Jag blir fruktansvärt mörkrädd när jag läser om det här:
http://www.svt.se/nyhetsklipp/regionalt/smalandsnytt/kritik-mot-isolering-pa-rattspsyk
För ett tag sedan länkade inzi om en 16-åriga flicka som "vårdades" inom rättspsykiatrin. Kunskapen om AST diagnoser inom psykiatrin är nästan intill obefintlig. Vilket leder till en rad olika problem, i dess extrem, dessa två. Jag blir så fruktansvärt arg på att man inte lyssnar på patienter och kör med överförmynderi. Samtidigt blir jag så oerhört matt, för problemet är så stort och svårt att lösa. I den bästa av världar önskar jag att man började lyssna på patienterna och deras anhöriga, i stället för att underminera och omyndigförklara. Dock känns det alltför ofta som om att man bankar huvudet i en vägg. Och ska jag vara ärlig gör jag tillräckligt av den varan redan.
Space Monkey mini rant over.
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Minst sagt har jag blivit chockad lately! Det här är sådant där man inte känner till. Och med "man" menar jag förstås den generella populationen. Men det är bra att vi belyser sådant här!
SvaraRaderaJa det är verkligen att banka i huvudet tills det trillar av.(groteskt uttryckt men sant) Ja detta är alltså den verklighet vi lever i. Det känns väldigt svårt att acceptera och det kommer jag nog aldrig att göra. Det är bra att det skrivs om det. Jag tvingas ju att bo här bakom murarna så när jag läser någonting om det känner jag mig mindre ensam. Tack
SvaraRadera