Ansvar. När man har någon form av
psykisk sjukdom eller funktionshinder, hur ansvarig är man för sitt
beteende? Var går gränsen mellan ”hen klarar inte av det” och
”hen är dum och elak”? Att det är en svår fråga märks inte
minst i våra domstolar, där tingsrätten kan säga att X är
allvarligt psykiskt störd och ska dömas till vård, medan hovrätten
i samma fall kan säga joho, X ska visst åka i fängelse. Eftersom
hjärnan – tack och lov, ack och ve – är så sabla
mångfacetterad och våra tankar (än så länge) inte kan avläsas,
så sitter vi liksom där i mörkret och måste gissa oss fram.
Gissningar som kan ha nog så långtgående konsekvenser.
Jag tänker på anhöriga. Hur mycket
ska man palla med när det gäller svek, explosiva utbrott över vad
som ter sig som småsaker, utsvävningar med droger och pengar,
impulsiva beslut att köpa fyra katter (och en alpacka),
öronbedövande tystnad och odiskade tallrikar, sena nätter på
psykakuten och tidiga ångestmorgnar, ovissheten när telefonsamtalen
inte besvaras: lever hen?
Jag tänker på oss galningar. De
vedervärdiga skuldkänslorna när vi vaknar till och ser vad vi
gjort. Hur kunde det bli så fel, när vi inte ville? Känslan av att
en del av min skalle vandrar omkring alldeles på egen hand och
hittar på hyss. Det tillfälliga övermodet när det känns som om
att ”nu har jag fått koll på situationen, det här kommer jag
aldrig att göra om”. Nederlaget när sjukdomen skruvar åt greppet
och jag sitter där igen.
Något riktigt svar har jag inte. Utom
detta: aldrig ge upp att försöka lära sig kontrollera sina
demoner. Det är det ansvar vi alltid har. Som alla människor har.
Försök. Kanske terapi av olika slag, kanske mediciner, kanske yoga
eller musik, konst eller extremsport. Det finns ingen garanti för
att du blir bra, eller ens mycket bättre, men vore det inte oerhört
sorgligt att dö utan att ens ha försökt?
Det finns väl också ett ansvar hos närstående. Att inte förminska den anhörige p.g.a. sjukdomen, att försöka se människan därinne. Dessutom att ta ansvar för sig själv, inte skylla alla problem på den med diagnosen, inte skylla alla problem på sig själv, balans.
För mig är en viktig strävan att
visa kärlek där jag kan och mäktar med. Att ofta säga och visa i
handling att min familj och mina vänner betyder något. Att det inte
är deras fel när jag mår dåligt (det förutsätter förstås att
de människor man har omkring sig inte faktiskt gör det värre för
en, ingen vits med att ljuga). För så mycket vet jag, att även
psykfall kan vara oändligt fina människor. Mina bästa vänner har
diagnoser, och visar mängder av omtanke. Kan de så kan jag.
Bra inlägg som vanligt, kommer svara lite mer på det sen.. men först måste jag förstås skicka dig till ett klipp på TED som är rätt underhållande
SvaraRaderahttp://www.ted.com/playlists/9/all_kinds_of_minds.html
gå direkt till nr. 6 på playlist
det ska finnas ett annat i arkivet som visar att man genom magnetröntgen kan visa att psykopater har ett fel i hjärnan
enligt mig inget individen själv har gjort fel
händer väldigt mycket nu inom neurovetenskapen, men allt är ju inte ens tänkt tillämpas inom vården, och även om det är det så tar det lång tid
TED är fullt med sånt för nattugglor =)
Tack för tipset, jättebra. TED är suveränt.
Raderaja, förlåt inte för att jag menar att du är psykopat haha
Raderajag har sett flera fantastiska talare som menat på hur man i framtiden kan se olika sjukdomar, men mitt minne sträckte sig endast så långt som till psykopater..
men du, har du köpt en alpacka nyligen?
Jag kanske är en skicklig psykopat som inte märks... ;)
RaderaTror också att det kommer se annorlunda ut i framtiden, olika sorters hjärnscanning, gentester... men det tar nog ett tag.
Alpackan var inspirerad av en historia jag hörde, hihi. Jag gör mer ospännande saker, utom då kanske att jag en gång gav hundratusen till en skum sekt, men det kan väl hända den bäste ;)
att ge hundratusen till en skum sekt är nog din alpacka
Raderainte lika söta att ha på besök förstås.. men galet nog att det blir coolt!
Coolt vet jag inte - hade hellre haft de där hundratusen nu! Eller en alpacka (sååå mjuka). En annan gång drog jag till USA med två dagars varsel tillsammans med en dansk kille jag aldrig träffat, bara talat med på telefon två ggr. Han skulle dit och vittna i en rättegång och var nervös, så jag skulle med som "livvakt", haha. Fick bevis senare på att vi blev skuggade av en privatdeckare under tiden där. Nåja, det blir kul historier att berätta för barnbarnen... Numera gör jag inget mer cool än att nätshoppa för mycket ;)
RaderaOm man är både anhörig och kämpar med sig själv men psykiskt är mer stabil och den andra har det svårt, kan inte ta sig förbi hindren själv och har både psykiska och missbrukar problem. Vems är ansvaret då?
