psykiatrin.

Hade ett läkarsamtal nyligen med en läkare jag bara hade träffat en gång innan. På grund av omständigheterna hade jag egentligen goda skäl att klaga som satan på en annan läkare jag träffat när jag varit inne akut, men är det något man snart lär sig så är det att vårdpersonal oftast är lika kollegiala som poliser. Så jag bet mig hårt i tungan och använde försiktiga omskrivningar om allt. ”Jag såg i journalen att jag fått den och den diagnosen, skulle jag kunna få det belyst?” - inte ”Vad i helvete menar ni egentligen??” ”Tror du att den här medicinkombinationen är helt optimal?” - inte ”Ta era pillerjävlar och stoppa dem någonstans!” Och så lägga sig platt för att få sitt bensorecept. Doktorn drog slutsatsen att eftersom jag inte uttrycker mig aggressivt och aldrig själv begärt att få byta behandlare så är jag inte personlighetsstörd. Jag tycker det är lite stört att vinkla sin kommunikation så att den inte ska störa.

Nu är det självklart inte bara i vårdsituationer folk målmedvetet försöker styra konversationen med knep och trick. Anställningsintervjuer, examinationer, reklamfilmer, i kontakten med morsan och AF och när man raggar på dansgolvet... de flesta mellanmänskliga situationer där man på något sätt ska bedömas.

Jag har bara så svårt för tanken att det är nödvändigt. Att det inte alltid räcker med att vara sig själv rätt upp och ner. Självklart finns det fina undantag inom psykvården, personer som kan läsa mellan raderna och acceptera att när man mår dåligt orkar man inte alltid uppträda finkänsligt. Men det är lätt att få stämpeln ”jobbig patient”.

Det tenderar att klagas på manipulativa psykfall med sina självskador och överdoser som gör det jobbigt för vårdpersonalen. Jag erkänner: jag är manipulativ – men när jag avsiktligt försöker styra tycker de om det. Äkta manipulation får folk att må bra. För stunden åtminstone.

Herregud vilken tur att jag har ett känsligt samvete som sätter ner foten.

Hej allihopa! En liten presentation om mig själv då..

Mitt namn är Lina Tsutsumi och jag är ny här på Sister in Arms, så jag tänkte att jag skulle berätta lite om mig själv och om min diagnos som bipolär. Jag ska försöka skriva så kortfattat som möjligt, jag är nämligen rätt bra på att skriva hela biblar (; (obs, ni får ha överseende för min ironi i mina texter)

Jag är 23 år och fick min diagnos som bipolär typ 1 när jag var 15 år. För er som inte vet så innebär  att vara bipolär att man svitchar från att vara deprimerad till att vara manisk.
Nåväl, personligen tror jag att min diagnos utlöstes under den tiden då, eftersom jag var i puberteten, en allmänt osäker fjortis och olyckligt nog blev jag också mobbad i skolan under den perioden.

Jag var väldigt manisk under den perioden och lades till slut in på ett behandlingshem på Karolinska och återhämtade mig ganska snabbt där. Att komma till behandlingshemmet var det bästa som någonsin hänt mig, även fast det var oerhört jobbigt då, men jag fick snabbt hjälp och även direkt en diagnos på vad jag hade - alltså, bipolär typ 1.

Jag har sedan dess jobbat väldigt mycket på mig själv. Vart i alkohol träsket, åkt dit på några enstaka återfall och som många andra tjejer.. umgåtts med helt fel killar. Men sådant lär man sig. I stort sett har jag mått väldigt bra och utvecklat mig själv väldigt mycket.

Sedan ca två år tillbaka så har jag slutat med mediciner och dricker ingen alkohol. Jag gick innan på lithium, men har aldrig tagit så mycket lithium, så det var en tidsfråga innan jag slutade med det. Och alkohol förstod jag efter några års supande att det helt enkelt inte funkade för mig. Jag mår helt klart bättre av att inte dricka alkohol och har roligare förståss!

Många kanske frågar sig då hur jag klarar mig utan mediciner? Jo, jag har rensat ut mycket gifter i kroppen, jag tror på gammal asiatisk medicinkonst och sunt tänkade. Sedan är jag självklart väldigt noga med sömn, äta rätt kost och att motionera.

Dessutom har jag aldrig sett min bipolära sjukdom som något hinder. Det finns många som till och med aldrig märker att jag faktikt är bipolär, delvis kanske för att jag är en väldigt stadig, positiv och en livsglad person. Och som många läkare brukar säga: Många som är bipolära, behöver inte må dåligt, inte kunna jobba och kan leva ett helt normalt liv. Faktum är att det finns de som jobbar heltid och är bipolära, skaffar barn etc. Det svåra för oss är nog att hålla alla rutiner, som att sova, äta och motionera.Och det gäller väl de flesta andra psykiska sjukdomar förstås.

