Det kemiska undret?

I snart fjorton år har jag ätit psykofarmaka från och till, mest till. Fass är, om inte min bibel så min psalmbok. Hoppet finns alltid där: denna gång ska det bli bra. Eller efter några års experimenterande: denna gång ska det bli en liten aning bättre. Enligt en snabb överslagsräkning är det sexton olika preparat jag har testat, ej medräknat tio smaker av lugnande och sömnmediciner. Lite mer än ett nytt piller om året.

Ibland infinner sig förstås tanken: vem är jag utan piller? Vem är jag med piller? Vad är insättningsbesvär och utsättningsbesvär och vad är sjukdomen och min det-förgångna-ångest och min det-närvarande-stress?

Just nu sätter jag ut en stämningsstabiliserare och enligt min man är jag milt hypoman. Ja det ser jag ju själv om jag tvingar mig till att vara objektiv (i sådär trettio sekunder). Jag kan inte avgöra om det är en kemisk svängning orsakad av mindre tillförsel av medicinen eller en kemisk svängning orsakad av en frisläppt hjärna som skulle uppfört sig så här oavsett vilket. Det blir en avvägning – ha tålamod och fortsätta nedtrappningen tills kroppen har vant sig, eller bestämma sig för att medicinen trots allt borde stå kvar. Ingen – inte ens hen med receptblocket – kan säga med säkerhet hur det förhåller sig. Men det omdekorerade sovrummet blir fint. Jag fixar aldrig hemma när jag är ”normal” så det är ju tacksamt med ett ryck ibland.

Med piller är jag annorlunda än utan, fast ändå inte. Jag har tagit mediciner som gjort mig ångestfylld, suicidal, paranoid, avtrubbad, överkänslig, värkbruten, och så förstås fet, frigid och fattig. Ändå ger jag inte upp, för jag har också upplevt mediciner som gjort mig icke-deprimerad, klartänkt, lugn, stabilare, och jo faktiskt, lyckligare. Jag börjar tro att det äntligen rör sig åt rätt håll. Även om det kan kännas ovant att vara sansad så går det nog att vänja sig vid. Kanske.

Självklart vill jag kasta alla piller. Självklart har jag kastat alla piller då och då. Senast blev det polishämtning så det är nog inget riktigt bra alternativ för mig. Trist. Min tillkrånglade relation med mediciner har varit ett Kebnekaise att bestiga och plocka ner sten för sten. Ingen inom vården har kunnat visa mig vägen, utan det är tack vare goda vänner som jag börjar trampa plan mark. Det finns ingen magi i pillerburkarna, det är egentligen inget mer spännande än en konservöppnare. Har du en burk att öppna så ta emot den. Ger de dig en hammare istället så spring. Jag ska aldrig mer tiga och lida.

Hur ser ditt förhållande till piller ut?