ännu en gång har jag gått igenom en utredning, min psykolog jag haft genom det här... alltså, först gillade jag honom inte alls, han var/är så ung. men allt igenom veckorna gick som utredningen pågick så insåg jag att han är bra och att han bryr sig, PÅ RIKTIGT. vi bestämde att jag även ska ha kvar honom som psykolog även när utredningen är klar och det kändes så bra. han hade många bra råd, och vi kunde till och med skratta tillsammans.
när jag var där i måndags så berättade att han hade blivit förflyttad och skulle sluta. jävla helvete, jag har alltid sågat psykologer vägrat och betett mig som ett asshole mot dom och hållt mig till min bildterapeut, beroendesköterska, och några kuratorer som kommit och gått - dom har inte klarat av mig. och så äntligen, ÄNTLIGEN fnner jag någon. vi får kontakt, bestämmer att han ska jag ha kvar i minst ett år tills DBT kommer igång (sjuk väntetid), men nej.
aja, utredningen visade i alla fall att jag har borderline ändå. den skrivs inte av eller bort trots att psyk här inte trodde på den diagnosen, men den är kvar, men J (psykologen) skriver in den i journalen med lite andra ord och synpunkter.
it sucks.
jag måste fråga, är ni VÄN med era diagnoser? jag HATAR diagnoser och har ALLTID gjort. och har alltid varit emot det. har därför alltid vägrat gått med på det osv osv osv. och när dom satte borderline första gången höll jag på att få ett jävla utbrott. aja, it is what it is. men.... HUR tänker ni om era diagnoser? accepterar ni dom? är ni vän med dom? ÄR du DIN diagnos/diagnoser?
jag vägrar "bli" mina diagnos, eller diagnoser eller vad man säger, har sen många år GAD också. jag tror inte ens jag har någon diagnos. jag tror att jag bara varit med om saker och trauman som gör att jag mår dåligt, HJÄLP mig med DET, istället för att sätta mig och göra mig till en försökskanin på flera olika mediciner sen flera flera år tillbaka och ja.... herregud, den här diskussionen kan jag fortsätta föralltid. men vad ERAN åsikt om diagnoser, era egna, och i allmänt.
update: ja, jag har läst igenom och insett en del stavfel och en del meningar som är felaktigt byggda. men jag har tagit några glas vin, och orkar inte ändra det. hoppas ni förstår ändå.
och jag har även svarat på frågestunden på min privata blogg http://piiket.blogg.se
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Kram först! Du är en så grymt bra tjej och det gör mig upprörd att du ska behöva genomlida detta. Du är klokare än vad jag var i din ålder. Trots att jag hade en diagnos som de fokuserade sig på så hade jag även ett ganska stort gäng 'mindre' alarmerande diagnoser. Exempel på de är bulimi, BDD, paniksyndrom, GAD
SvaraRaderaEftersom mina konstanta rop på hjälp (på mötena) angående bulimin (eller vad som för stunden vid samtalet kändes mest akut) aldrig togs upp av läkarna själva vid återbesök, så var min läxa att det inte var sån jävla dramatisk sjukdom.
Jag anser att diagnoser är man-made och därför inte kan vara tillförlitliga. om du ser på din egna anamnes så anar jag att du ser hur läkare skiljer sig åt på alla sätt möjliga. deras metoder att sätta diagnoser, deras 'generositet' med mediciner, deras frikostighet med tid de spenderar att lyssna på dig... etc.
'den mänskliga faktorn' när någon fuckar upp det
på jobbet, gäller inte det alla yrken eyyy? Psykiatriker kanske inte förstår att de inte får göra ett enda fel. Det är verkligheten
socialstyrelsen brukar tyvärr inte se lika allvarligt på 'läkare utan ansvarskänsla och gränser'
jag tror inte heller helt på diagnoser, men jag tror att det kan finnas en liten hjälp för oss som mår dåligt att ändå ta skiten som den är.. för vissa av oss behöver meds for real. andra får helt fel meds och det slutar ibland illa. och ytterligare andra får meds som inte är till för dem, de blir kanske personlighetsförändrade.
borderline har en god prognos om man vill jobba på det och du är ju all in. du är inte din sjukdom!
kram
Nu har jag ingen diagnos själv, men skriver lite hur jag ser på dem.
SvaraRaderaDiagnosen definierar verktygen för att bli frisk eller friskare. Vilka mediciner och behandlingar du har rätt till. Därför är det viktigt att du deltar och granskar dina diagnoser. Jag uppfattar det som att borderline-diagnosen sätts lite slarvigt som första breda diagnos. Jag tycker du ska läsa på om borderline och kolla vad som stämmer och vad som inte stämmer. Som inzi säger så har de med "äkta" borderline möjligheter att faktiskt bli friska. Om du känner att du inte riktigt passar in i diagnosen så är det ju viktigt att du söker vidare, för att få rätt hjälp. Det verkar vara många som inte får rätt diagnos förrän efter många år. Om man är bipolär eller har ADHD så funkar inte verktygen för borderlines.
Ingen är sin diagnos. Varje person har ju unik biologisk del, uppväxt och erfarenheter som bildar personligheten. Men människan blir psykiskt sjuk på liknande sätt, som går att kategorisera i diagnoser. Trots att vi är unika så är vi ändå lika varandra.
Du känner dig experimenterad med, men om medicinerna du får inte hjälper för den diagnos du fått, så kan det betyda att diagnosen är fel. Fråga psykiatrikern om valet av mediciner för att få reda på hur hen tänker.
Jag är inte mina diagnoser men de är en del av mig, oavsett om jag vill det eller inte. Men, nej, jag har inte accepterat mina diagnoser, men det har mindre med diagnoserna i sig att göra och mer med att det finns saker jag aldrig kommer att kunna lära mig, och det kan jag inte acceptera, än.
SvaraRaderaI min värld ska jag kunna allt, eller åtminstone ha kapacitet att lära mig det. Jag vet att detta är skruva. Exempel: en blind kommer inte att kunna se igen, det smarta är att acceptera och sedan lära sig hantera, inte envisas med att du kan minsann se ändå, vilket är det jag gör. icke konstruktivt för fem öre.
Självklart vill jag kunna acceptera, för innan jag gör det krigar jag mest med min hjärna och det är i mitt tycke ganska onödigt.
För mig har rätt diagnos blivit en principsak i dag (har inte korrekt diagnos, inte helt iaf). Hade fel i så många år och det har jag fått betala dyrt för. Om man tycker att det verkligen inte stämmer så ska man fortsätta tjata. Håller själv på att samtala med personligt ombud för och se om de kan hjälpa.