en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
lördag 13 oktober 2012
Glittervargens presentation; Mollgan blev på riktigt
Fantasi är bra att ha som barn. En bra egenskap, ett tecken på friskhet. Jag hade otroligt livlig fantasi. Jag byggde upp världar och scenarion, så jag hade sällan tråkigt och föredrog att vara själv och med mina tankar. Närstående och lärare uppskattade min förmåga att fantisera, och skriva fina berättelser, rita, berätta, prata och så vidare. Kreativt!
Framåt tonåren började fantasierna bli verkliga. Och alltmer ofrivilliga och så småningom hotfulla.
Fick svårt att sova på grund av mardrömmar och mardrömmarna fortsatte i vaket tillstånd. Blev svårare att gå ut, umgås, klara skolan, jobb. Istället för att kunna underhålla min själv, tog min fantasi över mitt liv med hallucinationer, röster, hot, kränkningar, döden, våld, såg saker och människor som inte fanns. Kuratorer och skolsköterska sattes in. En möjlig diagnos blev depression, destruktivitet, missbruk, ångestproblematik, suicidal, posttraumatisk stress, psykotiska inslag. Jag var 8 år gammal första gången jag skrev om självmord i min dagbok.
Självmedicinering började jag med fösta gången när jag 13. Weed, alkohol, värktabletter. 14 gammal tog jag amfetamin för första gången. Sen benso, andra lugnande preparat, sömnmedel, vad jag kunde komma över tillsammans med mina drogvänner. Provade heroin första gången när jag var 17. Var destruktiv, utsattes för våld, utsatte mig själv för våld. De psykotiska inslagen, ersattes med missbruk och överdoser, som i sin tur avlöstes av rehabilitering och ett varmt välkomnande av den psykiatriska vården och psykofarmakans värld. Där är jag än idag och har fortfarande inte fått en slutgiltig diagnos.
Nu är jag 25 instabila år gammal, och det känns som om jag gått i pension och är i slutstadiet av mitt liv. För jag har gjort allt. Men jag behöver lära mig att dela med mig och hitta andra som förstår. Därför skaffade jag en blogg och därför är jag glad att jag blev inbjuden hit. Tack. Jag vill försöka ha ett vanligt liv.
Jag heter Linnéa.
Linnéa, Glittervargen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
Det är knappt jag vet vad jag ska skriva efter ditt inlägg. Du har levt, du har överlevt och du är här. Du är inte i slutet av ditt liv, det kan du inte vara. Jag är 35 och har också känt att mitt liv har varit i sin slutfas en lång tid. Men bara för att det har varit dåligt betyder det inte att det måste fortsätta vara det.
SvaraRaderaDet säger optimisten och medsystern i mig.
Själv vet jag inte riktigt vad ett vanligt liv är men jag har en sambo och vi lever som vi blir lyckliga av.
Hur kommer det sig att du inte fått någon diagnos?
Kram
Tack för din kommentar.
SvaraRaderaJag tycker också ofta att det är svårt att kommentera på bloggar som handlar om personligt mående, men jag tror på att det är viktigt att försöka eftersom många av oss behöver bekräftelse och känslan av oensamhet.
Jag har fått "smådiagnoser" som beskriver mina symptom som GAD, postraumatisk stress, vanföreställningar med psykotiska inslag etc. Men aldrig någon övergripande. Men jag är under utredning fortfarande...
ja precis, denna bloggen startades för att bl a bekräfta varandra. Mest är den till för att känna att vi inte är ensamma och för chansen att blogga under ett tak. Ja självklart finns alltid möjligheten till utveckling vilket jag försöker uppmuntra till.
