Vissa dagar liksom räcker minsta lilla grej för att det ska brista och jag få utbrott. Samtidigt vet jag att han brottas med sin depression, sin ångest och sug efter annat.
Jag kan bara inte hjälpa det, är som en tryckkokare som kokar över. Får inte tyst på mig själv och elakhet efter elakhet kommer ur min mun.
Det handlade ju såklart egentligen inte om disken. Att jag har bett honom för flera timmar sedan att ta åtminstone lite av berget eller att jag försökte fixa mys med hemlagad potatisgratäng och stek.
Allt blev bara fel, blir fel och nu sitter jag här och gråter för den där osäkra typen som också är jag tror inte han kommer hem eller vill ha mig längre. För att jag är jobbig, tjatar och varför kan jag inte hålla tillbaka. Han förtjänar inte min ilska, frustration.
Hej Lolita
SvaraRaderaDu är inte ensam om att känna dig sådan här i en relation. Jag har haft relationer där jag burit på så mycket hemska känslor av skuld. Och skuldkänslorna tar över en 24/7 i vissa perioder vilket självklart gör allt ännu värre. Då har jag varit så sån där som velat kolla hur det är med personen, skadas han av det jag har sagt i min irrationella stunder. Visst jag har träffat på extremt bra killar i mitt liv (med ett undantag där det var dåliga energier från båda håll)
De bra männen jag främst talar om nu då. Jag har i mina mörkaste stunder betvivlat deras ord. Att jag egentligen visst är en börda, de kanske önskar att jag aldrig äntrat deras liv. De önskar alldeles säkert att jag ska sluta ställa dessa frågor när jag blir som sjukast och misstänker alla.
Det är ju inte Dig det är fel på, det är sjukdomstillståndet som gjort att vi tänker i de banorna varje gång något visst händer. Och reagerar på samma sätt varje gång.
Jag har kontakt med mina (de trevliga) ex, just för att det antagligen inte var så jävla mycket att hata hos mig.
Jag precis som du har mycket spänningar inom familjen. Samt släkt får jag tillägga för min del.
Jag får inte ta upp saker från barndomen som hänt utan att jag får utskällning per telefon några dagar senare om varför jag var tvungen att göra det. Min mamma tycker jag ska släppa saker. Rätt tunga saker för mig men visst, fine det är för jobbigt för henne att höra om det så får jag lära mig hela tiden hur jag ska bete mig. Och då har man ångest i flera dagar efter.
Jag tar upp det här med familjen för att jag tror vår självkänsla i relationer kanske följer med från hur starka relationer vi hade med våra familjer.
Det och lite kemisk obalans i kroppen för min del som är bipolär.
Självklart blir det extra svårt när både du och din pojkvän lider av något. Självkänsla har jag märkt, är vad som behövs i förhållande.
Om båda jobbar på sina sjukdomar, ja menar har kontakt med vården. Terapi, medicin eller så.
Om han har depression så känner han förmodligen ungefär som du, att du inte förtjänar vad han ser som sin del i det hela.
så.. hoppas ni båda har samtalskontakt
kram
Tack Inzi... Jag fattar inte varför du bryr dig, du vet inte vem jag är. Men tack för det hjälper, lindrar något.
SvaraRaderaDet är inget Lolita
Raderadet är inget mindre än detta som är tanken med denna bloggen
jag menar inte att alla måste engagera sig i varandra, men det finns andra möjligheter också
som att bara prata av sig, få bekräftat att någon har lyssnat, få höra att någon känner igen sig eller få något råd kanske
jag tror möjligheterna är flera
jag bryr mig ja, för att jag vet tillräckligt mycket om dig för att förstå att du bär på smärtor
smärtor som du inte kan dela riktigt med din familj då de inte ser dig som en prioritet
då blir det väldigt lätt att bry sig om dig - utan att ha träffat dig
du är värd mer än du har fått för dig, mycket mer