mina händer med plektrum, dina hårstrån som strängar och jag ska inte säga att
vi skapade musik för tystnaden har varat i månader nu. och jag gick för nära, så
våra munnar skapade rundgång tillslut för jag har aldrig varit musikalisk av mig.
jag räddades bara för att skjutas, jag fick allt du lämnade bakom dig.
jag är skadeglad och ensamheten klär dig. jag räckte bara en månad,
sen var jag slut och oftast är de största drömmarna de simplaste som
att bara få dra en hand genom ditt hår som fingrarna mellan gitarr-
strängar av silke.
i en stad där alla tar en daglig dos av död, knäcker vi ben för att sträckas till
våra nio hjältar. i en stad, där vi drunknar i molekyler. där var alkoholen ditt
blod och rivsår var bara början. där var de största drömmarna de simplaste
som att bara få fylla i konturerna på din underarm med ett finger.
och jag förstod aldrig, hur du kunde krossa allt genom att
bara finnas. annars så är det alltid leenden, blickar skratt.
men du stod bara där och allt brast.
och allt var bara sekunder, det fanns inga minuter. inga timmar, inga dagar.
allt var i små sekunder som slog mot det vänstra nyckelbenet, som en knoge
mot en colaburk.
och även om 'älskar du mig?' skulle vara en överdriven fråga så skulle jag redan
innan du skulle vara tyst och gå utan att svara, rita en cirkel runt min bröstkorg
med en krita och aldrig låta någon komma innanför igen aldrig låta någon smyga
handen bakom revbenen igen.
för hur larvigt är det egentligen; du går förbi och hela mitt hjärta knäcks
utan beröring. och jag bara hoppas på att strulet du hittar ikväll har mitt
ansikte på sig under din hud, att du tänker på mig, när hennes naglar
gräver sig in i din rygg. och jag är patetisk, men det vet alla redan.
och kalla mig tristessa, men jag är inte bäst på fest. och jag vågar
aldrig ta stegen, men det är lungt för mig, är det lugnt för dig?
(klart det inte är,)
och jag tänker, undrar om du vet att jag berättar för andra om dig,
om hur jag saknar och hur det gör ont, om hur jag är kluven. det är
så tydligt att jag gått ner mig.
och jag tänker, om du berättar för andra om mig, om
hur jag var ett misstag om hur mycket du ångrar dig.
och så skrattar du, och skålar med ölburkar.
och jag vet inte hur jag ska förklara att du nog är det vackraste jag sett,
utan att det blir en klyscha men det är ju så sant. och vart försvann han som jag kände
en gång? du knäckte upp hans revben med en kniv och han förblödde och
dog. nu står du där, med hans ansikte.
och mitt hjärta knäcks tusen gånger om.
Fint!
SvaraRadera