Annars då? Jag jobbar lite smått och har lite aktivitetsstöd, men min största passion i livet är musiken! Jag har en dröm om att jobba som producent i framtiden och har alltid tyckt om att skapa musik. Spelar själv instrument som piano, gitarr och trummor och kan sjunga lite, men jag är nog alldeles för blygsam att göra det.

Så om inte annat så kan ni kika in på min blogg, där jag mest då skriver om musik och min väg in i musikbranschen, men lägger även in lite inlägg om hur det är att vara bipolär och några peppande egoboost inlägg. Kika gärna in

Ja, nu vart det en bibel i alla fall.. hoppas ni orkar läsa (;

Vi är överlevare!

Att leva med en dubbel diagnos eller en diagnos överhuvudtaget är ingen dans på rosor.
Det gör ont och man tror många gånger att man skall dö, att man inte klarar mer.
Man blir då glatt överraskad när den jobbiga tiden är över igen och man faktiskt överlevde.
Jag går ju hos en psykolog för terapi 1 ggr/v på min beroendeenhet och jag tror faktiskt aldrig att jag hade fixat dessa 2,5 år utan henne och all annan personal som har "hand" om mig där.
Min kontaktperson i sub-teamet är helt underbar och är också ett otroligt stöd, samt dom andra ur personalen i teamet.
Det har hänt så mycket sedan den dagen jag slutade med drogerna och det är långt ifrån över.

Min mamma fick beskedet bröstcancer bara några få månader efter att jag hade gått in i programmet och det tog ju rätt hårt, men läkarna nästan lovade att allt skulle bli bra och mamma helt frisk igen.
Mamma blev "frisk" men sedan kom ju skiten tillbaka och då va det metastaser som spridit sig, då fanns det inte heller mycket mer att göra än att gå igenom strålningar och cellgiftsbehandlingar.
Sedan somnade ju min mamma stilla in i Maj förra året.
Det va smärtsamt som fan och innan det hade hänt så va jag säker på att den dagen mamma försvann skulle jag antingen ta ett återfall eller ta livet av mig.
Som tur är har jag syskon, släkt och vänner som stöd och det fanns mycket kvar att leva för. Nu även en sambo.
Inget återfall blev det heller.
Jag sköter allt som jag skall och har nu till och med ett rätt så fungerande förhållande, det som inte funkar är väl jag till och från.
Han kommer ifrån en annan värld än den jag är van vid och det blir ju även svårt för han, båda måste ställa om sig för att försöka förstå något som vi inte är vana vid.
Det går ju rätt så bra och jag är nöjd även om jag är rätt passiv många gånger ändå.

Jag har i alla fall efter många om och men tagit till mig orden som min psykolog och många andra sagt till mig, jag är starkare än jag tror. Jag är en ÖVERLEVARE!

Alla vi som överlever svåra tider eller dagar, depressioner och manier samt alla andra helveten vi får gå igenom när våra huvuden spökar och bråkar med oss.
Vi klarar egentligen mer än vi tror problemet är att man ger sig själv en dödsdom i förväg.

Jag vet att det kommer vara mycket svårigheter livet igenom.
Mina hjärnspöken och mitt drogsug som kommer till och från. Att sedan bilda familj i framtiden kommer ju säkert att framkalla mycket jobbigt.
Min syster hjärtfel, min pappas upp och ned gångar, samt min sambos ångest.
Det är mycket helt enkelt som skall genomlevas och det kommer ju med all säkerhet fler dödsfall i framtiden, ingen lever ju för evigt.
Men jag tror ändå att jag kommer fixa det när jag väl är där. Tills dess får jag kämpa vidare och försöka hålla huvudet ovan ytan.

Nu ska jag fortsätta min dag med  att gå till vårdcentralen och lämna urinprov.

Ha en fin dag!

hur många tårar finns det?

jag vet inte hur många gånger jag under mitt liv har frågat mig själv, eller andra för den delen, hur mycket man egentligen kan gråta, HUR MYCKET TÅRAR kan det egentligen få plats i en kropp?

det är "den där" veckan på året. eller, ja, en utav dom, eller en utav veckorna, eller dagarna som smärtar som mest på året. minnena blixtrar framför ögonen när jag blundar och när jag sover. gråten finns i halsen hela tiden, minsta lilla så kommer tårarna och jag kan omöjligen sluta. min pojkvän förstår ingenting. som värst var det för någon natt sen. jag kunde bara inte sluta och panikgrät så jag nästan skrek rakt ut. och han har ingen aning, förstår inte. jag berättar inte, finns inget att berätta. jo, klart det finns, men ja. jag tror inte han skulle klara av att höra det, och jag vill inte, tror jag just nu i alla fall, berätta. nu är han hemma med någon gammal kompis, så jag är hemma hos min mamma ett par dagar. han behöver nog ett break från mig. stackarn.

men det börjar lätta, och det börjar bli bättre. det har varit mycket självmedicinering, men även det  börjar avta.

hur hanterar ni "era" särskilda jobbiga dagar/veckor?

