Det var inte igår jag skrev här. Har haft problem med inloggning och så vidare. Men nu är jag tillbaka igen.
Sommaren har varit... tuff. Jag hamnade i djup depression vilket ledde till att hamna i självskadebeteendet igen. Som jag varit fri från länge. Senast för några dagar sedan blev det en intox och självskada, men just om det kan ni läsa mer om på min privata blogg http://piiket.blogg.se
Något som förstör mycket för mig är att jag inte kan acceptera att jag är sjuk med mina diagnoser. Jag vill inte acceptera dom, för då känns det... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, som att det är "okej", eller nej rättare sagt - jag kan inte acceptera saker jag varit med om som gjort mig sjuk för då känns det som att dom händelserna blir "okejade". Jag vet inte, svårt att förklara.
Hur accepterade ni era diagnoser? Och hur hanterade ni det?
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Jag är inte rätt person att skriva om att acceptera ens diagnoser. Jag accepterar inte mina, iaf inte varje dag. Jag försöker tänka såhär istället: Jag har problem, svårigheter, funktionsnedsättningar och andra saker. Men en diagnos kan inte definiera vad jag är. Jag är så mycket mer än en stämpel i pannan.
SvaraRaderaJag tror jag förstår vad du skriver när du inte vill att händelser i ditt förflutna var "okej", att det var okej att tex göra dig illa. Men om någon skulle släppa ut giftgas så att du blir sjuk och nästan dör betyder inte att det var okej att släppa ut giftgasen.
Nuet är en produkt av det förflutna. Du har vissa sjukdomar som har orsakats av det förflutna. Men... att säga att något hände och att det påverkade dig så svårt att du blir sjuk är inte samma sak som att säga att händelserna var okej, snarare tvärtom! Om något hände som gjorde dig sjuk måste det ha varit väldigt starka händelser. Och visst, vi önskar alla att vi vore omänskliga och inte låt oss påverkas av sådant, men det är ju bullshit när en tänker efter.
Jag tror inte alltid på acceptans. Det är ett överskattat ord. Men att kämpa emot och inte acceptera att det förflutna är som det är, är ingen bra grogrund för att komma vidare.
Förstår du något av mitt flum såhär halv fem på morgonen?
Jag förstår, och jag uppskattar ditt svar. Kram!
RaderaSom närstående tycker jag att det känns viktigt att inte göra för stor grej av eventuella "felsteg". Det man gör när man är sjuk kan man inte rå för (för då hade det inte varit sjukt). Men det är ju viktigt att man försöker analysera det som triggade ett insjuknande så man kanske kan bädda för framtiden. Framtiden (och sig själv) är det enda man kan ändra på. Ingen idé att älta, även om vi alla gör det då och då. Å andra sidan kan vi ju inte se framtiden och bädda för allt som kommer.
SvaraRaderaDiagnoser är till för psykvården, för att de bättre ska kunna ge rätt vård, men kan kan aldrig definiera en person efter dem. Det är viktigt att delta och hjälpa till så man hamnar i rätt vårdfack. Och inte ge sig om man inte tycker det stämmer.
Sen tror jag att psykvård i sig inte kan läka en människa. Det är bara närstående människor (eller djur) som tillsammans med en själv som kan det. Mediciner och terapier kan bara öppna upp för att man ska _kunna_ bli friskare.
Säkert inget nytt för dig, men kanske bra för andra närstående. Det räcker inte med att lämna över någon till psykvården, utan man måste gräva i sig själv och söka förståelse för den andra.
(Eftersom jag är jag postar jag en önsketrudelutt också: http://youtu.be/aGzgoSg5OZg)
Hello! Härligt med en blogg av någon liksom vi har kontakt med mörkrets källa. Vi bloggar oss fram genom livet om allehanda ting, men mest om ångest, tabletter och sex. Kram! http://emoboost.blogspot.se/
SvaraRadera