Jag har återigen blivit inlagd på psyk. Klarade mig hemma i knappt två månader. Allt känns svart, och orken finns inte till någonting.
Men, något som jag har märkt, det är verkligen i sådana här stunder i livet som man märker vilka sina riktiga vänner och familj är.. Många säger "ja men det är svårt att veta hur man ska vara", jo fast visst, hur svårt är det att bara skicka iväg ett sms. Det är det första jag gör om jag vet att någon i min närhet mår dåligt, men det är svårt att få samma stöd tillbaka märker jag.
Är jag ensam om detta, eller är det fler som känner igen sig?
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Jag känner igen mig i detta om "riktiga vänner". När man mår dåligt eller sämre, det är då det är viktigt att visa sin omtanke. Men, tyvärr så är det väl ofta så att folk inte vet hur dom ska hantera situationen, alltså nån sorts rädsla. Jag har upplevt denna stora besvikelse och känt mig som en förlorare när vissa av mina släktingar vände mig ryggen och gör fortfarande. Jag är stämplad för resten av mitt liv. Att vara stämplad för att man har känslor och har modet att visa vad man upplever, tycks vara fel i deras värld.
SvaraRaderaVill inte sitta här och göra reklam för min personliga blogg... Så detta är ett undantag! Sandra läs gärna mitt inlägg som jag skrev idag, som heter "Hjärtats Tre Slag". Så förstår du en del av hur jag upplever när folk vänder mig ryggen på sitt brutala sätt. Kram till fina lilla rara Piik.
RaderaKänner verkligen igen detta! När jag på något sätt uttryckt att livet är kaos är det alltid ett fåtal, som återkommande hör av sig. På riktigt. Alltså söker aktivt upp mitt telefonnummer och kommer aktivt hem till mig. Men ja, det är då det kommer fram vem som är ens vänner. Eller nja, de vänner som orkar och vågar ta tag i det iaf.
SvaraRaderaKramar till dig!