Har ni också blickar tillbaka i det förflutnas röster?

Ibland brukar jag tänka på saker som har hänt för länge sen. Brukar ni också göra det? Händer ibland att jag kommer på mig själv leta upp gamla vänner och jag försöker förstå vad som gick fel. Ibland skriver jag ett inlägg och tittar hur dom mår. Men oftas får jag inget svar. Vilket jag kan förstå. Livet går vidare men varför står jag still? Brukar ni känna så? Jag vill be om ursäkt för saker som jag har gjort och försöka få folk att förstå att jag är inte så som jag var då. Kan förstå varför folk inte vill höra ursäkter. Men det är ingen ursäkt, det är bara en förklaring. Samtidigt så har ju dom en egen sanning, en egen upplevelse av situationerna och jag kan inte säga att det är fel. För alla människor upplever olika. Men om man bara kunde mötas? Kanske låter jag desperat? Det är inte alls meningen. Vissa grejer sitter så djupt att inte ens en förklaring når dom. Det vet ju jag lika bra det är svårt att förlåta andra men jag försöker för jag vill inte döma någon för saker dom har gjort. För det finns en förklaring alltid. För sig med min borderline, så förtränger jag väll för det mesta allt. Tycker inte om att förlora andra.


/Sayuri.

Presentation Sayuri

Hej,

Jag hittade denna blogg av en slump. Brukar alltid leta efter bloggar eller andra forum som skriver om psykisk ohälsa. De är otroligt viktigt att det finns ryggtavlor att luta sig mot när man inte vet vart man ska ta vägen, då kan man skriva hit. För det behövs ryggtavlor. Det är inte lätt att leva när samhället ser ut på ett visst sätt eller att man ska vara på ett visst sätt. Det är lätt hänt att man tror att man är ensam med det man känner. Har känt så alldels för många gånger. Fast egentligen är det inte alls så. Det finns ryggtavlor att luta sig mot, även om man inte ser det, så finns dom.

Och vem är jag då? Blev diagnoserad 2010 med ADHD och emotionell instabil (f.d borderline). Har mått dåligt långt innan jag fick mina diagnoser. Misstänkte själv att jag var emotionell instabil långt innan min omgivning visste. Fick dock diagnosen damp när jag var liten men jag tror att dom tog bort den. Har inte haft det lätt precis, som många andra. Kommer från en dysfunktionell familj. Min familj förstod inte varför jag var som jag var och det gjorde inte jag heller då. Det gjorde till att jag blev misshandlad av mamma och en av mina syskon, blev även mobbad i skolan. Min pappa var frånvarande halva min uppväxt.

I nuvarande läge är jag starkt misstänkt för autism/aspergers. Så jag väntar på en utredning. Samtidigt som jag försöker kämpa med mina inre krig och förstå världen. Det är svårt. Vissa dagar är värre än andra. Jag försöker leva det liv som jag alltid velat. Jag läser på högskola fast psykiatrin avböjde mig att inte göra det. Blir galen om jag inte har något att göra rutinmässigt och jag älskar att utvecklas som människa och lära mig nya saker hela tiden.

Kedjetäcke

Vad är ett kedjetäcke?   

• Ett täcke med kedjor längsgående hela långsidan. 

• Täcket har samma storlek och ytskikt som ett vanligt täcke skillnaden är att längs hela långsidan är det sydda kanaler som kedjorna ligger i.

• Ena sidan av täcket är mindre vadderat och kedjorna ligger mer ytligt och mer kännbart. 

• Täcket finns i olika viktstorlekar.

• Täcket är till för att lindra ångest och oro samt göra det lättare att komma ned i varv. 

Vilka rekommenderas kedjetäcke?

• Täcket kan användas av vuxna och barn. 

• Främst barn och vuxna med synskador. 

• Högaktiva, personer med ADHD-problematik eller Autism/Aspergers.

• Personer med höga ångestnivåer. 

• Personer med sömnsvårigheter.    

 

 Hur fungerar kedjetäcke?

• Genom att taktilt trycka mot kroppen gör det att en trygghetskänsla skapas. 

• Trycket som blir gör även att flera ämnen i kroppen frigörs och har en lugnade inverkan. 

 Köpa ett kedjetäcke eller låna?

• Kedjetäcke är fortfarande dyra och kostar ca 8000 - 10000SEK. 

