Precis nu, så insåg jag varför jag kämpar. Varför jag inte har gett upp.
En god vän skrev alldeles nyss:
Jag vet att jag ibland inte är den bästa vännen. Och du är en av dom finaste vänner jag har, som jag vet ställer upp när det väl gäller. Jag vill bara att du ska veta att jag bryr mig om dig och att jag alltid finns här oavsett vad. Jag lyssnar ju på din soldat och jag kommer att tänka på dig då. Med allt som är/har varit, med din mamma, *** osv. Så med det sagt så tillägnar jag det här till dig.
"Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Ja kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat"
Gråter fortfarande och jag inser att mina vänner är min familj.
Det är det som är det fina med att vara "vuxen". Man får välja precis själv vilka som är sin familj.
<3
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Jag brukar säga: "man väljer inte själv sina släktingar, men man väljer sina vänner". Jag förstår att du gråter, men jag hoppas att du fäller dina tårar av lättnad och av glädje över att ha en sån här fin vän som finns där för dig!
SvaraRaderaPrecis! Och bara för att det är kött och blod, så betyder det inte att man är en familj.
RaderaTårarna var endast av lättnad och glädje. Och jag blev alldeles varm i själen. :)