Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

tisdag 1 mars 2016

Jag kan inte sätta ord på mina känslor. Jag minns inte sist jag grät så mycket som jag gjort den senaste tiden.
Kan det inte få ta slut?

Kvävs. Otillräcklig. Parasit.
Substanser i kroppen och jag drar ner dig i fördärvet.
Det räcker nu.

Men om man inte orkar då? Om man inte orkar ta emot alla jävla käftsmällar livet ger en?

SLUTA.SÄTTA.KÄPPAR.I.HJULEN.

jag är ett gift och inte bra. Sluta tro att jag är bra och god.
Jag vet ju för fan inte ens själv vem eller vad jag är.

Det räcker nu.

fredag 12 februari 2016

Viktökning och viktminskning...

Jag gick upp i vikt i samband med att jag påbörjade min litiumbehandling. Det var likadant när jag tog zeroquel. Detta är baksidan med dessa fantastiska mediciner. Sammanlagt gick jag upp 30 kg. Inte roligt. Det blir som en fixering på mat och söta saker så om man låter bli att äta något som lockar så är mat allt man tänker på. När jag tog zeroquel lyckades jag sedan gå ner allt (30 kg ) igen tack vare en annan medicin som tog bort mitt extrema sötsug. Medicinens namn är Topiramat och den är förutom sitt främsta användningsområde som epilepsi-medicin och stämningstabiliserare även använd för viktminskning. /Malin 

fredag 5 februari 2016

Gen kopplad till bipolär sjukdom...

Såg nyligen att flera sidor här på nätet lagt ut information om att forskare har hittat en gen som kan kopplas till minnesproblem och psykoser hos personer med bipolär sjukdom.

Här är en av sidorna:

http://manodepressiv.se/nyhetsinlagg/gen-kopplad-till-bipolar-sjukdom/


Detta är en mycket ”positiv upptäckt” för oss med bipolär sjukdom då den kan leda till utvecklingen av nya mediciner. /Malin 
http://malinitoreboda.org

torsdag 26 november 2015

Podcasts om psykisk ohälsa

Hej gänget.

Vill bara tipsa om podcasts som behandlar psykisk ohälsa, vissa av er lyssnar säkert redan.

http://sinnessjukt.se/ - med Christian Dahlström

http://angestpodden.podomatic.com/ - med Sofie Hallberg och Ida Höckerstrand


Jag söker även fler så kom gärna med tips! Jag har mycket dödtid så behöver bra grejor att lyssna på.

xoxo
/Glittervargen

lördag 9 maj 2015

Just keep swimming

Jag vågar nästan inte ens skriva orden jag vill skriva med rädsla för att jinxa. Rädsla av att vakna upp imorgon och det ska vara tvärtom.
Men jag gör det ändå.
Livet är bra nu.

Ekonomin börjar sakta men säkert reda upp sig. Lite mindre privata skulder som skall betalas.
Elen är tillbaka. Jag bor alltså hemma, i min egna lägenhet, med mina katter. Jag har funnit ork att ta tag i inredningen.
Ett år senare och jag har nyss införskaffat mig en TV. Haha.
Relationerna jag har till människorna omkring mig är bra och så hälsosamma det går.
Ingen kontakt med mamma, men det är bara bra. Nu har jag blockerat hennes nummer för inkommande samtal och sms. Vill hon nå mig nu får hon skicka ett brev. Det känns som ett bra beslut.

Mitt generella mående är någorlunda stabilt. Alla har vi dagar då man bara vill ligga kvar i sängen. Men det är okej.
Det är okej att inte orka hela tiden. Det är okej att inte må bra. Men världen går inte under.

Detta är första gången på 4 år, peppar peppar, som jag inte varit inlagd denna tiden på året.

Är det min tur nu? 

onsdag 15 april 2015

För att byta ämne då

Jag gillar inte rubriken på senaste inlägget så därför tänkte jag svamla lite.
inzibinz har inte varit i sin egna lägenhet sen i höstas.
Men igår så tog jag mod till mig.

Det går ganska bra men jag känner mig lite sorgsen över att katterna inte är här.
Ni kattmänniskor förstår nog hur stor del de blir av ens liv.

Jag hoppas att alla mår bra nog, mina vänner/medbloggare.


