Välkommen till mitt kaos!
Jag är personen som de flesta skulle beskriva som glad, omtänksam, stark.
Dom har inte fel i det, men det stämmer inte riktigt.
Jag har sedan dagis mått dåligt, varit deprimerad och varit "annorlunda" som folk gillade att säga.
När jag var 9 år hände en massor.
Jag började röka, skära mej själv, började på psykiatrin och sen gick det snabbt utför.
I mina journaler har det stått att de misstänkt ADHD sedan dagis, misstänkt Borderline sedan mellan/högstadiet och misstänkt Bipolär sedan gymnasiet.
Diagnosen Borderline fick jag när jag var 21, diagnosen ADHD blev satt när jag var 25 och Bipolär när jag var 26.
Har varit bulimiker men har nu diagnos Ätstörning UNS, pågående depression och generaliserat ångestsyndrom.
Idag är jag 28år har två barn och gått i alla olika typer av behandlingar, legat inlagd, lever nu drogfritt efter att missbrukat droger i drygt 8år. Har inte skadat mej (så som skurit / bränt) på 6,5 år och jag kämpar dagligen med mitt mående.
Mitt skrivande är rakt på, ärligt och öppet till 100% och kan även uppfattas som osammanhängande och hoppigt då allting för mej går 1000-gånger snabbare, vilket är alldeles för snabbt.
Jag har inget filter eller någon "bra broms" så när mina tankar och känslor rusar iväg så kastat jag bara med och därför skriver jag lite svängigt ibland.
Jag har bloggat på olika bloggar sedan 2005, haft vardagsbloggar, bloggar om mitt mående, mammablogg, viktblogg och ja.. min blogg Kampen mot Kaoset startade jag 9 oktober i år, alltså för bara en vecka sedan.
Jag försöker vara så anonym som det går, vi får väl se hur det blir med det och hur det går.
Hoppas självklart jag kan tillföra något, vad som helst.
Att någon kanske slipper känna sej mindre ensam, kanske känna igen sej och se vad jag lyckats ta mej ifrån och förstå att du kan också?!
Jag var en tjej, sönderskuren, blodig och konstant hög på knark.
Idag är jag en mamma med ärr som aldrig kommer röra en drog.
Jag har fortfarande självmordstankar, saknar rakblad och skalpeller och ibland även droger.
Men mina barn är min styrka, jag måste leva och kämpa för dom.
Välkommen att besöka min blogg och välkommen med alla frågor eller kommentarer!
Kram
Lilla Fröken Kaos
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Välkommen fröken Kaos
SvaraRaderahoppas du kommer trivas =)
kramar
Tack. :)
RaderaKramar
Du är jättevälkommen! Du har gjort en tuff resa men landat i ett liv värt att leva låter det som. Även om det fortfarande är en kamp förstås. Märkligt att många verkar ha fått sina diagnoser så sent i livet. Har du några tankar om varför du fick ADHD- och bipolär-diagnoserna så sent, fastän du varit inne i psykvården sen före tonåren?
SvaraRaderaTack så mycket. :)
RaderaDu har rätt, mina barn är mitt liv och dom är värda att kämpa för, leva för.
Jag har faktiskt tagit upp den frågan med min nuvarande läkare som förövrigt är den bästa jag haft på alla mina ca 20 år inom psykiatrin.
Hon tror att det i mitt fall har med att göra att jag bytt läkare och psykologer.
En del har säkert velat göra utredningarna på mej tidigare, men så har jag hunnit sluta där eller bytt.
Vilket varit mitt sätt att hålla alla borta och inte låta någon komma nära.
Men du har rätt, många verkar få sina diagnoser sent.
De få jag känner som fått diagnoser tidigt tycks dock (i flesta fall) blivit feldiagnoserade.
Känner igen mig i mycket av det du skriver. Lever utan broms och filterlöst, sen ja, alltid antar jag, vilket har sina för- och nackdelar.
SvaraRaderaHärligt att se att du återfunnit din styrka, välkommen!
Välkommen hit! Det låter som om du gjort en tuff resa, men landat ganska bra där du är nu? Kram!
SvaraRadera