Reflektioner över en dosett

Jag tar fyra tunga mediciner varje dag för att kunna uppträda normalt. Nåja, ”normalt”. Jag är fortfarande sjukt stresskänslig och blir trött av intryck. Men ”normal” som i att jag inte yxmördar mig själv eller andra (inte för att det senare någonsin varit på gång, but you never know). