http://www.expressen.se/gt/lexgt/jenny-slangdes-ut-efter-sjalvmordsforsok/
Jenny, 26, hade självmordstankar och vårdades på en psykiatrisk klinik. När hon försökte ta sitt liv blev hon tvångsutskriven. Då hade det gått 45 minuter sedan självmordförsöket.Kommentaren från psyk:
- Det fanns ingen hjälp, personalen brydde sig inte ett skit om oss, säger hon.
http://www.expressen.se/gt/lexgt/psykiatrichefen-det-later-oerhort-drastiskt/
Jag blir så oerhört förbannad varje gång jag hör att någonting sådant här har hänt. Samtidigt är känslan av maktlöshet så total. För hur ska man lösa problemet? Att skriva om det, göra det offentligt är absolut en sak men jag vet inte om det egentligen leder till systemförändringar, jag vill ha mer hopp än vad jag har.
SvaraRaderaJag känner mig också rätt maktlös. Det är så ingrott att du som psykpatient står längst ner på stegen, att du nästan aldrig kan få sista ordet. Visst är det väl lite bättre än för 30 år sedan när det gäller allmänhetens och makthavarnas kunskap, men ändå så otroligt långt ifrån målet. Psykpersonalen verkar ofta inte så engagerade heller (finns tack och lov undantag). Läkarna är antingen resignerade eller maktgalna. "Företagskulturen" på en del vårdavdelningar är hemsk. Någon i min närhet sommarjobbade rätt nyligen som skötare och när hen insisterade på att sitta ute i dagrummet och snacka med patienterna blev den ordinarie personalen sura, för då blev patienterna "bortskämda".
RaderaMen om en psykpatient klagar så är hen just det: bortskämd, krävande, lögnaktig... antagligen bara ute efter recept på droger. Så lätt att vifta bort.
Om psykvården verkligen vill förbättra sig så är det första steget faktiskt skitenkelt och gratis! Behandla varje patient med samma respekt som du skulle behandla en familjemedlem eller nära vän. Det kan göra underverk. (Inget jag riktigt tror mig få uppleva dock :( )