Jag blir så ledsen. Ledsen på hela min familj och släkt.
Ja, jag har gjort bort mig som fan. Ja, jag har knarkat. Ja, jag har betett mig som ett svin mot mina nära och kära.
Men jag har kommit någonstans nu. Jag har slutat knarka. Jag kämpar varje dag med att försöka bli en bättre människa.
Skaffat mitt egna boende. Försöker bygga upp mitt liv. Väntar på arbetsträning. Försöker få allting att gå runt. Försöker vara glad och positiv. Försöker ta ansvar.
Men det är ingen som ser. Ingen som märker. Ingen som litar på mig.
Jag är mycket väl medveten om att jag måste försöka bygga upp min omgivningsförtroende för mig. Och det går inte över en natt.
Men när inte ens min egna mamma ser vilka framsteg jag gjort. Vad fan kämpar jag för då?
Mig själv.
Men det räcker inte. Jag är en bekräftelsetorsk. Och jag behöver få höra från folk att jag gör ett bra jobb.
Min mormor verkar inte vilja ha någon kontakt med mig.
Min morbror verkar inte vilja ha mig i närheten. Erbjuder mig att komma och hjälpa till med allt dom behöver hjälp med, men jag hör ingenting från dom.
Helvete.
Det enda som ger mig ångest just nu, är min såkallade familj och släkt.
I övrigt mår jag bra.
Livet börjar rulla på i rätt bra takt. Dagarna går och jag har fått en till katt idag.
Hej svejs!
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Detta gör fasansfullt ont i mig att ta del av din berättelse och jag känner igen mig i mångt och mycket i det du berättar om.På 90-talet använde jag både kopiösa mängder alkohol och även amfetamin. Jag tog mig ut detta destruktiva leverne efter alla om och men, men släkten vänder mig ryggen och spred dynga om mig, flera år efter att jag valt en annan livsstil. Det är väl i stort sett bara min gamla mamma som ser vem jag är idag. En kvinna med erfarenheter och oändligt med kundskaper, det är vad hon betraktar idag. Min yngsta dotter är jag oerhört tacksam över att hon finns i min tillvaro, men förlusten över min förstfödda gör tidvis ont. Men någonstans får man acceptera att alla kan inte förstå, för dom vill helt enkelt inte ens försöka. Det enda sättet att skapa gemenskap och sann vänskap är att försöka finna nya vänner som accepterar en för just den man är och struntar i ens förflutna. Det är nuet som räknas, ingenting annat. Ska vi hänga upp oss på det förflutna och tröska runt i all skit som folk påpekar, har vi ingen chans att utvecklas och möta vår framtid. En framtid utan beroende!
SvaraRaderaTack för dina ord, det värmer!
RaderaVad bra att du har din mamma, som ser var du kommit och att du inte är samma person som för 20 år sedan!
Min mamma har väl mer eller mindre vänt mig ryggen lite också. Har rätt kass kontakt. Och när vi väl har kontakt så är det som att allting är bra. Så himla fejkat på något vis. Från bådas håll. Och hon om någon, då hon är alkoholist (inte nykter alkoholist nu då jag är rätt övertygad om att hon tagit ett återfall), borde väl kanske förstå mig lite. Men då ser hon allt annat. Att hon inte orkar med mig längre. Pga mina psykiska problem. Hon har till och med uttryckt att hon gett upp hoppet om mig. Inte direkt till mig, utan till en gammal vän (ingen kontakt idag) som jag sårat så fruktansvärt mycket.
Och det känns som det är lite så alla i min släkt känner. Att dom gett upp hoppet.
Som tur är, så har jag mina fina vänner kvar. Som trots all skit jag gjort, står kvar. Och inte lämnar mig i första taget. :)
Kan också vara så att din mamma omedvetet projicerar sina problem på dig.
RaderaIstället för att möta sitt eget monster om du förstår vad jag menar.
Jag förstår precis hur du menar! Och ja, det kanske kan vara så.