Edit: Autogoy, jag menar att jag inte tycker om tanken på att folk googlar på morbida saker och kanske hittar hit. Och då är det vårt senaste inlägg. Menade inget illa.

torsdag 5 mars 2015

and no more shall we part

Jag har inte skrivit på ett tag.
I början av februari gick min mamma bort, hon ramla ihop på en gata och så fort hon kom in till sjukhuset med ambulansen så avled hon. Min fina fina mamma. Så mycket som måste göras nu, bouppteckning, rensa lägenheten, allt sånt gör mig stressad. Begravningen var jätte fin och vi spelade hennes musik, rolling stones, frank zappa och stefan sundström. Har inte riktigt fattat vad som hänt ännu, inte brutit ihop som jag trodde jag skulle göra och bara ligga i sängen i veckor. Gör saker hela tiden och är rädd för att jag flyr. Men jag vet inte vad jag skall ta mig till egentligen.

måndag 12 januari 2015

Erfarenheter av elvanse?



Hej ni.

Jag undrar om det är någon här som har erfarenhet av medicinen elvanse. Vad jag förstått är det en relativt ny medicin som används vid ADHD-symptom och är nyfiken på om någon provat den.

Kramar till er alla!

XOXO
/Glittervargen




lördag 20 december 2014

Mamma

Jag är så himla ledsen. Tidigare har jag gått och funderat till och från om jag ska säga upp kontakten med min mamma. Och hon har inte sagt emot mig på något plan när jag berättat för henne hur jag tänker och känner kring det. Tyvärr tvivlar jag på att det har varit för respekt gentemot mig och mina känslor. Snarare en lättnad så hon skulle slippa ta det beslutet.
Det är något jag aldrig faktiskt kommer få veta. Men jag litar på min magkänsla. Och det som styrker min magkänsla följer nedan.
Nu har hon en anledning att radera mig ur sitt liv helt befogat.

De senaste 1.5 åren (eller egentligen dom senaste 8 åren) har så mycket handlat om mamma och kretsat kring henne. I hennes skilsmässa, beroende, tillfrisknande och mående.
Jag har ändrat riktning i livet, och har tagit steg på den rätta vägen. Eftersom så många relationer kring mig har gått åt helvete rent ut sagt pga mina misstag, så var det liksom dags.
Iallafall. Det senaste året har jag inte gjort någonting annat än att räcka ut handen till henne. Men den responsen jag fått är lika med noll. Jag har fått handen undanslagen fler gånger än jag kan räkna.
Våran relation har varit långt ifrån bra.
Jag har försökt hjälpa henne med hennes relation till mormor och jag har stått upp för henne när min syster inte velat ha med henne att göra.
Kort och gott har jag gjort allt som sttått i min makt för att försöka göra relationen bra och försökt hjälpa henne i den mån jag kan.

Alla når vi våran punkt där man inte orkar mer.
Jag har nått den punkten när det gäller mamma.

Jag bor för tillfället inte i min lägenhet då elen är avstängd pga strul med psyk, fkassa och soc.

Igår ringde min mamma mig och frågade om hon kunde få bo i min lägenhet om hon betalade in elen, Hon sa upp sin lägenhet för tre månader sedan och kommer alltså drygt en vecka innan hon måste vara ute ur hennes.
Jag hade även innan hon ringde precis lovat en annan person att hen skulle få hyra min lägenhet från och med nästa vecka.

Jag försökte lösa så den personen jag lovat kanske kunde flytta in senare. Men det gick inte.
Berättar för mamma. Får höra att hon är besviken. Vägrar säga varför utan "det kan jag fundera på".
Ringer personen igen, och lyckas skjuta upp hens inflytt.
Efter en stund trillar det in sms från både mormor och mormors syster där det står hur bedrövligt gjort det är av mig att sätta min mamma på gatan.
Nej. Hon blir inte satt på gatan. Hon har andra hon kan vända sig till.
Anledningen att hon vill bo i just min lägenhet är för att hon vill vara ensam. Och varför vill hon vara ensam? Jo, för att hon ska kunna fortsätta sitt smygsupande vilket hon inte skulle kunna göra hos varken mormor eller min morbror.

Får inte tag på mamma så jag åker dit för att berätta att jag har löst det.
Men då är det för sent. För då har jag redan gjort mitt val.
Och mitt val är enligt henne att jag inte vill ha någon kontakt med henne. Och jag har ingen empati för henne heller tydligen.