• Finns oftast möjlighet att via arbetsterapeut/hjälpmedels centralen få prova/låna ett täcke. (Skiljer sig mellan olika landsting.)     

 

 Att "låna" ett kedjetäcke 

• Först görs en bedömning om vilka svårigheter som finns och om kedjetäcke kan vara till någon nytta. Vilken vikt på täcket som är lämpligt etc. 

• Efter det är det en prövotid då nattdagbok skall föras och en utvärdering görs. 

• Fungerar täcket bra förlängs prövotiden till lånetid med utvärdering ca en gång om året. 

• Det är bra att ha påslakan på täcket för att skydda. 

• Täcket går även att tvätta i maskin. 

 

 

 

Det kemiska undret?

I snart fjorton år har jag ätit psykofarmaka från och till, mest till. Fass är, om inte min bibel så min psalmbok. Hoppet finns alltid där: denna gång ska det bli bra. Eller efter några års experimenterande: denna gång ska det bli en liten aning bättre. Enligt en snabb överslagsräkning är det sexton olika preparat jag har testat, ej medräknat tio smaker av lugnande och sömnmediciner. Lite mer än ett nytt piller om året.

Ibland infinner sig förstås tanken: vem är jag utan piller? Vem är jag med piller? Vad är insättningsbesvär och utsättningsbesvär och vad är sjukdomen och min det-förgångna-ångest och min det-närvarande-stress?

Just nu sätter jag ut en stämningsstabiliserare och enligt min man är jag milt hypoman. Ja det ser jag ju själv om jag tvingar mig till att vara objektiv (i sådär trettio sekunder). Jag kan inte avgöra om det är en kemisk svängning orsakad av mindre tillförsel av medicinen eller en kemisk svängning orsakad av en frisläppt hjärna som skulle uppfört sig så här oavsett vilket. Det blir en avvägning – ha tålamod och fortsätta nedtrappningen tills kroppen har vant sig, eller bestämma sig för att medicinen trots allt borde stå kvar. Ingen – inte ens hen med receptblocket – kan säga med säkerhet hur det förhåller sig. Men det omdekorerade sovrummet blir fint. Jag fixar aldrig hemma när jag är ”normal” så det är ju tacksamt med ett ryck ibland.

Med piller är jag annorlunda än utan, fast ändå inte. Jag har tagit mediciner som gjort mig ångestfylld, suicidal, paranoid, avtrubbad, överkänslig, värkbruten, och så förstås fet, frigid och fattig. Ändå ger jag inte upp, för jag har också upplevt mediciner som gjort mig icke-deprimerad, klartänkt, lugn, stabilare, och jo faktiskt, lyckligare. Jag börjar tro att det äntligen rör sig åt rätt håll. Även om det kan kännas ovant att vara sansad så går det nog att vänja sig vid. Kanske.

Självklart vill jag kasta alla piller. Självklart har jag kastat alla piller då och då. Senast blev det polishämtning så det är nog inget riktigt bra alternativ för mig. Trist. Min tillkrånglade relation med mediciner har varit ett Kebnekaise att bestiga och plocka ner sten för sten. Ingen inom vården har kunnat visa mig vägen, utan det är tack vare goda vänner som jag börjar trampa plan mark. Det finns ingen magi i pillerburkarna, det är egentligen inget mer spännande än en konservöppnare. Har du en burk att öppna så ta emot den. Ger de dig en hammare istället så spring. Jag ska aldrig mer tiga och lida.

Hur ser ditt förhållande till piller ut?

Det här med dygningen

Gick sådär. Jag somnade till vid 12-tiden, och vaknade vid 13 igen. Blev rejält trött vid 00, och somnade då. Vaknade nu och kan inte somna om.

Vad fan i helvete?!
Vad ska jag hitta på för knep nu då? Ååååh jag behöver mina insomningstabletter ASAP! Pallar inte med det här längre. Jag som älskar att sova.

Så, vad gör ni när ni inte kan sova?

Paranoia utav bara fan..

Sitter hemma och väntar på att min tvätt skall bli klar, efter det ska jag iväg på jobb.intro.
Blir la rätt kul och skönt att få lite cash utöver soc-bidraget som jag återigen har fått söka om.
Det känns så jävla förnedrande att gå på soc igen då jag klarat mig själv i några månader nu, men vad gör man inte?
Jag kan ju fan inte få pengar på annat sätt just nu så då är det bara att göra som idioterna säger.

Skulle det skita sig att jag börjar må skit av alla deras krav så kan jag inte göra annat än att sjukskriva mig en månad i taget, det vet jag i alla fall att jag kan göra om det behövs.
Jag har haft ett sånt tufft jävla år med mammas bortgång i cancer så en sjukskrivning kan ju bli nödvändigt. Har ju inte använt mig av någon sådan än men jag har haft en sån konstig sorgeprocess så det har väl mycket med det att göra.

