Sjuk, men jobbar

Hejsan!

Ett tag sedan jag skrev - väl medveten om det.

Om ni har läst min personliga blogg det sista

så förstår ni varför.

Skall inte gå ur Sisters & Brothers trots alla upp och nedgångar,

men mitt deltagande blir tyvärr sporadiskt.

Har hittat min passion

Jag jobbar trots mina diagnoser, är skådespelerska

och åker runt för att spela in filmer.

Detta innebär inte att jag är "arbetsduglig", som jag fått många

kommentarer om.

Utan jag gör detta för att jag älskar det, och för att PSYK inte

hjälper mig, har ingen terapi eller kontaktperson.

Så jag har fått finna mina egna sätt att hantera 

mina svårigheter och fobier:

* Kollektivtraffik

* Socialfobi

* Torgskräck

Bara för att nämna några.

Har ni några sätt att hantera era svårigheter i vardagen?

Finns det en framtid?

Finns det en framtid?

Svaret är ja, det gäller inte bara mig, det gäller er alla.

Trots dagar, veckor, månader då allt är bara botten, och man

kan inte se en ljusning, så finns det något ni KAN GÖRA.

Vi andra finns här ute i den virtuella världen, men vi bryr oss om

varandra, vi kan höra av oss till varandra, och det är precis det vi

behöver göra - hur svårt det än kan verka.

Att be om hjälp är skamligt

Nej, det är det aldrig, ibland behöver man hjälp, även med

de "enkla" sakerna, som att få sällskap till ICA för att köpa lite mjölk.

Men ju mer man ber om hjälp, ju större chans har man att

träna upp sig såpass att man kan klara av att gå till ICA själv en dag!

Ge inte upp - vi alla kan klara detta liv som verkar fullständigt miserabel emellanåt!

Kramar, och kärlek till er alla!

Nu får man bara skit för att man vågar

Blir mest ledsen av reaktionerna jag får

Blir ledsen för att jag utmanar mig själv och mina svårigheter.

Som att t.ex åka kollektivtraffik, något som är ren panik för mig.

Och jag får bara skit för allt..

Försökte förklara på min blogg, vad jag menade med varför 

jag "orkar" etc. men fick mycket skit oavsett.

Naturligtvis fanns det många som stöttade mig och var

glada för min skull, att jag vågar.

Men ändå..

När slutade folk kunna vara glad för andras framgång???

Läser/hör jag någon göra ett framsteg i sitt liv, att komma

över saker de har svårt för - då blir jag innerligt glad.

Samhället har sjunkit ännu mer i mina ögon..

Det finns hopp, ge INTE upp!

Här kommer ett inlägg om hopp (klyschigt nog)

Jag vill att även ni skall känna hopp!

Även jag har varit nere på botten, fler gånger än jag 

jag räkna till, men det finns en ljus i slutet av tunneln.

Hur lång den tunneln är - kan jag inte svara på.

Men ljuset FINNS!

Så ge inte upp!

Jag har chansat både på positiva vis och måååånga negativa i mitt

inte så fruktansvärt långa liv.

Men tack vare just dessa chansningar har jag fått flera

filmroller, vilket är ju ett surprise i sig, med tanke på att mitt utseende

är inte något som kan kallas för "majoritet".

Så om även jag kan lyckas komma in i filmbranschen, något jag

alltid brunnit för, så kan ni lyckas med vad ni än vill

med era liv.

Även om ni vill ge upp totalt, så finns det någon låga hos alla,

även om den är mikroskopisk, lågan som visar att du

vill något, allt mellan lärare, psykolog, författare, konstnär, 

ingenjör, yogainstruktör - ja, vad som helst!

NI KAN!

Och med denna text MENAR JAG INTE att ni inte har

kämpat i era liv för det ni velat, utan jag menar att ge inte upp - även när 

allt känns hopplöst!

Hoppas ni har det bra!

Och sluta ALDRIG att tro på er själva!

Bloggträff !!!

                                                                                                                                                                   

Saker sker, saker uteblir

Samtidigt som inget sker på lägenhetsfronten,
får man erbjudanden till statistroll till musikvideo
och avancerad statistroll till kortfilm.

Hm.. Låter bra..

Men samtidigt vill inte Uddevalla samarbeta
med mig, i min väg till en psykiskt friskare liv.
Pratade med Vårdcentralen i Göteborg idag,
de hade fått mina journaler, men de kunde inte
remittera mig vidare, då det skulle automatiskt
bli ett nytt fall och ta otroligt lång tid. 

Så de bad mig prata med Uddevallas Öppenvård 
för att DE skulle skicka mig vidare till PSYK i
Göteborg.
Men då kan inte de ta upp saker förrän på måndag.

Men INTE ENS DÅ var det säkert att de
skulle skicka något till någon alls...

VAD FAN!?!?

Fattar de inte att det inte är en picknick jag är 
på - utan mitt liv som är på väg åt helt fel håll??

Att få hjälp skall vara så j*vla svårt!

Och varför skall allt vara så förbannat svårt?
Varför skall man inte kunna få hjälp när
man är i verklig nöd?

Jag syftar på mitt problem med boendet.

Som många av er vet (vet att det är flera
som följer min blogg), så har min lägenhet brunnit,
just nu har jag en tillfällig lägenhet som jag
bara kan bo i högst 2 månader till.
Sedan är jag bostadslös om jag inte hittar nytt!

För den fulla storyn, gå in på min blogg - Eriiza

Anyway... Försöker få hjälp med detta från min
kontaktperson på PSYK i Uddevalla, samt
från Försäkringskassan.
Men de säger bara att jag får hitta själv.

