Vi är överlevare!

Att leva med en dubbel diagnos eller en diagnos överhuvudtaget är ingen dans på rosor.
Det gör ont och man tror många gånger att man skall dö, att man inte klarar mer.
Man blir då glatt överraskad när den jobbiga tiden är över igen och man faktiskt överlevde.
Jag går ju hos en psykolog för terapi 1 ggr/v på min beroendeenhet och jag tror faktiskt aldrig att jag hade fixat dessa 2,5 år utan henne och all annan personal som har "hand" om mig där.
Min kontaktperson i sub-teamet är helt underbar och är också ett otroligt stöd, samt dom andra ur personalen i teamet.
Det har hänt så mycket sedan den dagen jag slutade med drogerna och det är långt ifrån över.

Min mamma fick beskedet bröstcancer bara några få månader efter att jag hade gått in i programmet och det tog ju rätt hårt, men läkarna nästan lovade att allt skulle bli bra och mamma helt frisk igen.
Mamma blev "frisk" men sedan kom ju skiten tillbaka och då va det metastaser som spridit sig, då fanns det inte heller mycket mer att göra än att gå igenom strålningar och cellgiftsbehandlingar.
Sedan somnade ju min mamma stilla in i Maj förra året.
Det va smärtsamt som fan och innan det hade hänt så va jag säker på att den dagen mamma försvann skulle jag antingen ta ett återfall eller ta livet av mig.
Som tur är har jag syskon, släkt och vänner som stöd och det fanns mycket kvar att leva för. Nu även en sambo.
Inget återfall blev det heller.
Jag sköter allt som jag skall och har nu till och med ett rätt så fungerande förhållande, det som inte funkar är väl jag till och från.
Han kommer ifrån en annan värld än den jag är van vid och det blir ju även svårt för han, båda måste ställa om sig för att försöka förstå något som vi inte är vana vid.
Det går ju rätt så bra och jag är nöjd även om jag är rätt passiv många gånger ändå.

Jag har i alla fall efter många om och men tagit till mig orden som min psykolog och många andra sagt till mig, jag är starkare än jag tror. Jag är en ÖVERLEVARE!

Alla vi som överlever svåra tider eller dagar, depressioner och manier samt alla andra helveten vi får gå igenom när våra huvuden spökar och bråkar med oss.
Vi klarar egentligen mer än vi tror problemet är att man ger sig själv en dödsdom i förväg.

Jag vet att det kommer vara mycket svårigheter livet igenom.
Mina hjärnspöken och mitt drogsug som kommer till och från. Att sedan bilda familj i framtiden kommer ju säkert att framkalla mycket jobbigt.
Min syster hjärtfel, min pappas upp och ned gångar, samt min sambos ångest.
Det är mycket helt enkelt som skall genomlevas och det kommer ju med all säkerhet fler dödsfall i framtiden, ingen lever ju för evigt.
Men jag tror ändå att jag kommer fixa det när jag väl är där. Tills dess får jag kämpa vidare och försöka hålla huvudet ovan ytan.

Nu ska jag fortsätta min dag med  att gå till vårdcentralen och lämna urinprov.

Ha en fin dag!