1. Hon har haft tre månader på sig att fixa boende. Hon har inte ens ringt någon hyresvärd. Däremot har JAG ringt en hyresvärd åt henne.
2. Hon är över 40 år och i mina ögon borde man kunna planera lite bättre än såhär.

Jag har försökt hjälpa henne så förbannat mycket, men hon har inte tagit emot något alls.
Nu när det passar henne så ska jag ställa upp på tre röda.
Var fan var hon när jag den större delen av dom senaste åren fått bo på kompisars soffor?

Blandade känslor. Förbannad. Ledsen. Ångest. Lättad.
Så jävla kluven.

Skulle kunna skriva hur långt och hur mycket som helst. Men jag ska inte.
Behövde ventilera. Och kanske få lite perspektiv. Perspektiv på om jag är en hemsk människa.
För jag känner mig som en hemsk människa. Skuldkänslor.

Mamma - här är din första riktiga konsekvens från ditt beroende. Deal with it, och sluta projicera dina känslor på mig.
Mamma - du är min enda förälder och jag vill inte förlora dig. Fast du beter dig som ett riktigt jävla as, så vill ha dig hos mig.
Mamma - bli nykter och frisk för din skull. Innan du förlorar mer än du redan förlorat.
Mamma - Jag hatar dig.
Mamma - Jag älskar dig.

torsdag 11 december 2014

Är vi verkligen ensamma?

Nej, det handlar inte om liv på andra planeter, det är jag hundra på att det finns i vilket fall.

Jag syftar på oss, först och främst vi här på denna bloggen och gruppen vi har på facebook. Men samtidigt syftar jag på alla som mår åt helvete nu, igår eller imorgon.

Jag har läst och jag vet att många här går igenom svåra perioder just nu. Det är inget konstigt med det oavsett årstid. Jag vet hur det är och jag går igenom det. Jag undrar alltid [under de svåraste perioderna] hur fan jag ska överleva. Eftersom den psykiska smärtan tar över kroppen. Det blir en outhärdlig smärta både mentalt och kroppsligt. Det finns aldrig ord att beskriva det när man går igenom det och iaf jag tänker alltid att varje sekund är nästintill omöjlig att ta sig igenom.

Man ska aldrig förminska den smärtan för den är lika verklig som allt annat vi uppfattar som verkligt.

Vill påminna er om att vi här är ett gäng (emellanåt) väldigt trasiga individer. Vi kan minnas tider som har varit mindre svåra för att de faktiskt just då var mindre svåra.
Och det är det vi har svårt att vänja oss vid men måste påminna varandra om. Inget är permanent.
Tänker inte gå in på det filosofiska runt permanent utan det vi kan se framför oss och det vi faktiskt har upplevt.

Ge inte upp! Jag håller era händer ifall ni håller mina. Vi tar oss igenom det även om det återkommer ofta. Vi bara måste göra det!
För oss själva nummer 1 och för de andra nummer 2. Döden händer dem mycket mer än de som dör.

Kram på er

söndag 30 november 2014

Det här med familj..

Hur behandlar era familjemedlemmar er?

Jag har stora problem med min mamma, lillasyster och mormor som alla är väldigt svåra att ha och göra med och dom kan inte acceptera mig som jag är. Min lillasyster hotar med att sluta prata med mig om jag inte blir  bättre och mamma tycker att jag ska "rycka upp mig", mormor bara inte förstår...

Jag vet inte vad jag ska göra... Jag har blivit tvungen att lösenordsskydda min blogg så att inte dom ska kunna läsa på grund av detta. Det känns så tråkigt att behöva göra det, särskilt eftersom jag har ganska många läsare.

Vad ska jag göra? Vad gör ni?

(Läser ni min blogg så kontakta mig för lösen.)
http://piiket.blogg.se

torsdag 20 november 2014

Tid, dag för dag, sekund för sekund

Jag har inte skrivit på länge.
Helt enkelt för att jag isolerat mig irl och online.
Jag vill dö nästintill varje dag, speciellt när jag vaknar,

Men jag kommer inte göra något. Jag älskar mina älskade för mycket för att sätta dem i samma sits.
Jag har även en vän som tänker på döden lika mycket som jag och jag vet ifall jag tog mitt liv så skulle det trigga henne direkt att göra detsamma.
Så - kontentan är att jag måste välja livet. För mina älskade, omtyckta och speciellt för mina katter.
Jag vill verkligen inte att någon annan tar hand om dem. De är extremt bortskämda och kommer aldrig kunna avvänja sig den superkraften.

