Övergiven

Det är den känslan som funnits med mig kanske alltid men väldigt mera märkbart det senaste. Vet det sticker i mångas ögon men jul är nog den värsta högtid jag vet. 

Särskilt då de som skall kallas sig min familj räknar bort mig. Inte räknar mig lika värd som resten av mina syskon. Jag vet jag är orättvis nu men det är så jag känner.

Och säkert menar de inget illa men jag är trött på att hitta på ursäkter för deras beteende. Jag är trött på att be om ursäkt för saker jag inte gjort. Jag är trött på att alltid tänka på mitt tonfall då de alltid hittar fel och kallar mig otrevlig och inte käck i tonen. Jag är trött på att förnedra mig genom att be dem om hjälp då jag alltid får ett nej.

Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte blev hembjuden att fira jul med dem innan i förrgår med bara några dagars varsel på mig att hitta hundvakt och att min respektive inte blev medbjuden utan att enligt dem kunde han vara hemma med hunden.

Jag tänker inte be om ursäkt för att för en gångs skull skall jag visa mig som person respekt och inte behöva krypa för dem något mer.