RaderaKram
Har precis börjat följa denna bloggen på Bloglovin och jag är imponerad. Det skrivs mycket djupa och intressanta inlägg här! Alla kämpar så otroligt hårt med sitt och det ger en kraft till att kämpa själv. Tack för ditt inlägg Glittervargen! Du kommer från något trasigt men du har fortfarande möjlighet att utvecklas till en vacker fjäril. Känner så igen det där med en låtsasverklighet som man lever i. Jag har fortfarande, vad ska man kalla det?? låtsasvänner... det känns hemskt och rätt eum, sjukt på nåt sätt, jag menar jag är 18 år och har en massa låtsasvänner... men utan dem skulle jag varit död för länge sedan. Verkligheten gör ont :( kram!
SvaraRaderaDet är kul att du har hittat hit och känner att du hittar något värdefullt hos oss. Om du känner att du vill joina oss så är det bara att höra av dig till mig.
RaderaKram
Välkommen hit! Jag blir riktigt berörd av din berättelse, det är hemskt att ingen vuxen fångat upp dig när du var barn.. Inget barn ska behöva leva med sådana känslor, och det är klart att det sätter sina spår. Kramar!
SvaraRaderaTack för era kommentarer! De betyder verkligen någonting för mig!
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaJag har nu läst din text och tänkte genast på felaktiga signaler så att säga när jag läste " föredrog att vara själv och med mina tankar".
Du var förmodligen ung då och din kreativa fantasi hade redan då tagit över dig eftersom du föredrog att aktivera dig med dina fantasier istället för ett socialt liv med dina vänner.
Du skrev även att fram mot tonåren så började dina psykiska problem uppkomma men hur var det psykiska tillståndet, 5 år tidigare (13-5=8) då du var 8 år eftersom du skrev om självmord?
Hur har ditt missbruk påverkat dina drömmar? Blev de lindrigare eller värre?
Drömmar i vaket tillstånd? Hur yttrade det sig för en som inte vet. Misstänker ev. att du såg syner / hallucinerade när du såg dina sagofigurer från barndomen framför dig.
Kan du beskriva innehållet i dina drömmar lite mer detaljerat. De figurer som var onda mot dig i dina drömmer, är det både figurer som du framstod som både onda och goda i din barndom?
---
Det här låter säkert konstigt men en sak som jag funderade på är att du måste dra dig till minnes om vad du verkligen skrev/ritade/berättade när du var barn. Komma ihåg dina karaktärers svagheter och använda det i dina drömmar för att ta död på dem.
Ett alternativ är att om du inte minns allt från förr, är att med hjälp av det du kommer ihåg skriver en fortsättning från där du slutade senast i dina många olika sagor. Försök förena flera sagor till en enda saga där du skriver ett önskvärt slut så att dina sagofigurer får den ro som de önskar så behöver de aldrig mer besöka dina drömmar med sin ondskefulla energi.
Lycka till med allt!
Hej Anonym!
SvaraRaderaGlittervargen kan säkert svara för sig, men jag reagerar starkt på hur
du skriver. Du menar väl, men det blir i min mening ganska fel.
1) Läs hela Glittervargens blogg om hennes person intresserar dig så
mycket och genererar så många frågor.
2) I en blogg öppnar man oftast sig så mycket som man mäktar med. Att
fråga efter massor med mer detaljer är lite okänsligt. Visst kan man
fråga, men med viss varsamhet.
3) Du tar på dig en roll som terapeut och förenklar hur Glittervargen
kan bli frisk. Psykisk sjukdom är mycket mer komplicerat än att de går
att stoppa i en saga, hitta på ett lyckligt slut och sen lever hon
lycklig i alla sina dar. Det är lite förolämpande, i min mening.
Det är jättebra att du engagerar dig! Fortsätt med det, men var lite
försiktigare i hur du uttrycker dig.
Det här var min personliga reflektion på din kommentar.
Jag är benägen att hålla med dig ML..
RaderaSent svar, men ändå.
RaderaJag blev rätt ställd av denna långa, anonyma kommentar som också sedan postades på min egen blogg. Försökte svara men var mest mållös.
Tack för att ni "försvarade" mig, kompisar ML och Anna!