Om att inte riktigt bli tagen på allvar

Under några veckor nu (minns knappt hur många, men det är över 6) har jag haft besvär med andningen. Halsen snörper ihop sig, det känns som om något trycker över bröstet och jag har svårt att både andas in och andas ut. Jag har sökt hjälp hos läkare flera gånger, och varje gång frågar de: Är du fullt frisk i övrigt? Och då är jag ju tvungen att säga som det är: ADHD, Autism och Schizoaffektivt syndrom (jag brukar utelämna både ätstörningsdiagnosen och borderlinediagnosen för de är inte relevanta). För jag förstår ju att det är viktigt, eftersom jag äter vissa mediciner som kan påverka både andning och vad läkaren skulle sätta in för annan eventuell medicinering.

Problemet är jag sedan direkt efteråt får frågan: Du tror inte att det kan vara panikångest? VARJE GÅNG! Och jag försöker förklara att nej, det är inte panikångest, för jag vet hur sådan känns och detta är inte alls samma sak. Men det är som om de inte lyssnar på mig.

Igår var andningen jättetung och jag blev yr av att försöka andas. Så jag åkte till en jourcentral och fick snabbt träffa en läkare. Och självklart frågade hen om det var panikångest och lyssnade inte alls på mig när jag sade att det inte var så. Det gick så långt att hen ville ringa sjuktransport för att skicka mig till psykakuten! Tillslut blev jag bara så jävla trött på det hela att jag sade: "Jag skiter i vad ni gör, bara ni kollar min syresättning först så att den är okej." Lite muttrande gick läka ren med på det, och tror ni inte att den var nere på 91%! Då blev det genast en helt annan ton, och det pratades om att skicka mig till den somatiska akuten på sjukhuset istället. Som tur var gick syresättningen upp igen efter att jag hade fått ligga och vila en stund. Så vi kom överens om att jag skulle åka hem och ta det lugnt, för jag var så utmattad att jag inte orkade med ännu fler väntetider och läkare.

Men FAN att det skall behöva vara såhär! FAN att en aldrig blir riktigt tagen på allvar som psykfall. FAN att det verkar som om varenda läkare tror att om en har en psykisk sjukdom så kan en aldrig bli somatiskt sjuk! Det är förnedrande att aldrig riktigt bli trodd på. Som om mina åsikter är mindre värda är en psykiskt frisk (whatever that means) människas.

Är det någon som har råkat ut för något liknande?