En sak jag verkligen ogillar att hålla
på med, och ogillar mig själv när jag håller på med, är att
vara strategisk i kontakten med psykiatrin.
Hade ett läkarsamtal nyligen med en
läkare jag bara hade träffat en gång innan. På grund av
omständigheterna hade jag egentligen goda skäl att klaga som satan
på en annan läkare jag träffat när jag varit inne akut, men är
det något man snart lär sig så är det att vårdpersonal oftast är
lika kollegiala som poliser. Så jag bet mig hårt i tungan och
använde försiktiga omskrivningar om allt. ”Jag såg i journalen
att jag fått den och den diagnosen, skulle jag kunna få det
belyst?” - inte ”Vad i helvete menar ni egentligen??” ”Tror
du att den här medicinkombinationen är helt optimal?” - inte ”Ta
era pillerjävlar och stoppa dem någonstans!” Och så lägga sig
platt för att få sitt bensorecept. Doktorn drog slutsatsen att
eftersom jag inte uttrycker mig aggressivt och aldrig själv begärt
att få byta behandlare så är jag inte personlighetsstörd. Jag
tycker det är lite stört att vinkla sin kommunikation så att den
inte ska störa.
Nu är det självklart inte bara i
vårdsituationer folk målmedvetet försöker styra konversationen
med knep och trick. Anställningsintervjuer, examinationer,
reklamfilmer, i kontakten med morsan och AF och när man raggar på
dansgolvet... de flesta mellanmänskliga situationer där man på
något sätt ska bedömas.
Jag har bara så svårt för tanken att
det är nödvändigt. Att det inte alltid räcker med att vara sig
själv rätt upp och ner. Självklart finns det fina undantag inom
psykvården, personer som kan läsa mellan raderna och acceptera att
när man mår dåligt orkar man inte alltid uppträda finkänsligt.
Men det är lätt att få stämpeln ”jobbig patient”.
Det tenderar att klagas på
manipulativa psykfall med sina självskador och överdoser som gör
det jobbigt för vårdpersonalen. Jag erkänner: jag är manipulativ
– men när jag avsiktligt försöker styra tycker de om det. Äkta
manipulation får folk att må bra. För stunden åtminstone.
Herregud vilken tur att jag har ett
känsligt samvete som sätter ner foten.
Amen!
SvaraRaderaDet är vårdpersonalen som är den 'jobbiga patienten' och dessvärre får de flesta av oss lära oss att behandla dem till vår fördel
Vi har lärt oss på livets universitet vad som utlöser psykbryt och irrationella beteenden hos psykiatrin och vi kan välja att hantera dem med silkeshandskar eller förvärra förvirringen hos dem. Men det är så jävla sorgligt att det ska behöva vara så.
Det är väldigt sorgligt och lite makabert att vi galningar förväntas kommunicera bättre och uppträda mer behärskat än många av dem som jobbar som "experter" på det mänskliga psyket...
RaderaNu ska inte alla dras över en kam, jag har träffat jättebra vårdpersonal också. Men man är så sårbar och utsatt i den situation där man söker psykhjälp, och de har så mycket makt som de inte alltid tar ansvar för att de har. Tänk om varje blivande psykläkare var tvungen att vara inlagd i två veckor anonymt och känna på patientrollen inifrån... ja önskedrömma får man.
+1 den önskedrömmen, mycket bra idé
Raderajag tror att det tyvärr är så att personal inom psykvården precis som all vård efter tag i yrket blir lite avtrubbade, vilket på många sätt är förståeligt
dock passar det inte just psykiatrin speciellt bra
inte för att somatiska sjukdomar kräver mindre förståelse men en behöver kanske inte sätta sig in lika mycket i patientens psykiska verklighet alla gånger
psykiatrin är trots allt vad man kallar specialistvård
jag tror dock att utbildningar blir bättre inom alla kategorier med tiden, kanske är jag lite naiv där
Jo, det är nog naturligt att bli lite avtrubbad. Det blir jag själv när jag har mycket kontakt med människor som mår dåligt, det ska erkännas. Gissar att en del går att utbilda bort, och jag hoppas också att utbildningarna blir bättre. En kompis till mig håller föreläsningar för studenter och personal inom psyk o soc om patientens perspektiv (inom ramen för Hjärnkoll), att sådant förekommer är ju väldigt välkommet.
Radera
SvaraRaderaDet är tråkigt att man måste vara strategisk när det gäller psykiatrin. Kan förstå att du ogillar det. Jag är fett less att styra konversationerna. När man gör det gång på gång. Har det hänt er ofta? Att ni måste göra det gång på gång?
Men jag har också träffat jättebra vårdpersonal som S beskriver att hon har. Det är skönt att inte behöva vara då den "jobbiga patienten". Ibland tycker jag det känns som när man pratar med läkare eller vårdpersonal är att man har bättre koll på problemet själv än vad dom har, även om dom vet att just i den där diagnosen. Om vårdpersonalen anser att man har "ett jobbigt beteende" kan man ju fråga sig varför dom valde att arbeta inom psykiatrin. Kan förstå att dom blir lite avtrubbade men det ska ju inte gå över på patienterna. Det finns ju många läkare samt vårdpersonal som inte alls passar att jobba inom psykiatrin. Kanske borde göra utbildningen svårare. Att lägga den på högskole nivå. Har träffat på skumma läkare genom åren. Förra året träffade jag på en läkare som på 15 min kunde avgöra att jag var bipolär (vilket jag inte är). Men tydligen såg han det.
Med vissa personer får man verkligen styra konversationen om det ska bli något vettigt. Tur att det också finns bra personal så jag har inte tappat hoppet helt. Usch vilken läkare du träffade! Jag träffade nyligen en liknande som utan att knappt ens ha pratat med mig tvärsäkert skulle ge mig fyra nya diagnoser...
RaderaMen jag har också upplevt fina exempel som läkaren jag hade ett tag som förstod att jag tyckte det var svårt att be om hjälp och gav mig sitt hemnummer (inte på något slemmigt sätt!) så jag skulle kunna ringa om det var kris. Jag ringde bara en gång när jag var halvpsykotisk och förvirrad, men det där numret betydde mycket för mig: att någon vågade lita på att en galen brud inte skulle missbruka det. Att jag hade ett människovärde.
Har ni något positivt exempel?
Jo, det håller jag med om men man kan ju tycka att vettiga diskussioner med en läkare eller vårdare ska komma naturligt. Men jag tycker det är ytterst sällan man träffar dessa bra personal. Hade en gång en jättebra kontaktperson innan jag flyttade. Har aldrig träffat någon så positiv som den människan.
RaderaKan det vara så att dessa läkare inte har tid att läsa journalen och prata med en? Jag vet inte hur ofta det händer när det går runt trender inom psykiatrin, det är populärt med en viss diagnos.
Men gud, vilken bra läkare. Det inte många som gör så. En av mina drömmar är att jag ska få träffa en sådan läkare.
Det tog mig två år efter jag gick klart terapin för att få psykiatrin att förstå att det var allvarligt hur dåligt jag mådde. Innan dom tog mig på allvar och ville göra en utredning på några månader. Det är väll det ända positiva exemplet jag kommer på.
När man läser sin journal kan man se att en del läkare mer eller mindre bara kopierar vad läkaren innan skrivit. Ofta är det nog som du skriver tidsbrist.
RaderaTvå år är lång tid när man mår dåligt. Bra att det blev en utredning till slut.