Dagens problem är den fucking jävla paranoia som jag har fått mot min sambo.
Jag lovade mig själv ifrån start att jag inte skulle börja analysera det han säger eller va han gör men ändå så har jag sakta men säkert börjat komma in på det där.
Saken jag inte förstår är vad det är jag är nojig för, jag tror inte han skulle vara otrogen så det går bort och han har ju aldrig haft några drogproblem som jag. Inte heller har han någon psykisk sjukdom som skulle kunna ställa till det så jag fattar inte vad jag är orolig för.
Jag hoppas och tror att det är min hjärna som spelar mig ett fult spratt och det har ju med mig själv och mina idiot grejer jag sagt till han att göra.
Vi har haft tjafs om mina ordval och sådant och jag förstår varför då det inte finns någon annan i hela världen som är så jävla bra på att slänga ur mig ord-grodor.
Tala utan att tänka är farligt.
Men jag är säker på att det är någonting för att på något sätt känns något jävligt annorlunda och inte åt det bra hållet.
Håller på att bli tokig!
Jag blir samtidigt rädd för att jag nu ska stänga av igen för att mitt huvud och kropp försöker att ställa in sig på det värsta.
Det känner jag ända ifrån tårna att det håller på att hända.

Hur fan ska jag nu lösa det här?
Och om det finns någon s.k gud så hoppas jag att han bara jävlas med mig ordentligt.

Jag hatar mitt huvud!

Ännu en sömnlös natt

Jag börjar bli så less på det här nu. Jag må ha sömnproblem, men den senaste månaden har det varit katastrof. Somnar inte förrän 6 på morgonen, och vaknar runt 11. Ändå kan jag inte somna förrän 6 nästa morgon igen.
Vad fan? Skapligt frustrerande, måste jag få säga. Imovane, var är du när jag behöver dig som mest?!

Nu tänker jag vara envis, som jag är grym på för övrigt, och dygna! Så kanske jag blir trött i skaplig tid ikväll. Får försöka underhålla mig med att storstäda H's lägenhet. Inte för att det behövs, men vad ska jag annars sysselsätta mig med en hel dag?

Då blir han nog glad när han kommer hem från jobbet. Det skulle jag bli iallafall.
Skulle behöva ringa psyk också, för att få den där jäkla läkartiden jag väntat på sen innan jul. Min sjukskrivning går ut den 13e februari, och det skulle ju vara skönt med ett besked om jag ska börja arbetsträna, eller fortsätta vara sjukskriven.

Jaja, vi får se hur det blir.
Hoppas alla andra sover bättre än jag gör nu för tiden!

/Em.

Ett första inlägg

För 2 år sedan, var första gången jag provade dig.
2 månader senare, var jag fast. Hög, de flesta dagar i veckan. De andra dagarna var katastrof.
Och fast det var sålängesedan jag hade ett återfall så är suget kvar.

Det var du, min älskade T, som var mitt knark. Och kanske fortfarande är. Jag vet inte.

Vi trasade sönder varandra i en nedåtgående spiral. Jag kunde leva på bara din närhet.
Kan det vara så, att du alltid kommer vara min stora kärlek?

Vi är inte bra för varandra, och det är kvällar som denna, jag verkligen behöver förstå.
Men ändå så finns den där lilla känslan kvar. Långt inne. Fast jag försöker förneka, trycka bort och rent utsagt skita i den, så finns den kvar. 

***

Hej!

Jag kanske ska presentera mig. Em heter jag. För tillfället 22 år, och bor i mellansverige.
Just nu är jag sjukskriven, och har varit i 14 månader nu. Diagnostiserad med Bipolär typ 2 och Borderline. 

Försöker få vardagen att funka så gott som möjligt. Och kanske har jag börjat lyckas med det. 

Själens förkylning

Så var man då sjuk i själen. Jaha. Men vad är det?

Vore en tillräckligt religiös kanske första associationen skulle vara ”fattig syndare”. Men odödliga själar och jag är inte kompisar, så det lämnar jag därhän.

Sjuk i tanken. Tror saker som inte är sanna. Tror inte på saker som är sanna. Hoppar mellan A och Z när det ska resoneras mellan A och B. (”Om du inte tar dina piller blir du dålig.” ”Men jag ska ju till Stockholm, man kan inte äta piller i Stockholm.”) Fast ibland tänker jag obönhörligt från A till B när jag förväntas ta G och L med i beräkningen, av någon outtalad anledning. (”Det förstår du väl att sköterskan blir ledsen när du gör sånt mot dig själv, du borde tänka på henne.”) Kanske borde jag frigöra min inre landstingspolitiker?

