Sitter hemma och väntar på att min tvätt skall bli klar, efter det ska jag iväg på jobb.intro.
Blir la rätt kul och skönt att få lite cash utöver soc-bidraget som jag återigen har fått söka om.
Det känns så jävla förnedrande att gå på soc igen då jag klarat mig själv i några månader nu, men vad gör man inte?
Jag kan ju fan inte få pengar på annat sätt just nu så då är det bara att göra som idioterna säger.
Skulle det skita sig att jag börjar må skit av alla deras krav så kan jag inte göra annat än att sjukskriva mig en månad i taget, det vet jag i alla fall att jag kan göra om det behövs.
Jag har haft ett sånt tufft jävla år med mammas bortgång i cancer så en sjukskrivning kan ju bli nödvändigt. Har ju inte använt mig av någon sådan än men jag har haft en sån konstig sorgeprocess så det har väl mycket med det att göra.
Dagens problem är den fucking jävla paranoia som jag har fått mot min sambo.
Jag lovade mig själv ifrån start att jag inte skulle börja analysera det han säger eller va han gör men ändå så har jag sakta men säkert börjat komma in på det där.
Saken jag inte förstår är vad det är jag är nojig för, jag tror inte han skulle vara otrogen så det går bort och han har ju aldrig haft några drogproblem som jag. Inte heller har han någon psykisk sjukdom som skulle kunna ställa till det så jag fattar inte vad jag är orolig för.
Jag hoppas och tror att det är min hjärna som spelar mig ett fult spratt och det har ju med mig själv och mina idiot grejer jag sagt till han att göra.
Vi har haft tjafs om mina ordval och sådant och jag förstår varför då det inte finns någon annan i hela världen som är så jävla bra på att slänga ur mig ord-grodor.
Tala utan att tänka är farligt.
Men jag är säker på att det är någonting för att på något sätt känns något jävligt annorlunda och inte åt det bra hållet.
Håller på att bli tokig!
Jag blir samtidigt rädd för att jag nu ska stänga av igen för att mitt huvud och kropp försöker att ställa in sig på det värsta.
Det känner jag ända ifrån tårna att det håller på att hända.
Hur fan ska jag nu lösa det här?
Och om det finns någon s.k gud så hoppas jag att han bara jävlas med mig ordentligt.
Jag hatar mitt huvud!
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Jag gissar på att det sannolikast är din sjukdom, ja din hjärna som bråkar med dig. Inte för att du vill men någon förvrängd skyddsmekanism tror jag.. som ligger i det undermedvetna och triggas fram i förhållanden. Jag har alltid undrat varför jag lämnat alla förhållanden så snabbt som jag gjort, jag har inte gett någon en längre tid med mig än ett år. Jag triggade alltid igång situationer så att det skulle bli lätt för den andre att se hur meningslöst det var att vara med mig eftersom (vad jag nu i efterhand amatöranalyserat mig fram till) jag såg alla förhållanden med mig som dömda i vilket fall. Jag har förstört förhållanden där jag slutat känna förälskelse och även de där jag fortfarande känt kärlek. Allt för att slippa något för starkt band till någon vilket i mina tankar alltid skulle kunna resultera i ett sorts utdraget lidande för båda parter
SvaraRaderaså jag har helt enkelt lämnat alla förhållanden för att undvika katastrof
det har ibland börjat med att jag fått för mig att jag börjar se tecken på början på slutet
woooshh så är jag borta och lämnar en oförstående människa, pga min sjukdom och mina tankar & känslor som inte varit ett dugg rationella
det är först i det förhållandet jag är i nu som jag inte velat fly. här är jag hemma för första gången och jag vet inte vad jag exakt har gjort annorlunda, men det var tajming och mycket annat som stämde
kommunikationen är och kommer alltid var nr 1, total och brutal ärlighet ger så mycket närhet
iaf i min historia
jag hoppas du löser detta genom att prata med honom på riktigt, utan prestige inblandat
imho
kram
inzi
Jag har många gånger varit riktigt snabb på att förstöra mina förhållanden tidigare också pga att jag nästan har fått lära mig att ingen ändå orkar med mig en längre tid.
RaderaHar haft 2 långa förhållanden varav den ena va i tonåren och jag va inte medveten om min diagnos under den tiden.
Mitt längsta förhållande höll i 4 år och det va tack vare att han orkade stå ut med mig och att han verkligen försökte förstå sig på mig och min sjukdom.
Han va ett stort stöd och den enda som la halva sitt liv på att hjälpa mig iväg till psyk och läkare för att få hjälp.
Alla andra förhållanden har endast varat i några månader och sedan har jag fuckat dessa personer på olika sätt. Ofta genom otrohet när jag varit "säker" på att dom ändå är på väg att sticka.
Oftast har jag också haft fel och förstört det för mig själv i alla fall.
Jävla sjukdom..
Jag pratar så mycket jag kan med min sambo nu men det är svårt att knäcka en mussla utan verktyg.
Tar i från tårna för att göra det här så bra som möjligt då jag verkligen älskar denna människa.
Kram