Hej!
Jag gör ett försök att skriva ett inlägg. Jag är en ensamstående mamma till en liten tjej som precis börjat skolan. Hon är mitt allt, ända anledningen till att jag lever. Det är för hennes skull jag kämpar för att få vård. Jag studerar idag till min andra examen, har en magisterexamen och tänker nu ta en kandidatexamen. Utifrån ser antagligen mitt liv helt sjukt ut, jag grinar, har ångest, tänker ta livet av mig. Så fort jag får kraft nog sitter jag med huvudet i böcker och studerar för att lyckas. Men det är också i böckerna och kalkylerna jag får ro. Där mår jag bra, men jag måste ta mig över en spärr innan jag kan få ro i dem. Och ibland är den där spärren väldigt hård. Min första examen tog jag på ren trots och att jag ville bevisa för alla andra att jag faktiskt också kan, jag är inte korkad och dum som alla sagt i alla år. Nu har utbildningen ett annat syfte jag vill kunna försörja mitt barn. Jag kan inte lägga mig ner och dö. Det alternativet finns inte längre de flesta stunder i mitt liv. Men så kommer svackorna oftast mellan 10.00 till 03.00 på natten eller så vaknar jag 03.00 på natten i ångest och paniken tar över. Då finns inte viljan att leva längre.
Har sedan 2004 diagnosen ospecifierad psykos. Den har nu ändrats till djup depression och ångest med psykotiska inslag. Min ända fundering är vart är de psykotiska symptomen? Hur kan en psykotisk person bo på mamma barn hem, och få behålla sitt barn. Det var personal dygnet runt. När jag var där var jag fortfarande på lpt. Tvångsvårdad för jag ansågs vara en fara för andra. Men jag fick för socialtjänsten åka hem med mitt barn efter mindre än 3 månader fortfarande lpt:ad. Det är inte ens enligt lag att en person ska vara på lpt och ej vara i behov av vård dygnet runt på avdelning. Jag var hemma i upp till ett halvår på lpt, under den tiden fick jag ingen vård. Behandlingsassistenter kom hem till mig ibland men det hjälpte knappast snarare tvärtom.
Visst jag hade synhallicar men jag hade tagit för mycket av en medicin som påverkar vissa ämnen i hjärnan. VIlket slutade med hallucinationer. Men det innebär inte att man har en psykos sjukdom. Jag har kämpat sedan 2004 för att få vård, eller inte 2004 mitt mående var då så pass dåligt att jag slutade kommunicera. Men sedan 2005 har jag kämpat och blivit nekad med diverse otroliga anledningar. 2004 ägnade jag några veckor åt att försöka ta mitt liv. Tänker inte skriva här vad jag gjorde för jag vill inte trigga igång någon. Men uppfinningsrikedomen var det inte fel på. Däremot fegade jag ur varje gång. Jag har inte fått någon hjälp alls av vården för min depression eller suicid tankar.
Jag kämpar fortfarande 8 år senare för att få någon vård som hjälper. Efter 7 år fick jag en second opionen och diagnosen ändrades men än har ingen skillnad i behandling skett.
Om det är nåt jag vill få fram till resten av omvärlden så är det att hade jag som liten fått bli sedd och uppskattad för den person jag var. Hade jag inte varit där jag är idag, jag hade kunnat skapat ett bättre liv åt min dotter och jag hade sluppit så mycket ångest.
Jag ber om ursäkt om inlägget är lite slarvigt skrivit, är oftast väldigt trött den här tiden på dygnet.
/ Isa
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Glömde att skriva att jag även har ätstörningar, har haft bulimi och hetsätningsstörning.
SvaraRaderawow, jag kan inte tänka mig hur svårt det är att plocka upp sig själv varje dag och kämpa, öppna böckerna och arbeta så hårt för att ta dig vidare så du kan ge din dotter det allra bästa
SvaraRaderajag har sett mammor med psykisk sjukdom, många. jo väldigt många och jag förstår åtminstone att det är väldigt lätt att ge upp för att det är svårt att se hur fan man ska komma någon vart utan hjälp.
du är stark!
välkommen hit och jag förstår att du självklart att det inte är så enkelt att du är stark och ångestfri för det
kram
Tack, det underlättar ju att jag är ångestfri vissa delar av dagen sedan jag slutade med medicinen.Det är hårt arbete med mig själv, att jag inte fått något stöd alls av vården är kanske att ta i och ganska otacksamt av mig. Har haft en sköterska som kämpat som en dåre för att jag ska acceptera att jag är värd något alls. Men i princip har jag gått ifrån att inte klara av att fokusera på något alls. En enkel text var som att läsa brott och straff på ryska. Och jag kan inte ett ord på ryska. Till att nu åtminstone försöka studera igen och tror faktiskt att jag kommer klara detta. Men det mest idiotiska i det hela och de jag är kritisk till, det är att all rehabilitering har jag fått sköta själv. Jag har letat reda på minnesträningsprogram själv som jag kunde ladda ner gratis versioner av för att förstå hur de fungerade och sedan göra egna övningar för att återfå minnet. Men människor som inte har de kunskaperna att söka reda på information vad gör de? Det blir ju sittande där med nedsatt förmåga att fokusera och minnas saker helt i onödan. /isa
SvaraRaderaDet var mycket intessant, ditt inlägg. Jag uppskattade att läsa om din problematik kring dåligt mående i förhållande till barn. Personligen är min enda motivation till att må bättre/bli frisk att skaffa barn. Hoppas vi kan fortsätta att dela tankar kring just det. Tack.
SvaraRaderaFörlåt, menade du tidigare att de diagnostiserade dig som schizofren felaktigt? Bara så jag förstått rätt.
SvaraRaderaJag förstår att hur vi blev sedda eller inte sedda under barndomen förmodligen förstört mångas chanser till bra förutsättningar i livet. självklart gäller inte det alla men alla situationer ser så djävulskt olika ut. och jag själv vet om detta.
återigen tycker jag du är outstanding som fixar detta, jag förstår att din dotter är ditt bränsle (kanske, kanske även de som tvivlade på dig?)
hur läste du en bok på ryska om du inte kunde ryska, det begrep jag inte riktigt hehe, ursäkta :)
när du berättar din livshistoria och hur du tagit fram allt du behöver själv utan 'deras' hjälp så för du budskapet vidare. så enkelt som att skriva det här är det. någon i liknande situation kommer att läsa det och möjligen dra nytta av det.
ha en bra lördag
kram
Haha det var jag som var extrem flummig, kan vara det ibland. Men jag läste inte en bok utan att läsa var som att läsa en bok på ryska. Jag klarade inte av att läsa en kort text. Klarade inte av att komma ihåg vad jag läst nån sekund innan. Och kunde inte hålla fokus mer än nån minut. Jag har alltid levt för att läsa, de var mitt sätt att fly när jag var liten. Så för mig var det en katastrof att inte längre klara av detta. Jag kunde inte heller kolla på tv, vilket jag fortfarande inte klarar av. Klarar inte av att hålla fokus.
SvaraRaderaAngående diagnosen, har de aldrig sagt att de var schizofreni utan psykos men att jag inte ska sluta med mediciner för att undvika att bli sjuk igen. Men idag har den diagnosen ändrats, jag hade antagligen inte en psykos däremot depression och ångest med psykotiska inslag vilket jag antar att hallucinationerna var.
Jag blir imponerad när du skriver om dina studier, jag förstår ju hur tufft det är men du gör det ju ändå. Inspirerande! Välkommen! :)
SvaraRadera