Sjuk i känslan. Nej, det är inte proportionerligt att vilja hoppa från en bro för att en vaknade på fel sida. Vi pratar inte ”lite ledsen idag”, vi pratar ”mörk rutten källare med högar av råttlik och kackerlackor”. Och distansen saknas. Det är. Sedan, för sådana som mig, dagarna som börjar kl 3 på morgonen med sju koppar kaffe och hög musik, då hjärtat är en supernova och orden snubblar över varandra. Nej, nej, inte ”lite glad”. Natrium i vatten. En del av mig vill skrika ut att det här är väl en normal variation och inte nödvändigtvis sjukt. En annan del sticker svansen mellan benen när kreditkortsräkningen kommer och ragget jag inte vill ta i med tång ringer för jag var ju så charmig. Vilket osökt leder oss till den tredje punkten (det måste finnas tre för kompositionens skull).

Sjuk i beteendet. Borde vara den lättaste punkten, för beteendet är ju sådant som kan iakttas utifrån. Man ser om någon är knäpp, helt enkelt. Tror många. Sedan mördar deras granne sin fru och alla säger ”men han som verkade så trevlig”. Min granne är alltid vänlig, hon tycker nog att jag verkar trevlig. Jag tror (eftersom jag är så slug att jag kan se in i andra människors huvuden) att hon inte har en aning om zebraarmar, magpumpningens ädla konst och hur man låser in sig på hotellrum när man jagas av mörka varelser från en annan dimension. Ska ”sjuk” definieras som ”avviker från medelsvenssonsnormen” så är jag skyldig. Liksom en del självutnämnda medelsvenssons (vågar jag säga järnrör).

Så vad är slutsatsen? Haha, det har jag ingen. Givetvis har jag inget svar. ”Vad är själens natur?” har genialiska filosofer, sådana där som skulle ha skrivit 4,0 på högskoleprovet, funderat över i årtusenden utan något definitivt svar (eller kanske snarare en hel massa sinsemellan olika definitiva svar). Vad gör jag? Loggar in på fb. Hepp!

S - presentation

Jag är Stella, kalla mig S (eller något annat; det är ändå inte det namn jag bär i folkbokföringen). Medelålders gift kvinna med vuxna barn. Utlokaliserad till Sydsverige, var min plottriga själ hör hemma vet jag inte riktigt.

Psykfalligheten då? Jo, efter fjorton år som vårdobjekt tycker jag att jag förtjänar simborgarmärket i överlevnad. Diagnoserna har kommit och gått. Och gått över mitt huvud, kan man väl säga, för det är långt ifrån alltid som doktorerna har nedlåtit sig till att tala om för mig vilken etikett de satt. En hittar mycket spännande när en läser sin journal. Men nu hade jag en ordentlig diskussion med min nya läkare häromdagen, och han anser mig bestämt vara bipolär. Det kan jag köpa. Om man inte enbart ser till de fina detaljerna utan den stora bilden så har mitt liv blivit bättre sedan jag fick litiumbehandling, så vi är nog på rätt spår.

Jag har sjukersättning nu, svårt att jobba pga att min koncentration snabbt sviktar. Jag är nog den enda som älskar reklam-tv – då har jag en chans att vila skallen med jämna mellanrum. Går alltid hem först från festen. Måste ransonera fika med kompisar till en gång i veckan, annars skrynklar min hjärna ihop sig som ett russin. Vad allt det här beror på vete katten (för vården vet det inte). Tur då att nätet finns, och möjligheten att ha kontakt med andra just när orken infinner sig.

Eftersom jag ätit mig igenom halva FASS är jag rätt intresserad av ämnet piller. Hatar dem, behöver dem. Står just nu mitt uppe i projektet ”kemisk acceptans”, d.v.s. att använda medikamenterna på ett konstruktivt sätt. Eller som det också kan uttryckas: ”sluta larva dig”.

Vill du veta en hemlighet? Förutom de där dagarna då jag är tokgalen och självmordsmässig så är jag en ganska lycklig människa. Jag har världens mest underbara man och fantastiska barn och styvbarn. Vänner. Tak över huvudet. Är lättroad – det är praktiskt. Lite svart humor måste finnas med i överlevnadskitet för oss psykfall. Och även om jag ofta skriver om allvarliga saker i min egna blogg, och kommer säkert göra så här med, så vill jag också få med champagnen och rosorna...