Jag har individer att leva för. Inte själva livet mao.

Känner någon igen sig?

Många kramar till er alla

tisdag 4 november 2014

Att svika en vän

Ja. Vart börjar man?

Jag blir så trött på mig själv. Så trött på att jag verkligen vill väl men det blir så fel så många gånger. Genom åren har jag nog haft ett tiotal vänskapsrelationer som raserats, visserligen av olika anledningar - ibland tar ju livet olika vägar och man växer ifrån varandra. Men också genom min egen oförmåga att se mitt eget beteende.

Ibland ger jag verkligen hela mig. Jag vill så mycket att jag istället kväver människor. Ibland är jag så fruktansvärt självupptagen att jag kräks på mig själv i efterhand.

Så kommer den där situationen. Med en av mina närmsta vänner. Jag betedde mig som en skit, rent ut sagt. Det var visserligen inte min mening att det skulle bli så men jag gjorde det likförbannat. Det är nog två veckor sedan vi pratade sist. Det handlar om kärlek.

Jag gick ut med en människa jag visste att hen var intresserad av. Jag hade inga som helst intentioner på att falla pladask för denna någon men så blev det. På bekostnad av en otroligt fin vänskap. Jag hoppas verkligen att vi kan reparera den någorlunda men jag förstår om hen har problem med att någonsin lita på mig igen. Det kommer kanske aldrig bli som det en gång var. Och det smärtar mig.

Jag ber om ursäkt för mitt beteende. Jag ville inte att det skulle bli såhär. Men ändå så är det så nu, och det enda jag kan göra är att respektera hen och hens åsikter/känslor kring det hela.

Förlåt mig. Jag är ett as.

söndag 19 oktober 2014

Mamma

Jag har fått ett besked som skakat om hela min värld, min älskade finaste mamma har obotlig cancer som kommer ta hennes liv. Fan fan fan, varför händer detta? Det får inte hända!

torsdag 16 oktober 2014

Someones heart is boken and it becomes your favourit song

mina händer med plektrum, dina hårstrån som strängar och jag ska inte säga att
vi skapade musik för tystnaden har varat i månader nu. och jag gick för nära, så
våra munnar skapade rundgång tillslut för jag har aldrig varit musikalisk av mig.

jag räddades bara för att skjutas, jag fick allt du lämnade bakom dig.
jag är skadeglad och ensamheten klär dig. jag räckte bara en månad,
sen var jag slut och oftast är de största drömmarna de simplaste som
att bara få dra en hand genom ditt hår som fingrarna mellan gitarr-
strängar av silke.

i en stad där alla tar en daglig dos av död, knäcker vi ben för att sträckas till
våra nio hjältar. i en stad, där vi drunknar i molekyler. där var alkoholen ditt
blod och rivsår var bara början. där var de största drömmarna de simplaste
som att bara få fylla i konturerna på din underarm med ett finger.

och jag förstod aldrig, hur du kunde krossa allt genom att
bara finnas. annars så är det alltid leenden, blickar skratt.

men du stod bara där och allt brast.

och allt var bara sekunder, det fanns inga minuter. inga timmar, inga dagar.
allt var i små sekunder som slog mot det vänstra nyckelbenet, som en knoge
mot en colaburk.

och även om 'älskar du mig?' skulle vara en överdriven fråga så skulle jag redan
innan du skulle vara tyst och gå utan att svara, rita en cirkel runt min bröstkorg
med en krita och aldrig låta någon komma innanför igen aldrig låta någon smyga
handen bakom revbenen igen.

för hur larvigt är det egentligen; du går förbi och hela mitt hjärta knäcks
utan beröring. och jag bara hoppas på att strulet du hittar ikväll har mitt
ansikte på sig under din hud, att du tänker på mig, när hennes naglar
gräver sig in i din rygg. och jag är patetisk, men det vet alla redan.

och kalla mig tristessa, men jag är inte bäst på fest. och jag vågar
aldrig ta stegen, men det är lungt för mig, är det lugnt för dig?
(klart det inte är,)

och jag tänker, undrar om du vet att jag berättar för andra om dig,
om hur jag saknar och hur det gör ont, om hur jag är kluven. det är
så tydligt att jag gått ner mig.

och jag tänker, om du berättar för andra om mig, om
hur jag var ett misstag om hur mycket du ångrar dig.
och så skrattar du, och skålar med ölburkar.

och jag vet inte hur jag ska förklara att du nog är det vackraste jag sett,
utan att det blir en klyscha men det är ju så sant. och vart försvann han som jag kände
en gång? du knäckte upp hans revben med en kniv och han förblödde och
dog. nu står du där, med hans ansikte.

och mitt hjärta knäcks tusen gånger om.