SvaraRaderaJag har absolut inget svar, bara en lös tanke. Det kanske inte finns ett enda ansvar, utan alla inblandade har en del. Inte bara den anhörige och den med störst problem utan också vården, sociala myndigheter osv. Nu vet jag mycket väl att myndigheter emellanåt smiter ifrån sitt ansvar. Alla med problem tar inte sitt främsta ansvar, att försöka bli bättre. Det kan bli tungt på en anhörigs axlar. Vilket ansvar myndigheter har bestäms i lagar och regler, men när det gäller vårt personliga ansvar så kan vi bara dra gränserna själva... tänker jag. Men jag är rätt trögtänkt just nu så det kanske är dravel.
RaderaDet finns nog inga enkla svar, men en förutsättning är nog att båda söker självinsikt och sjukdomsinsikt. Så får man turas om lite att försöka vara den "förståndiga". Det sämsta man kan göra är att föra balansräkning över vem som gör mest och tar mest ansvar. Om en är starkare och stabilare så orkar hen göra lite mer och ta lite mer ansvar på samma kostnad som den andre. Om man älskar varandra så lägger båda in så mycket de kan och orkar utan att någon skapar en "skuld". Överhuvudtaget gäller det väl att undvika skapa ett skuldbeläggande hos vare sig själv eller hos den andre. Att kunna förlåta sig själv och den andra för sjukdomsskov.
RaderaVisserligen har inte min mamma några missbrukarproblem men jag känner ofta ansvar för henne. Även hon är bipolär som jag fast hon är istället typ I. Hon är sjuk somatiskt as well. Jag tycker hon råkat/råkar ut för mer än gemene man. Hon ber mig inte om hjälp men om jag är i närheten så åker jag med till läkare och sådant där, så att hon inte blir överkörd av dem och hon kanske inte förstår allt de säger.
RaderaDock har mina läkare sagt att jag och min mor har ett dysfunktionellt förhållande. Jag tar på mig för mycket skuldkänslor och ansvar vare sig jag kan leva upp till dem eller inte. Jag ber henne ofta bita sig i tungan så att jag slipper höra att jag behöver mer smink, klä mig finare för Martin eller att jag gått upp i vikt. Annars får hon höra min reaktion och det är inget mindre än en skarp förklaring att man inte gör så mot andra, jag har fått nog av det och vi vet alla att hon har hört det tillräckligt mycket för att vara veta bättre. Ibland blir jag surare t.o.m. Hon menar faktiskt inte illa, hon kommer från en jobbig bakgrund själv. Hennes mamma lider inte av någon psykisk sjukdom såvitt vi vet, men hon var en bitter människa under de svåra tiderna när mamma var liten i Peru. Mamma fick plocka ris istället för att gå i skolan som alla andra barnen fick. Mammas yngre barn fick gå i skolan med hjälp av pengarna min mor tjänade. Så mormor favoriserade. Sen rövade hon bort sina barn ifrån pappan. Vilket krossade min mammas hjärta. Och det tyckte inte hennes mor om. Det är så twisted hur bitter relation de har.
Jag förstår att ur mammas synvinkel är det smärtsamma minnen som mormor orsakade, hon fick inte mer än sex månader i skolan i sitt liv, sen plockade hon ris för att försörja familjen och hon blev berövad sin älskade pappa. Och detta är bara the tip of the iceberg
Där var det annan kultur också, lite av den har jag också levt med. Det är jag glad för iofs. Jag har fått det bästa av den världen. gillar dock inte reglerna som gäller kvinnor i sydamerika
Medberoende är vad som drabbat familjen. Det har drabbat mig och mamma, men det är rätt sjukt eftersom vi båda är sjuka idag. Jag var medberoende först pga hur sjuk hon var. Hon orsakade mycket ångest när jag var liten, jag hade inte mycket till försvar då. Idag är jag också sjuk men mitt medberoende i mammas sjukdom är kvar. Sen vet jag inte om hon på något sätt känner likadan tyngd, ansvar, ångest och medberoende i mig. Ofta tänker jag att hon inte är kapabel till det eftersom hon har dålig självinsikt. Men så är det förstås inte. När det gäller ens älskade så engagerar man sig oftast mycket mer än i sig själv och det tror jag gäller min mamma med. Hon har sagt till pappa att de inte åker på någon resa förrän det är safe (ang. mig och självmordstendenser). Vem kan avgöra det då, vem som bär ansvaret? Är det så viktigt att peka finger? Pappa, älskade är den som får dra det största lasset, han är inte psykiskt sjuk, men han är en familjemedlem och bryr sig inte om vilka sjukdomar vi har, han tycker det är jobbig att vi är sjuka förstås men han har alltid varit där för oss båda.
*mormors yngre barn fick gå i skolan
RaderaJag har valt att ta ett steg tillbaka. Och jag kan inte leva i ett förhållande utan tillit. Om jag stannar kommer vi båda ligga på botten och just nu måste jag först sätta mitt mående främst ändå känns skulden enorm men kärleken finns inte riktigt kvar om den egentligen fanns från början vet jag inte. Och jag är osäker på om personen kommer komma ur 15 år eller mer av missbruk och jag känner ansvar och skuld ifall det misslyckas för jag vet att mitt stöd är viktigt för det har personen sagt. Så det här med ansvar är svårt och ändå viktigt att prata om.
Radera