en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
fredag 28 december 2012
Mamma och pappa, jag vill inte leva.
God fortsättning alla.
Jag undrar lite hur era relationer till era föräldrar ser ut.
Jag har en väldigt ytlig relation med min mor. Vi pratar inte om hur vi mår. Hon har slutat fråga mig det för hon blir så ledsen och börjar gråta och jag får trösta henne för att hon mår psykiskt dåligt själv. Hon gråter mycket. Jättesvår situation för mig men det är väldigt få som verkar förstå hur jobbigt det är. Det tynger mig något enormt och många tårar gråts för henne. Kära mor min.
Far å andra sidan har blivit väldigt engagerad i mitt mående. Jag har lärt känna honom vid 20 års ålder så vi har en specifik relation bara genom det. Han hetsade läkare att göra en ADD/ADHD-utredning på mig efter som han själv har det och dessutom vet att på hans sida i släkten finns det mycket psykisk ohälsa. Jag är tacksam för hans engagemang men vi står å andra sidan även på helt olika sidor politiskt så det blir lätt mycket bråka också.
Det är fruktansvärt tufft att ha föräldrar som mår dåligt på olika sätt men jag har, p g a personlig erfarenhet, mindre insikt hur det måste vara att ha barn som mår psykiskt dåligt. Därför respekterar jag dem nu oavsett hur de behandlat mig tidigare. ( OBS att jag inte vill trampa någon på tårna med detta uttalande. Jag talar enbart utifrån MINA erfarenheter. )
Vänligen
Glittervargen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
jag ursäktar min familj hela tiden för att saker ser helt annorlunda ut än i vanliga familjer
SvaraRaderamin mamma kom till sverige utan att ha gått i skolan i sitt egna land, vilket gjorde det omöjligt för henne att lära sig svenska i skolan här
hon fick sin diagnos efter 30 och har fortfarande inte begripit vad det innebär att vara en vandrande tickande bomb
hon har samtidigt (faktiskt) sjukt många somatiska sjukdomar som hade gjort vem som helst galen
just för att hon inte har sjukdomsinsikt så känns det så jävla orättvist att hon ska råka ut för så jävla mycket
min far är en tillbakadragen svensk man som alltid ställt upp för mamma, mig, bror och lite till som jag inte kan skriva om. och det är mer, mycket, mycket mer vad en man ska behöva tåla
när mamma smäller, så får han skiten, vilket sker flera gånger i veckan
det är deras liv
det tog lång tid för mig att inse att jag och pappa var medberoende i mammas sjukdom, att vi tassade på tårna, att vi undvek säga vissa saker som vi visste skulle sätta igång en serie med.. äh, det är för mycket att berätta
men att jag är sjuk passar inte riktigt in i bilden.. när mamma har sina moodswings och jag råkar få ur mig att jag inte mår bra så kan jag få mycket kalla svar tillbaka som 'ähh, du mår ju alltid dåligt!'
men när hon är varm och kärleksfull då är hon verkligen det
pappa oroar sig mycket för mig, eller han brukade det. men han vet att jag har det bättre sen jag flyttade hit så nu har han bara en psykiskt instabil person i sin vardag att oroa sig för
situationen kommer aldrig att förändras, jag kommer alltid älska dem bägge
men som många inom psykiatrin har sagt till mig så är det bra om jag har lite avstånd mellan mig och mamma
jag har inga barn, så jag vet självklart inte hur det verkligen skulle vara att ha barn med psykiskt ohälsa. jag kan bara tänka mig att det skulle vara fruktansvärt på flera plan, även beroende på vilken typ av anpassning och uppoffring de får göra.. det kan ju innebära slutet på det liv de har levt och början på något mycket mer tidskrävande och tja, ingen aning.. jag försöker bara bara föreställa mig nu..
men jag vet iaf att det inte är många föräldrar som lever upp till det
kul att din far engagerar sig så, verkligen!
är det inte lite skoj med politisk debatt, eller går det overboard med en gång?
Har hemskt katastrofal relation med mina föräldrar. Det känns trist och lite elakt att säga men de förstörde mitt liv med sina svek, övergrepp och vanvård. Jag älskar dem ändå. De är mina föräldrar och nu kämpar de med att försöka göra det bra för mig, vilket jag är glad för. Mitt psykiska mående knäcker ner dem båda och deras elakheter knäcker ner mig. Lång historia men vi befinner oss i en nedåtgående spiral, och det känns ärligt som om det håller på att barka åt helvete. Jag är tacksam över allt fint jag fått av dem, alla pengar och all tid de lagt ner på mig. Men det räcker liksom inte. Jag kan inte lida på människor som gjort mig så illa... Jag kan inte vara bekväm med människor jag haft ett sånt fruktansvärt förflutet med. Jag känner mig otacksam och patetisk som känner som jag gör, men jag fungerar liksom så... Folk som gör mig illa litar jag inte på. 90% av alla människor jag någonsin träffat på har svikit, utnyttjat eller varit elak mot mig. Jag hatar att jag blivit som jag blivit också. En grinig, bitter skitstövel. Människan är onekligen en produkt av sitt förflutna. På gott och ont. Kram till er alla här på bloggen förresten. Jag önskar er all lycka :)
SvaraRadera*lita
SvaraRaderaska det stå, inte lida :) mitt tangentbord är lite fucked up ibland. Sorry ;)
min mamma, ja hon bryr sig. irriterande för mycket. det blir bara bråk i slutändan om allt ändå. hon kan inte bestämma hur jag ska leva mitt liv, eller ta mina beslut när jag är 25 år. även om hon tycker det, + att jag hyr ett rum/källarvåningen gör att det är väldigt ansträngt. jag är sällan hemma.
SvaraRaderamin pappa.... det är en helt annan historia, som jag insåg nu att jag inte orkar skriva om.