Så var det ansvarsfrågan

Ansvar. När man har någon form av psykisk sjukdom eller funktionshinder, hur ansvarig är man för sitt beteende? Var går gränsen mellan ”hen klarar inte av det” och ”hen är dum och elak”? Att det är en svår fråga märks inte minst i våra domstolar, där tingsrätten kan säga att X är allvarligt psykiskt störd och ska dömas till vård, medan hovrätten i samma fall kan säga joho, X ska visst åka i fängelse. Eftersom hjärnan – tack och lov, ack och ve – är så sabla mångfacetterad och våra tankar (än så länge) inte kan avläsas, så sitter vi liksom där i mörkret och måste gissa oss fram. Gissningar som kan ha nog så långtgående konsekvenser.

Jag tänker på anhöriga. Hur mycket ska man palla med när det gäller svek, explosiva utbrott över vad som ter sig som småsaker, utsvävningar med droger och pengar, impulsiva beslut att köpa fyra katter (och en alpacka), öronbedövande tystnad och odiskade tallrikar, sena nätter på psykakuten och tidiga ångestmorgnar, ovissheten när telefonsamtalen inte besvaras: lever hen?

Jag tänker på oss galningar. De vedervärdiga skuldkänslorna när vi vaknar till och ser vad vi gjort. Hur kunde det bli så fel, när vi inte ville? Känslan av att en del av min skalle vandrar omkring alldeles på egen hand och hittar på hyss. Det tillfälliga övermodet när det känns som om att ”nu har jag fått koll på situationen, det här kommer jag aldrig att göra om”. Nederlaget när sjukdomen skruvar åt greppet och jag sitter där igen.

Något riktigt svar har jag inte. Utom detta: aldrig ge upp att försöka lära sig kontrollera sina demoner. Det är det ansvar vi alltid har. Som alla människor har. Försök. Kanske terapi av olika slag, kanske mediciner, kanske yoga eller musik, konst eller extremsport. Det finns ingen garanti för att du blir bra, eller ens mycket bättre, men vore det inte oerhört sorgligt att dö utan att ens ha försökt?

Det finns väl också ett ansvar hos närstående. Att inte förminska den anhörige p.g.a. sjukdomen, att försöka se människan därinne. Dessutom att ta ansvar för sig själv, inte skylla alla problem på den med diagnosen, inte skylla alla problem på sig själv, balans.

För mig är en viktig strävan att visa kärlek där jag kan och mäktar med. Att ofta säga och visa i handling att min familj och mina vänner betyder något. Att det inte är deras fel när jag mår dåligt (det förutsätter förstås att de människor man har omkring sig inte faktiskt gör det värre för en, ingen vits med att ljuga). För så mycket vet jag, att även psykfall kan vara oändligt fina människor. Mina bästa vänner har diagnoser, och visar mängder av omtanke. Kan de så kan jag.