Ensam på grund av sjukdomen

Jag tittar runt lite och läser, läste ett inlägg om hur omgivningen hanterat informationen om sjukdomar och diagnoser. Det var ett tag sedan inlägget gjordes, så istället för att skriva i kommentaren gjorde jag ett nytt inlägg. Vet inte hur ni vill att man gör? Eller om man ska följa något tema. Kände iallafall att jag vill berätta min historia även här.

 Jag har alltid varit ärlig, berättat öppet om min sjukdomstid. Med resultatet att ingen vill ha att göra med mig, ingen ger mig en chans att lära känna mig. Jag vet att jag är en bra människa, jag har mycket resurser, jag är värd att lyssna på. Men i samma ögonblick som en ny bekantskap får höra talas om att jag varit sjuk, vill dom inte längre ha att göra med mig. Det värsta är att det inte längre vill ha att göra med mitt barn heller. De får inte längre leka med henne. Min dotter förstår ingenting. Men jag har lärt mig att vara tyst. Jag har varit inlagd tre gånger i år, bara ca 2 veckor åt gången. Senaste gången var jag så nära att ta mitt liv. Jag hade verkligen bestämt mig och skrev ett självmordsbrev på datorn. Men jag ger en helt annan förklaring till människor omkring oss än den riktiga orsaken. Folk frågar inget mer, antagligen är människor så upptagna med sitt. Alla har mycket, det är jobb och familj så ingen har tid att fråga. Som tur är. Eller så förstår de men frågar inget mer för att slippa höra. Men det går emot vad jag vill. Jag vill kunna prata om det, vara öppen. Jag vill berätta att jag i perioder mår så dåligt att jag måste vara inlagd för att skyddda mig själv. Jag vill inte vara ensam längre. Men jag vet att om jag berättar blir min dotter ensam, hon får på sin höjd gå hem till kompisar men dom får inte följa med henne hem. Och det är nåt hon så gärna gör. Tar hem kompisar, hon älskar att ha sina vänner hemma.

När den ända kompisen jag hade, som själv oxå led av ångest, flyttade. Blev jag helt ensam, jag hade verkligen ingen. Min mamma och pappa har jag som börjar bli gammla. Jag flyttade, och lärde känna en grannfamilj. De har barn i samma ålder.  Till slut berättade jag min historia för dem, trodde det var ok. De är också de ända som vet om den riktiga anledningen till att jag varit inlagd tre gånger i år.  Nu får inte deras barn komma hem till oss längre. Jag är samma person som innan, jag är helt ofarlig. Jag har inte haft det lilla minsta symptom på psykos sedan 2005. Men människor är rädda.

Jag sitter just nu i en situation där jag måste flytta, byta stad helt. Jag får inte ett jobb här, det är en alldeles för liten stad. Mina föräldrar kommer bli skogstokig, det ända min mamma vill är att ha alla barnen i närheten. Men jag kan inte leva för andra människor. Jag får varken jobb eller vänner här, Det är alltid någon som känner någon som vet vad jag varit med om och som vet att jag varit sjuk. Den ända lösning jag ser är att jag står ut tills jag är klar med utbildningen och sen söker jobb i hela Sverige, kanske till och med utomlands. Börja om från början. Glömma allt som varit.

Men samtidigt önskar jag att jag kunde vara öppen för att påverka folk att ändra sina fördommar. Men jag måste tänka på min dotter. Därför är jag glad att jag hittade hit att få en chans att berätta utan att riskera att min dotter blir ensam.

/Isa