Mauro Scocco - Till Dom Ensamma

Jackie

jag är en tjugosjuårig smålänning som totalt har fastnat i det gamla. det fruktansvärda som hände när jag var ett litet barn. en oförstörd och försiktig femåring. jag har varit sjukskriven i fem år, tror jag, och ändå tycks jag inte komma någonvart. jag blir sämre för var dag som går.

sommaren tvåtusentio innehöll enbart piller i alla dess former och alkohol. jag totalkollapsade (efter flera vändor på både iva och psyk) och valde att lägga in mig frivilligt på psyk och där tog jag beslutet att sluta med alkohol. och det har jag klarat av. har inte druckit en droppe sedan dess.

i dag tar jag mina mediciner som jag ska, och inga andra piller vid sidan om. jag försöker verkligen ordna upp kaoset som pågår i mitt liv. det är svårt. ofta vill jag ge upp - nästan dagligen. jag är aktiv i mitt självskadebeteende och det lugnar lite för stunden. jag använder mig desperat av alla metoder jag kan för att hålla mörkret borta.

den senaste tiden har jag slarvat bort sömnen och är vaken största delen av dygnen. det gör ju inte direkt att jag mår bättre. läkarna säger "du borde läggas in" och jag svarar med " aldrig, jag avskyr att vara inlagd". många gånger antar jag att en inläggning på psyk har hjälpt mig. men jag klarar inte av de anonyma korridorerna, den likgiltiga personalen och timmarna som aldrig tycks gå. jag stannar hellre hemma, kämpar här. tillsammans med mina livbojar; mina två katter.

och mitt i allt kaos som pågår i mitt liv - är det tryggt att läsa andras ord som beskriver ett liknande kaos. jag är inte ensam. vi är inte ensamma.

jackie.

borta bäst, hemma finns inte

det verkar som att många utav oss kämpar mot samma grej just nu - suget för droger.

idag har jag gråtit hela dagen. varför? VARFÖR KÄNNER JAG MIG INTE HEMMA? VARFÖR KÄNNER JAG INTE ATT JAG HÖR HEMMA NÅGONSTANS? jag vet svaren. rastlös själ, rastlös allt. och därav alla mina flyttar runt om i landet och alla lägenhetsbyten. men jag kan inte nu. jag har en pojkvän som älskar mig, mer än vad jag trodde att någon kunde älska mig. och jag älskar honom, mer än.... ja, jag är rädd för hur mycket. och jag KAN INTE fly denna gången. det går inte, jag kan inte, borde inte, får inte men framför allt SKA INTE fly nu...

...jag vill bara... känna mig hemma, hur jävla svårt ska det vara.

och på detta kommer minnen och flashbacks från gamla livet, drogerna och hur lätt det var att fly, att inte bry sig att bara vara och skita i vilket.

jag kan inte det nu.

det är alldeles för många på min sida.

h.e.l.v.e.t.e

men hur mår ni? känner ni er hemma? förstår ni vad jag menar med att känna sig hemma, och inte känna att man hör hemma någonstans? snälla, jag är desperat. någon. snälla. 

Drog-översvämning

Idag är det en sån dag då hela huvudet är fyllt av droger.
Jag vill ha dom, se dom, ta dom och utnyttja dom.
Nu när jag varit drogfri i 2 år och 7 månader på tisdag så borde ju egentligen detta drogsug vara mindre jobbigt, men icke!
Min älskade sambo är lyckligt ovetande om mina mörka tankar idag, han har nog blivit mer ovetande om hur mina tankar har gått de senaste dagarna överhuvudtaget.
Jag vill inte hålla saker hemliga för han men jag orkar inte heller berätta allt.
Det gör för ont och jag är för rädd för att berätta om vad jag har tänkt på eller hur jag har känt.
Ingenting har ju med honom att göra och därför ser jag inte att det skulle vara till någon betydelse.

Efter att jag varit på soc och träffat min Case Manager i torsdags så kom jag på igen hur man sätter på sig masken.
Det va över ett halvår sedan jag hade den här masken och då användes den ju dagligen, men nu så finns den återigen till hands.
Jag har lovat mig själv att bara använda den när det är kris, när jag tänker på sånt som jag inte vill prata med han om då jag är alldeles för rädd för att jag ska stänga av fullständigt igen om den används för mycket.
Masken kommer att vara ett sätt för mig att lyckas hålla kvar mig i nuet och för att inte låta denna underbara människa som jag nu lever med lida mer än han redan ha fått göra.
Jag ville köra med öppna kort från början och han har fått höra mycket av den skiten som jag har gjort och varit med om, vilket sedan resulterade i att han började må skit och tänka mycket.
Saker man säger till andra måste man alltid vara beredd på att dom kan studsa tillbaka då och då.
Alla orkar inte bära på den ryggsäcken som vissa av oss gör.

Så i och med drogsuget jag har idag så kommer ju annan skit också upp så jag vet inte om jag väljer att säga att jag har sug eller om jag säger ingenting.
Det märker vi.

Då fick jag ur mig lite tankar idag också.
Ta hand om er!