Hur hade de tänkt sig det?
Har gjort allt jag kan.
Ringt överallt där jag förmår.
Men inget napp.

Varför hjälper de mig inte???

// Eriiza - http://eriiza.webblogg.se/

OBS! Akta er! Bedrägeri!

Jag tycker att ni skall kolla in mitt senaste inlägg genast. 
Inget "reklam-inlägg" detta för min blogg, men jag
vill inte att andra skall råka ut för något liknande
och ha betalat för något som inte ens existerar!!!
Jag veta att många söker lägenheter.
Jag blev lurad, av en bedragare. 

Om ni kollar min blogg så kan ni se hur det gick till
och eventuellt kolla om ni kanske fått samma/liknande svar!  

Man måste akta sig!!! 

Den här personen verkar lura folk på blocket.se främst,
inte bara boenden, utan också saker, som cyklar, dörrar etc! 

 Och som psykiskt sjuk blir en sådan här
situation ÄNNU MER påfrestande, man har redan
så mycket i huvudet och på gång i sitt liv,
att man kan inte bli lurad av dumjävlar på internet också!

HÄR ÄR INLÄGGET!

Eriiza's Presentation

Vad skriver man egentligen?
Vad är av vikt att veta för er andra?

Hm... Jag har diagnoserna PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), Instabil Personlighetsstörning (f.d. Borderline), Ätstörning UNS (Utan specifikation).
Sedan har jag för vana att missbruka tabletter, alkohol och "naturligtvis" 
vassa föremål.
Så jag kanske inte sticker ut riktigt, men här är jag!

Uppväxt med en ensamstående mor som blev alkoholist vid min
födelse, inte den mest ideala uppväxten kanske, upplevde även
sexuellt utnyttjande av människor jag inte längre vet vilka de är.

Vi flyttade till Sverige från Lettland Augusti, år 2000.
Då gifte sig hon med min styvfar som är svensk (nej, hon var ingen postorderbrud), 
då fick man 4 låtsassyskon på köpet, dock var de betydligt äldre än jag,
så en relation uppstod aldrig direkt.
De skilde sig 2004 om jag inte minns helt fel, då flyttade vi till en lägenhet
närmre min skola.

Redan under de tidigare åren var man blyg, vågade knappt prata,
visste inte hur man skulle passa in, ja ni vet, THAT old story!
Mobbningen ingick i hela detta härliga paket.
Någonstans i slutet av mellanstadiet råkade man hamna i en grupp
med "miniligister", vi snodde saker, cigaretter & alkohol framför allt.
Ingen butik kom på mig - hade kanske tur?

Någonstans i början av högstadiet orkade jag inte längre vara
väggblomman som var tyst, så jag hittade min egen stil, något
mellan punk, metal, goth och rock.
Då kom de konstiga hårfärgerna, alla nålar i ansiktet.
Samtidigt kom också självskadebeteendet på riktigt.

Minns när jag var liten att jag dunkade huvudet i betonggolv och väggar,
eller tegel tills jag svimmade av för att slippa känna, så rakbladen var
väl egentligen väntade.

Var väl inte direkt uppskattad av de flesta då heller, men jag käftade
emot och strök på masken med självsäkerheten, trots att jag ofta smet
in på en toalett och grät i några timmar, för att någon gav mig en blick
som jag genast tolkade.

                                         *              *              *

Numera är jag sjukskriven, går till psykiatrin, minst en
gång i veckan.
Min enda vettiga läkare någonsin slutade på mitt sjukhus nyligen,
och jag vet inte vad som kommer att ske efter det.

Självskadorna finns fortfarande där, samma med stilen och den påstrukna
masken.
Liksom ätstörningarna och minnen.

Något mer ni vill veta?

Tveka inte att fråga, svarar på det mesta!

 

MvH Eriiza - http://eriiza.webblogg.se/

En psyksjuk kan inte vara fysiskt skadad!

Något jag lagt märke till över åren

är att som psykiskt sjuk får man
sällan hjälp för en fysisk skada.

Om man har brutit benet får man
hjälp när en benpipa sticker ut
från vaden.

Men säger man att man har väldigt
ont i magen och känns som att man
skall sprängas, och hjärtat rusar
i smärta, så ser de i ens journal
att man även går till psyk.
Då avfärdas man som ångestdrabbad.

Ofta bryr de sig inte ens om att
kolla upp ens organ som känns
skadade.

Om man är psykiskt sjuk,så
avfärdas allt som ångest, eller
panikattack!

Skall det verkligen behöva vara så??

Visst, det KAN vara så att det är ångest någon gång,
men kanske inte alltid.
Är de beredda på att chansa??

Någon mer än jag som upplever detta gång på gång?

Hälsningar Eriiza - http://eriiza.webblogg.se/

Att få en psyksjuksröst hörd!

Som psykiskt sjuk är det ofta svårt att få sin röst hörd.
Även inom psykiatrin.
Som nu, min kontaktperson, är på semester i 5 veckor.
Innan hon gick på semester fick jag ändå inget
samtal med henne på nästan 3 månader.

Så skall det INTE vara.
En sjuk person behöver få stöd.

Jag orkar inte med stress, och detta stressar mig.
När Comviq stressar mig, och det inte går
som jag vill, kryper jag ihop i gråt och panik.
Då vill jag kunna tala med kontaktpersonen.

Istället knaprar jag piller i panik.
Och dricker alldeles för mycket vin.
Och naturligtvis de rakbladen som kallar på mig,
och färgar mina armar röda...

Så hur överlever man egentligen i världen, när de flesta inte har förståelse för oss?
Jo, man försöker hitta andra sjuka, andra som förstår din smärta.

// Eriiza - http://eriiza.webblogg.se/