RaderaFamilj är så knepigt. De har så svårt att ta sig in i en näras situation. Det är som att det är för nära så de kan inte se verkligheten för vad den är. Ser de något liknande på film kanske de kan känna mer sympati men när det gäller ens egna kära så blir den sk verkligheten grumlig, oklar och obegriplig. Det är iaf något jag kommit fram till och försöker få mina att förstå, dagligen. De försöker så gott de kan, men vissa saker är faktiskt omöjliga att förstå om man inte själv upplever det.
SvaraRaderaKanske kan du fråga dem ifall de vill ställa upp på ett anhörigsamtal med läkare eller hellre psykolog eller motsvarande.
Kämpa på, och lycka till!
Kramar
Jo, så är det ju också. Det är ju väldigt många som jobbar inom psykiatrin (som jag träffat på utanför sjukhusväggarna, så att säga) som har anhöriga med psykiska problem. Och då blir det helt annorlunda. Mycket svårare att tackla och de vet inte hur de ska kunna vara ett stöd.
RaderaDet med anhörig samtal har jag försökt med, utan vidare intresse. Dom är bara så himla besviken på mig för att jag betett mig som jag gjort under tiden jag varit aktiv med drogerna eller hur man ska säga. Men trots att mamma varit på behandlingshem, och mormor blivit inbjuden av mamma och även varit på anhörigvecka så verkar dom inte alls förstå att mycket jag gjorde berodde just på drogerna.
Nu menar jag inte alls att skylla på det, utan jag tar ansvar för det. Och jag har tagit itu med konsekvenserna av det.
Men det här kanske är en av konsekvenserna jag också måste genomlida. Jag känner mig bara så maktlös och som att det inte spelar någon roll vad jag gör. Dom ser ändå den personen jag var för 2-3 år sedan, tyvärr. :/
Men jag kämpar på :) Så bra som jag mår nu har jag inte mått på många många år.
Kram!
Drogerna var inte riktigt du i vilket fall, vilket de flesta borde förstå eller redan veta. Men som sagt, när det kommer till nära familj så föredras det ofta att skuldbelägga personen ifråga. Märklig drift.
RaderaAnn-Ki, det är skönt att höra att du kunde ändra din framtid, innan den åt upp dig.
SvaraRaderaDet ger oss andra hopp.
Att mina släktingar inte begriper att man kan utvecklas och förändra sin livsstil är deras ansvar, inte mitt. Jag tar ansvar för mina handlingar och det man har bakom sig, har man lämnat och kommer aldrig tillbaka, det är en kunskap som man bär vidare. Jag förstår hur andra har det... när dom står mitt uppe i sin kamp. Jag följde min dotter och jag dömde aldrig henne, jag förstod och idag är jag stolt över både henne och mig själv. Att hon klarade av att ta sig ur sitt lilla helvete och att jag fanns där för henne, hur illa det än var. Man kan inte tvinga andra människor att ens försöka förstå oavsett vem dom är. Det är inte HUR vi har det som är det viktigaste, det är hur vi TAR det. Jag väljer att vara glad idag, just nu, för idag är en dag fri från alkohol och droger. Beroendet finns där för alltid och kommer aldrig att försvinna, men man väljer hur man vill TA sig genom sin dag.
RaderaAtt andra inte alltid ser ens framsteg kan göra väldigt ont. Men huvudsaken är att man har bevisat för sig själv att man kan. Det kan nästan vara svårare att bevisa det för sig själv än att bevisa det för andra. Klart att det gör ont när nära och kära vänder en ryggen. Trots allt vill man ju ha bekräftelsen och få beröm för sitt stora arbete med sig själv. Men det bästa är att man bygger sin trygghet inom sig själv och inte hos andra, för det verkar som om du ändå har en trygghet i dig själv. Så vart du än går så kommer du alltid ha din inre trygghet med dig. Och när människor förstår att du har det inom dig, då kommer dom förstå tillslut.
SvaraRadera