Podcasts om psykisk ohälsa

Hej gänget.

Vill bara tipsa om podcasts som behandlar psykisk ohälsa, vissa av er lyssnar säkert redan.

http://sinnessjukt.se/ - med Christian Dahlström

http://angestpodden.podomatic.com/ - med Sofie Hallberg och Ida Höckerstrand


Jag söker även fler så kom gärna med tips! Jag har mycket dödtid så behöver bra grejor att lyssna på.

xoxo
/Glittervargen

Du får ta livet av dig i en annan stad - Radio edition

Hej.

Vill mest tipsa er idag om att radioprogrammet Verkligheten i P3 har en serie nu som handlar om just psykiatrin och om hur människor som lider av psykisk ohälsa blir behandlade. De kontaktade mig och ville göra en intervju om en specifik händelse i mitt liv och jag ställde upp för jag tycker detta ämne är så viktigt. Jag såg ett tillfälle att framföra min kritik mot psykiatrin och om jag får någon möjlighet att hjälpa andra tar jag den gärna. Det mesta som jag tyckte jag sa var bra klipptes ju bort men ni vet, radio vill ju ha det mest dramatiska scenariona!

So here it goes.

Verkligheten i P3 - Självmordspatient nekades akutvård – skriven i fel stad

Informera mig!

Är det någon som vet hur psykiatrin fungerar, med alla dess lagar och regler? Själv erkänner jag att jag inte har mycket koll, men önskar att jag hade det.

För inte så länge sedan sade min öppenvårdsmottagning upp kontakten med mig. Nu har de visserligen ändrat sig, tror jag, men vid något tillfälle fattade de ändå ett beslut att jag inte fick vara kvar pga misstanke om drogmissbruk.
Frågorna haglar:
Har de rätt att neka en vård?
Har de rätt att neka en vård utan att ge en remiss till tex beroendecentrum, om de nu är så övertygade om att jag drogar (vilket jag inte gör, och jag har också lämnat två rena urinprov)?
Vad hände med det fria vårdvalet?
Har jag rätt att söka vård någonannanstans?
Innebär detta att jag måste gå via vårdcentralen?

En har rätt att få sina journaler reviderade om en tycker att de innehåller felaktigheter. Men jag blev meddelad att saker endast kommer att LÄGGAS TILL, inte dras ifrån, vilket i praktiken innebär att jag kommer att få ha kvar misstankarna om drogmissbruk i all evighet.

Slutenpsyk vägrar låta mig vara inlagd. Överläkaren har bestämt att jag ska skrivas ut varje gång jag kommer dit, oavsett om jag har LPT eller ej.
Har hon rätt att göra så? Det är ju inte direkt ovanligt...

Är det någon som vet var jag kan skaffa mer info? Det verkar ju som om det finns en del lagar att gå efter, tex vårdgarantin, men att det är helt satta ur spel när det gäller psykiatrin. Är det någon som vet hur en ska göra om en vill ha en "second opinion" inom både öppen-& slutenpsyk?

I kommande vecka ska jag träffa en kurator. Men jag vill gärna ha hjälp från er andra. Om det är någon som vet något, snälla meddela mig. Tillsammans är vi starkare än ensamma.

Artikel- och boktips

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/att-bli-tagen-pa-allvar-betyder-sa-mycket

Trots att Tove Lundin hela tiden sökte hjälp i vården, var det länge ingen som förstod att hon var allvarligt psykiskt sjuk. De lyssnade inte på henne, säger Tove. Nu har hon skrivit en bok med tips till andra.

 Jag har inte läst boken "Handbok för psykon", tycker bara att den låter lite annorlunda och intressant.

Så var det ansvarsfrågan

Ansvar. När man har någon form av psykisk sjukdom eller funktionshinder, hur ansvarig är man för sitt beteende? Var går gränsen mellan ”hen klarar inte av det” och ”hen är dum och elak”? Att det är en svår fråga märks inte minst i våra domstolar, där tingsrätten kan säga att X är allvarligt psykiskt störd och ska dömas till vård, medan hovrätten i samma fall kan säga joho, X ska visst åka i fängelse. Eftersom hjärnan – tack och lov, ack och ve – är så sabla mångfacetterad och våra tankar (än så länge) inte kan avläsas, så sitter vi liksom där i mörkret och måste gissa oss fram. Gissningar som kan ha nog så långtgående konsekvenser.

Jag tänker på anhöriga. Hur mycket ska man palla med när det gäller svek, explosiva utbrott över vad som ter sig som småsaker, utsvävningar med droger och pengar, impulsiva beslut att köpa fyra katter (och en alpacka), öronbedövande tystnad och odiskade tallrikar, sena nätter på psykakuten och tidiga ångestmorgnar, ovissheten när telefonsamtalen inte besvaras: lever hen?

Jag tänker på oss galningar. De vedervärdiga skuldkänslorna när vi vaknar till och ser vad vi gjort. Hur kunde det bli så fel, när vi inte ville? Känslan av att en del av min skalle vandrar omkring alldeles på egen hand och hittar på hyss. Det tillfälliga övermodet när det känns som om att ”nu har jag fått koll på situationen, det här kommer jag aldrig att göra om”. Nederlaget när sjukdomen skruvar åt greppet och jag sitter där igen.

