Rutinernas varande eller icke-varande

Rutiner och jag har ett slags hat-kärlek förhållande till varandra. Jag blir uttråkad om jag har för många rutiner, fungerar inte alls om jag har för få och gud benåde dig om du ruckar på de rutiner jag har. Då kommer AS monstret och Grawwwwr! *nomnom* sedan är du verbalt nerhackad och min hjärna har återhämtat sig från en panikilskattack.

Inom psykiatrin och slutenvården så är rutiner religion. Lite för mycket kanske, och speciellt för någon som jag som gärna visar mellanfingret mot alla former av auktoriteter. Det är förmodligen ADHD-barnet i mig som spökar. De försöker stöpa alla i en och samma form, vilket enbart är idiotiskt och dömt att misslyckas. Arbetsterapin inom öppenvården där jag går (Västra Göteborg) finns i några få utföranden vid samma tider utan möjlighet till variation. Det fungerar inte alls för mig, inte alls. Att göra samma sak, på samma tid, ad infinitum ger mig panik. Vilket faktiskt gör att mina egna rutiner ger mig panik ganska ofta. Detta är i sig problematiskt eftersom jag behöver mina rutiner om jag ska komma i håg att äta och sova. Känner man inte hunger eller sömnighet så är rutiner det enda sättet att INTE glömma bort saker och ting. Och görs saker i fel ordning så glömmer jag bort. Därav gud benåde dig om du ruckar på mina rutiner. Då får jag hjärnlåsning, vilket sällan är konstruktivt.

Insåg dock i går hur fängslande dessa rutiner dock kan vara. Jag bli ofrivilligt fjättrad vid min egen lägenhet i mångt och mycket. Mycket har att göra med en rädsla att om jag bryter dessa rutiner, som tog mig över tio-års arbete att få till, så kommer jag att falla tillbaka. Tillbaka till att sova ingenting, äta ingenting, dricka för mycket och kanske till slut även slinka ner tillbaka i missbruket. Och jag vill verkligen inte dit igen. Dock ibland, som i går, så vill jag dit igen. Mest för att jag är trött, trött på att det är jobbigt att ens ha fungerande rutiner (ADL som psyk så fint kallar det *ryser*) som gör att allt utöver det faller. Om jag ska ha fungerande rutiner så kan jag inte göra så mycket mer utöver det. För de i sig självt suger musten ur mig. Och det känns djävligt patetiskt ibland att jag vid 30 just så pass orkar gå och handla själv utan att min hjärna havererar. Då blir lusten att ge upp ibland överväldigande stor. I sådana stunder är det tur att det finns serier man kan begrava hjärnan i, distraktion is the shit.

Min hjärna bråkar med sig själv om rutinernas varande eller icke-varande. Weee! *tjatter tjatter, tjafs tjafs, etc. etc.* Kan de någonsin bli för många?