Jag hatar.

Du berör mig och allt rörs upp. Glömda saker. Saker som gör ont men jag kan inte glömma och jag kan inte andas. Och jag orkar inte hålla andan med dig igen, för mitt liv går vidare medan du står på  paus i ditt liv. Tankarna stannar inte och det är kaos i mitt huvud för hur mycket jag än vill rädda dig räcker inte mitt liv till. Jag kan bara rädda mig och kvar blir du fast i det livet jag levde för många år sedan och jag kan inte, jag vill inte backa tillbaka dit. Jag vill inte sitta fast i det missbruk och våld som var mitt liv. I den skit vi levde i. Jag kan inte backa och det gör ont att inte kunna rädda dig. Nästan ondare än att förlora mig själv igen men jag kan inte. 

Istappar rasar. Skär hål i min hud. Skörare än såpbubblor,  vassare än rakblad. Lämnar djupa sår, glömda ärr och en annan verklighet.  Piskrapp, kyla, värme och skam. Lust, njutning  och kanske välbehag. 

Självhat, självskadande och bara mer ångest. 

Istappar rasar och jag vill men ändå inte. Jag hatade mig själv men nu hatar jag mindre.

Och jag kan inte rädda dig, för innerst inne vet jag inte hur jag ska rädda mig själv. Men jag låtsas, jag spelar min roll väl  och även jag skräms när hon kommer fram till ytan för inom mig trodde jag mig hon vara begravd och glömd för längesedan. 

Dock finns hennes grepp om mig och även ditt. För jag har svårt att motstå svårt att blunda för dig. Jag vill vara henne men jag kan inte sjunka dit igen då kommer jag inte upp igen. Jag hatar och ilskan växer men jag lämnar dig nu. Förlåt  mig men jag kan inte dra upp oss båda.

Och det skär i mig, gräver djupa sår och bänder upp läkta ärr.

Istappar rasar och jag väljer att stå kvar. Jag tar smärtan, jag tar skiten för det kan inte bli värre och jag kan inte sjunka djupare än där vi var då.Och jag är ledsen men jag kan inte rädda dig med mitt  liv i behåll.