http://www.svt.se/nyheter/sverige/antalet-sjalvmord-okar-igen
Tyvärr är jag inte så förvånad. Särskilt när det gäller de ökande ungdomssiffrorna. Jag är medelålders, men det känns i luften som om samhället idag är rätt tufft. Livet har alltid varit tufft, men på olika sätt. Det var mer överskådligt förr. Nu är det inte säkert att en åttaåring fått lära sig grundläggande saker som att man ska komma i tid till skolan, men hen får spela GTA (och nej, jag tror inte att allt är tv-spelens fel!!!) Mobbnings-tv och nät-mobbning, det enda som räknas är att JAG får säga det JAG vill i alla lägen. Och alla människor är utbytbara. Och blir du inte rik och känd så är det ditt eget fel, ha ha ha.
Självklart finns det andra sammanhang också, människor som bryr sig och tar hand om varandra. Men det gäller att hitta dit.
De flesta personer som mår dåligt verkar, även om de har en tydlig psykisk sjukdom, också ha en del existentiella frågor att brottas med. Liksom alla människor. Det räcker inte med piller i alla lägen.
Undrar hur många unga som söker hjälp och får attityden "usch ännu en ouppfostrad fjortis som skär sig och bara vill ha uppmärksamhet"? Vem fan vill inte ha uppmärksamhet? Hur är det med alla dessa läkare som protesterar vilt om de inte får ha sina vita läkarrockar utan ska gå klädda likadant som övrig personal (vanligt diskussionsämne i Dagens Medicin)? Små barn som inte får tillräckligt med uppmärksamhet blir utvecklingsstörda för livet. Jag hatar när uppmärksamhetsbehov blir ett skällsord.
Har läst flera gånger påståendet att unga med självskadeproblematik, oftast med en borderlinediagnos, inte mår bra av att vara inlagda. Mycket möjligt. Men då måste man ju hjälpa dem på annat sätt!! Inte bara skicka hem dem med ett recept på Atarax, och sen säga "ojdå" när personen tar livet av sig. Visst, en del är svåra att hjälpa, men det är rätt svårt att göra en hjärttransplantation eller ta bort en hjärntumör, och då säger man inte "äh, vi skiter i det, det är för jobbigt och kostar pengar".
Jaja, nu har jag öst ur mig.
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Tycker att du gör rätt i att ösa ur dig!
SvaraRaderaSjälv har jag den uppfattningen om att självmorden i vårt avlånga land (och inte bara i vårt land) ökat på de senaste åren är den enorma stressen som unga upplever och måste dras med. På "min tid" behövde man inte gå några långa studietider i flera år. Vad jag vill komma till är: I dagens samhälle handlar det oftast (om inte alltid) att man ska bli "något"... Varför inte inrikta sig på att vara "någon". Frågor man kan få som ung är: jaha du och vad för program går du då och vad ska du jobba med sen då? Frågor om ens personlighet och vad som intresserar en kommer långt ner på listan av alla frågor som kan ställas. Media är en stor bov i detta drama, anser jag, bygger upp fantasifulla förebilder och unga människor försöker uppnå något som egentligen bara är en illusion. Så, nu har även jag bubblat på lite...
Bra inlägg S. Håller bara delvis med. Unga har alltid brottats med "det var bättre förr". en idioti som förmodligen först kom från föräldrar och sen samhället.
SvaraRaderaJag var aldrig i tid till skolan.
Men det har ur även mitt perspektiv blivit värre, Barn kan inte stava sedan internetåldern steg in. Och jag är fastklistrad vid dator, dag och natt sedan sena 90-talet.
Håller med dig så mkt ang. självskadebeteendet. Stämplat för livet som en attention whore.
Denna dagen är väldigt sorglig.
Det var inte bättre förr, det var bara "dåligt" på ett annat sätt. Jag kom också försent och skolkade när jag gick i skolan på 70-talet och det var dels på grund av mobbing, men samtidigt upplevde jag det som ett himla krav att man måste utbilda sig för att bli "något". Jag gick inte i gymnasium och alla har under årens lopp höjt på sina ögonbryn. Jag började jobba redan när jag var 16 år. Det låter enkelt! Men även jag har befunnit mig i mörkret (och gör fortfarande tidvis), men jag har insett att känna stress och press ifrån samhället är något som jag försöker hantera utan att påverkas. Än en gång, det låter lätt... men det är det inte! Unga människor har oftast inte erfarenheterna hur man handskas med sina känslomässiga motgångar och när dom efter allt fattar modet att vända sig till sjukvården möts dom oftast med ett ryck på personalens axlar. Något är oerhört fel i vårt samhällssystem. Men jag kan ändå inte låta bli att rikta mitt perspektiv åt hur media presenterar ideal illusioner, inte bara till unga, utan till alla.
Radera