mina stackars armar klarar nog inte mycket mer, ändå har jag tatuerat över det det mesta, i alla fall det som är gammalt nog att tatuera över.
under senaste 1 ½ åren har jag haft (tror jag) cirka 5-6 återfall av självskada, ben eller armar. innan dess var jag självskadefri (hur man nu vill tolka det.......) i lite över 1 år. jag vet att 5-6 gånger inte är mycket. MEN, det värsta är att TRE, kanske FYRA (förtränger detta gärna och lätt...) kommer jag inte ens ihåg att jag gjort. total black-out, inget minne alls. någon gång har jag druckit, någon gång på stilnoct och/eller imovane och alkohol eller i totalt nyktert tillstånd. det spelar liksom ingen roll hur jag är. och det skrämmer livet ur mig, det blir djupare och djupare, och jag är rädd. hur långt kan jag gå under dom här black-outsen? JAG HAR JU INGEN KONTROLL OCH INGET MINNE.
vaknar upp av att kläder och sängen är full med blod men det har gått för lång tid att sy så det blir att tejpas. helvete, hatar det här, blir rädd och frustrera. ta mig inte fel, jag dömmer INTE, absolut INTE, er som har ärrfyllda kroppar. men JAG vill inte ha det, och JAG skäms över det. går alltid med långärmat, om det inte är nära nära nära nära nära vänner/familj omkring mig.
jag tatuerar mig gärna, jag kommer fylla mina armar. har inte mycket plats kvar på armarna då jag är så tatuerad, gamla ärr under. men nu måste jag vänta tills ärren blir såpass gamla. jag blir så ledsen. så jävla ledsen.vill inte vänta. och ingen förstår. ingen.
min pojkän blir ledsen och orolig. jag förstår honom. det blir jag också. det här är inte jag. en kväll somnade jag inte av stilnocten. jag gjorde mig då inte illa, men skrämde upp min pojkvän rejält. jag har inget minne. hur långt kan jag gå?
jag har redan varit nära på att dö en gång. koma, respirator. hela skiten.
och jag vill inte dö, JAG VILL LEVA.
jag hatar och jag älskar benzo över allt annat.
någon som känner med, någon som vet?
snälla, låt mig inte vara ensam i det här.
såhär öppet har jag aldrig skrivit. inte ens på på min privata blogg.
gammal bild på mig en människa tog på mig i en av mina värsta ångestattacker någonsin.
snorfull, snorhög och allt därtill. har kvar bilden för att påminna mig om vad som en gång var.
jag är ju alla fall inte här.
ps. jag har nu fått min diagnos (igen). men jag avvaktar med att skriva ut den här, då jag inte riktigt har gjort mig "vän" med den än. kan man bli det? vän med sin diagnos alltså.
minnesförlust + saker man i normala fall inte alltid skulle göra eller ens faktiskt tänka
SvaraRaderajo, när det gäller stilnoct eller imovane så är jag övertygad om att man kan vara lugn om att det inte har med dig själv att göra, det är enbart pga att du inte somnade som du enl. instruktionerna skulle ha gjort för insomningstabletter.
själv har jag gått ut på krogen utan att minnas något med enbart sjal över brösten, jag har eldat upp saker i lägenheten, klippt sönder kläder, hittat på hemligt språk om 'ondskan', ringt samtal jag inte minns där jag sagt übersmarta saker och sen har jag trots min egna tatueringsförälskelse bränt bort en gammal hatad tatuering (det var min sista skada btw och det var 1 år sedan nu, yay!)
jag förstår dig absolut
jag råder ingen att börja ta de medsen om det inte är riktig svår sömnbrist de lider av, och isåfall lägga sig ner med en gång när de svalt tabletten. är man vaken längre än så är det ju risk att beteendet som kommer inte är ens vanliga jag
och inte på samma sätt som att dricka alkohol amplifierar ens personlighe, utan mer som andra droger som förändrar ens personlighet
ska kolla på det där med namn
sorry, varit off- everything..
Raderaom du vill vara mer anonym så får jag bjuda in dig på nytt
så då kanske du ska deleta inlägg du redan postat + ditt konto innan jag kan skicka inbjudan igen (om du vill ha den till samma mejl vill säga)
oavsett antar jag att du kommer att radera dina gamla inlägg eftersom ditt namn kommer stå kvar på de som redan är publicerade
kram kram
Minnesluckor i samband med självskadande är du inte ensam om. Har också varit där - både med och utan piller. Men mest utan. Det är som om min hjärna blockeras när jag egentligen vill skada mig själv, för att jag har lovat att inte göra så mer. Så den stänger av istället och låter händerna löpa fritt med rakbladet och cigaretterna.
SvaraRaderaJag har ingen aning om hur en blir av med det. Men kontrollförlusten är smärtsam och jag önskar att det fanns en mirakelkur. För både dig och mig och alla andra som har samma problem.
Kom igen, du fixar det denna gången också! Du är inte ensam!! Vargkramar!
SvaraRadera