Är ni intresserade att läsa min privata blogg så finns den på; dubbeldiagnos.b,logg.se

så jag blev inte av med det

ännu en gång har jag gått igenom en utredning, min psykolog jag haft genom det här... alltså, först gillade jag honom inte alls, han var/är så ung. men allt igenom veckorna gick som utredningen pågick så insåg jag att han är bra och att han bryr sig, PÅ RIKTIGT. vi bestämde att jag även ska ha kvar honom som psykolog även när utredningen är klar och det kändes så bra. han hade många bra råd, och vi kunde till och med skratta tillsammans.

när jag var där i måndags så berättade att han hade blivit förflyttad och skulle sluta. jävla helvete, jag har alltid sågat psykologer vägrat och betett mig som ett asshole mot dom och hållt mig till min bildterapeut, beroendesköterska, och några kuratorer som kommit och gått - dom har inte klarat av mig. och så äntligen, ÄNTLIGEN fnner jag någon. vi får kontakt, bestämmer att han ska jag ha kvar i minst ett år tills DBT kommer igång (sjuk väntetid), men nej.

aja, utredningen visade i alla fall att jag har borderline ändå. den skrivs inte av eller bort trots att psyk här inte  trodde på den diagnosen, men den är kvar, men J (psykologen) skriver in den i journalen med lite andra ord och synpunkter.

it sucks.

jag måste fråga, är ni VÄN med era diagnoser? jag HATAR diagnoser och har ALLTID gjort. och har alltid varit emot det. har därför alltid vägrat gått med på det osv osv osv. och när dom satte borderline första gången höll jag på att få ett jävla utbrott. aja, it is what it is. men.... HUR tänker ni om era diagnoser? accepterar ni dom? är ni vän med dom? ÄR du DIN diagnos/diagnoser?

jag vägrar "bli" mina diagnos, eller diagnoser eller vad man säger, har sen många år GAD också. jag tror inte ens jag har någon diagnos. jag tror att jag bara varit med om saker och trauman som gör att jag mår dåligt, HJÄLP mig med DET, istället för att sätta mig och göra mig till en försökskanin på flera olika mediciner sen flera flera år tillbaka och ja.... herregud, den här diskussionen kan jag fortsätta föralltid. men vad ERAN åsikt om diagnoser, era egna, och i allmänt.

update: ja, jag har läst igenom och insett en del stavfel och en del meningar som är felaktigt byggda. men jag har tagit några glas vin, och orkar inte ändra det. hoppas ni förstår ändå. 

och jag har även svarat på frågestunden på min privata blogg http://piiket.blogg.se

Jag hatar.

Du berör mig och allt rörs upp. Glömda saker. Saker som gör ont men jag kan inte glömma och jag kan inte andas. Och jag orkar inte hålla andan med dig igen, för mitt liv går vidare medan du står på  paus i ditt liv. Tankarna stannar inte och det är kaos i mitt huvud för hur mycket jag än vill rädda dig räcker inte mitt liv till. Jag kan bara rädda mig och kvar blir du fast i det livet jag levde för många år sedan och jag kan inte, jag vill inte backa tillbaka dit. Jag vill inte sitta fast i det missbruk och våld som var mitt liv. I den skit vi levde i. Jag kan inte backa och det gör ont att inte kunna rädda dig. Nästan ondare än att förlora mig själv igen men jag kan inte. 

Istappar rasar. Skär hål i min hud. Skörare än såpbubblor,  vassare än rakblad. Lämnar djupa sår, glömda ärr och en annan verklighet.  Piskrapp, kyla, värme och skam. Lust, njutning  och kanske välbehag. 

Självhat, självskadande och bara mer ångest. 

Istappar rasar och jag vill men ändå inte. Jag hatade mig själv men nu hatar jag mindre.

Och jag kan inte rädda dig, för innerst inne vet jag inte hur jag ska rädda mig själv. Men jag låtsas, jag spelar min roll väl  och även jag skräms när hon kommer fram till ytan för inom mig trodde jag mig hon vara begravd och glömd för längesedan. 

Dock finns hennes grepp om mig och även ditt. För jag har svårt att motstå svårt att blunda för dig. Jag vill vara henne men jag kan inte sjunka dit igen då kommer jag inte upp igen. Jag hatar och ilskan växer men jag lämnar dig nu. Förlåt  mig men jag kan inte dra upp oss båda.

Och det skär i mig, gräver djupa sår och bänder upp läkta ärr.

Istappar rasar och jag väljer att stå kvar. Jag tar smärtan, jag tar skiten för det kan inte bli värre och jag kan inte sjunka djupare än där vi var då.Och jag är ledsen men jag kan inte rädda dig med mitt  liv i behåll.