Något riktigt svar har jag inte. Utom detta: aldrig ge upp att försöka lära sig kontrollera sina demoner. Det är det ansvar vi alltid har. Som alla människor har. Försök. Kanske terapi av olika slag, kanske mediciner, kanske yoga eller musik, konst eller extremsport. Det finns ingen garanti för att du blir bra, eller ens mycket bättre, men vore det inte oerhört sorgligt att dö utan att ens ha försökt?

Det finns väl också ett ansvar hos närstående. Att inte förminska den anhörige p.g.a. sjukdomen, att försöka se människan därinne. Dessutom att ta ansvar för sig själv, inte skylla alla problem på den med diagnosen, inte skylla alla problem på sig själv, balans.

För mig är en viktig strävan att visa kärlek där jag kan och mäktar med. Att ofta säga och visa i handling att min familj och mina vänner betyder något. Att det inte är deras fel när jag mår dåligt (det förutsätter förstås att de människor man har omkring sig inte faktiskt gör det värre för en, ingen vits med att ljuga). För så mycket vet jag, att även psykfall kan vara oändligt fina människor. Mina bästa vänner har diagnoser, och visar mängder av omtanke. Kan de så kan jag.

Själens förkylning

Så var man då sjuk i själen. Jaha. Men vad är det?

Vore en tillräckligt religiös kanske första associationen skulle vara ”fattig syndare”. Men odödliga själar och jag är inte kompisar, så det lämnar jag därhän.

Sjuk i tanken. Tror saker som inte är sanna. Tror inte på saker som är sanna. Hoppar mellan A och Z när det ska resoneras mellan A och B. (”Om du inte tar dina piller blir du dålig.” ”Men jag ska ju till Stockholm, man kan inte äta piller i Stockholm.”) Fast ibland tänker jag obönhörligt från A till B när jag förväntas ta G och L med i beräkningen, av någon outtalad anledning. (”Det förstår du väl att sköterskan blir ledsen när du gör sånt mot dig själv, du borde tänka på henne.”) Kanske borde jag frigöra min inre landstingspolitiker?

Sjuk i känslan. Nej, det är inte proportionerligt att vilja hoppa från en bro för att en vaknade på fel sida. Vi pratar inte ”lite ledsen idag”, vi pratar ”mörk rutten källare med högar av råttlik och kackerlackor”. Och distansen saknas. Det är. Sedan, för sådana som mig, dagarna som börjar kl 3 på morgonen med sju koppar kaffe och hög musik, då hjärtat är en supernova och orden snubblar över varandra. Nej, nej, inte ”lite glad”. Natrium i vatten. En del av mig vill skrika ut att det här är väl en normal variation och inte nödvändigtvis sjukt. En annan del sticker svansen mellan benen när kreditkortsräkningen kommer och ragget jag inte vill ta i med tång ringer för jag var ju så charmig. Vilket osökt leder oss till den tredje punkten (det måste finnas tre för kompositionens skull).

Sjuk i beteendet. Borde vara den lättaste punkten, för beteendet är ju sådant som kan iakttas utifrån. Man ser om någon är knäpp, helt enkelt. Tror många. Sedan mördar deras granne sin fru och alla säger ”men han som verkade så trevlig”. Min granne är alltid vänlig, hon tycker nog att jag verkar trevlig. Jag tror (eftersom jag är så slug att jag kan se in i andra människors huvuden) att hon inte har en aning om zebraarmar, magpumpningens ädla konst och hur man låser in sig på hotellrum när man jagas av mörka varelser från en annan dimension. Ska ”sjuk” definieras som ”avviker från medelsvenssonsnormen” så är jag skyldig. Liksom en del självutnämnda medelsvenssons (vågar jag säga järnrör).

Så vad är slutsatsen? Haha, det har jag ingen. Givetvis har jag inget svar. ”Vad är själens natur?” har genialiska filosofer, sådana där som skulle ha skrivit 4,0 på högskoleprovet, funderat över i årtusenden utan något definitivt svar (eller kanske snarare en hel massa sinsemellan olika definitiva svar). Vad gör jag? Loggar in på fb. Hepp!

Mamma och pappa, jag vill inte leva.

God fortsättning alla.

Jag undrar lite hur era relationer till era föräldrar ser ut.

Jag har en väldigt ytlig relation med min mor. Vi pratar inte om hur vi mår. Hon har slutat fråga mig det för hon blir så ledsen och börjar gråta och jag får trösta henne för att hon mår psykiskt dåligt själv. Hon gråter mycket. Jättesvår situation för mig men det är väldigt få som verkar förstå hur jobbigt det är. Det tynger mig något enormt och många tårar gråts för henne. Kära mor min.

Far å andra sidan har blivit väldigt engagerad i mitt mående. Jag har lärt känna honom vid 20 års ålder så vi har en specifik relation bara genom det. Han hetsade läkare att göra en ADD/ADHD-utredning på mig efter som han själv har det och dessutom vet att på hans sida i släkten finns det mycket psykisk ohälsa. Jag är tacksam för hans engagemang men vi står å andra sidan även på helt olika sidor politiskt så det blir lätt mycket bråka också.

Det är fruktansvärt tufft att ha föräldrar som mår dåligt på olika sätt men jag har, p g a personlig erfarenhet, mindre insikt hur det måste vara att ha barn som mår psykiskt dåligt. Därför respekterar jag dem nu oavsett hur de behandlat mig tidigare. ( OBS att jag inte vill trampa någon på tårna med detta uttalande. Jag talar enbart utifrån MINA erfarenheter. )

Vänligen
Glittervargen