Det här med familj

Jag blir så ledsen. Ledsen på hela min familj och släkt.
Ja, jag har gjort bort mig som fan. Ja, jag har knarkat. Ja, jag har betett mig som ett svin mot mina nära och kära.
Men jag har kommit någonstans nu. Jag har slutat knarka. Jag kämpar varje dag med att försöka bli en bättre människa.
Skaffat mitt egna boende. Försöker bygga upp mitt liv. Väntar på arbetsträning. Försöker få allting att gå runt. Försöker vara glad och positiv. Försöker ta ansvar.
Men det är ingen som ser. Ingen som märker. Ingen som litar på mig.
Jag är mycket väl medveten om att jag måste försöka bygga upp min omgivningsförtroende för mig. Och det går inte över en natt.
Men när inte ens min egna mamma ser vilka framsteg jag gjort. Vad fan kämpar jag för då?
Mig själv.
Men det räcker inte. Jag är en bekräftelsetorsk. Och jag behöver få höra från folk att jag gör ett bra jobb.

Min mormor verkar inte vilja ha någon kontakt med mig.
Min morbror verkar inte vilja ha mig i närheten. Erbjuder mig att komma och hjälpa till med allt dom behöver hjälp med, men jag hör ingenting från dom.

Helvete.
Det enda som ger mig ångest just nu, är min såkallade familj och släkt.

I övrigt mår jag bra.
Livet börjar rulla på i rätt bra takt. Dagarna går och jag har fått en till katt idag.

Hej svejs!