en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
måndag 28 januari 2013
Har ni också blickar tillbaka i det förflutnas röster?
Ibland brukar jag tänka på saker som har hänt för länge sen. Brukar ni också göra det? Händer ibland att jag kommer på mig själv leta upp gamla vänner och jag försöker förstå vad som gick fel. Ibland skriver jag ett inlägg och tittar hur dom mår. Men oftas får jag inget svar. Vilket jag kan förstå. Livet går vidare men varför står jag still? Brukar ni känna så? Jag vill be om ursäkt för saker som jag har gjort och försöka få folk att förstå att jag är inte så som jag var då. Kan förstå varför folk inte vill höra ursäkter. Men det är ingen ursäkt, det är bara en förklaring. Samtidigt så har ju dom en egen sanning, en egen upplevelse av situationerna och jag kan inte säga att det är fel. För alla människor upplever olika. Men om man bara kunde mötas? Kanske låter jag desperat? Det är inte alls meningen. Vissa grejer sitter så djupt att inte ens en förklaring når dom. Det vet ju jag lika bra det är svårt att förlåta andra men jag försöker för jag vill inte döma någon för saker dom har gjort. För det finns en förklaring alltid. För sig med min borderline, så förtränger jag väll för det mesta allt. Tycker inte om att förlora andra.
/Sayuri.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
Känner fota som du, allt jag står still.
SvaraRaderaAlla gamla vänner har gått färdigt skolan, har kanske
något förhållande, kanske t.o.m barnfunderingar, jobb etc.
Och så står man där och bara kollar på från bakgrunden..
Tyvärr tror ju många att folk inte förändras och
därmed inte vill beblanda sig med personer man har haft problem med..
Det är synd, men man får försöka tänka (trots att det är sjukt svårt)
att det är deras förlust som är så trångsynta och
inte kan ge någon en andra chans.
jag tänker, tyvärr, på det hela tiden känns det som.
SvaraRaderamen, jag letar sällan upp gamla vänner. jag anser att som är "gamla" vänner av en anledning... och vissa, kanske dom flesta, har jag valt att säga upp kontakten med. vi skadade bara varandra, tror jag. i alla fall. men jag tänker ofta på dom, och oss, och vad som vi varit med om, vad vi gjort osv.
Jag känner igen mig helt och hållet i det du skriver.
SvaraRaderaOfta tänker jag tillbaka på gammalt som hänt, både bra och dåligt.
Det som tankarna oftast fastnar vid är ju tyvärr det dåliga.
Jag känner också ofta att jag står stilla, alla andra har kommit någonstans med barn, villa, lån osv. Och jag själv står stilla på exakt samma ställe som när jag och mina gamla vänner skiljdes åt.
Många av mina gamla vänner ser bara alla mina fel från då och absolut inte hur mitt liv ser ut idag, hur mycket jag har ändrat på och heller inte hur jag nu är som person.
Jag har inte längre ett missbruk som styr och jag har rätt så bra kontroll över min diagnos idag.
Man får hoppas att dom en dag glömmer, förlåter och kan lämna det gamla bakom. Det är ju inte så att jag kräver att vi ska bli bästa vänner igen utan bara att man inte undviker varandra till varje pris längre och att man i alla fall kan säga hej på stan.
SvaraRaderaMan kanske bara måste acceptera att alla dessa minnen/tankar finns där.(Dock svårare sagt än gjort)
Är det någon/några av era gamla kompisar som har glömt och förlåtit, eller har bara tagit upp kontakten med er igen?