Yohanna - en snabb presentation

Hejhej!

Yohanna är namnet, 25 år gammal och bosatt i Hälsingland. Musik, kroppsmodifikation, dansa, snus, pingviner, ugglor, kaffe, cola på burk, min hund, litteratur, skriva, parkhänga och mycket mer är väl mina intressen. Och självfallet mina vänner & familj.

PTSD, Borderline, ADD, ätstörning, bipolär typ II, fibromyalgi... ja, listan kan göras lång. Jag har haft kontakt med både öppen och slutenvården länge. Nu medicinerar jag och väntar på DBT samt behandling för min ätstörning. Livet...

Jag blev glad när jag blev tillfrågad om att blogga här. En fristad. Ventil. Välbehövligt! Jag kommer nog skriva ganska blandat, mitt första inlägg kommer strax.

Jaja, jag ska väl inte bli långrandig. Vi ses o marschallens skugga, amen.

Välkommen Yohanna Derksen!

Vi har fått en ny bloggare här hos oss.
Välkommen in i klubben!

/Em

tisdag 14 oktober 2014

Är jag verkligen här?!

När jag precis va ute och promenerade med våran valp så gick jag förbi "vårat" hus.
Dit vi flyttade som en hel familj.
Mamma. pappa, Jag, lillasyster och lillebror. En familj på 5 individer.
Nu bor det en ny familj där sen några dagar tillbaka och jag blir lika förbannad och förtvivlad varje gång jag går förbi.
Och det är flera gånger om dagen..

Varje gång tänker jag att vi gick in där som 5 personer och vi kom ut som 1,5 person.
Jag vet inte om jag skyller på huset att både mamma och lillasyster har dött under tiden vi ägt huset. Sen varje gång jag ser någon tänder en lampa i huset är jag rädd att folks andrar kan bli spöken och att mamma och syster är fast i huset.
Sista minuterna jag hade ensam i huset dagen innan nycklarna gick över till dom nya ägarna gick jag runt och pratade högt och uppmanade mamma och söstra mi att lämna huset om dom nu av någon anledning befann sig där.

Jag är ut och in. Jag kan inte sova, jag kan inte äta. Jag vet inte vad jag känner, jag vet INGENTING.
I förrgår va det mammas födelsedag, hon skulle fyllt 48år. Och igår va det 5 månader sedan min syster dog med tre äckliga pundare runt omkring sig.

När jag tänker på det så tar det mig alltid tillbaka till den dagen då hon höll mig vid liv, hon räddade mig och hon släppte inte taget för ens ambulansmännen tog över.
Hade hon bara gjort som hon sagt och gått hem till oss hade aldrig jag heller släppt taget. Aldrig!

Jag är så arg. Är det såhär mitt liv ser ut? Mamma och syster som båda dör inom loppet av 2 år.
Min syster dog 3 dagar innan mammas tvåårsdag. 
Jag kan knappt se att mitt liv är på riktigt. Det känns inte verkligt.

Hela dagen har gått åt till att skrika, gråta, dra mig i håret och försöka sluta fantisera om droger.
Jag vill verkligen ta ett återfall, bara en sista fix så att allt blir bra bara för en liten stund.

Snälla skjut mig.

Jag kan inte skriva i min vanliga blogg heller för jag vet vad som händer om mina nära läser. Antingen blir det sjukhuset eller så får jag vak i mitt eget hem.

Dom ska vara glada att min sambo köpte en valp åt mig så jag kommer ut och så att jag måste gå upp.
Utan Link hade jag legat vid någon trottoarkant i närheten av en toalett inne i stan eller något.
Här hemma hade jag inte suttit iallafall.

Jag fattar inte hur jag ska ta mig igenom detta..

Ni fattas mig något så otroligt..
Älskade Mamma 1966-10-12 / 2012-05-16
Älskade Söstra Mi 1992-05-05 / 2014-05-13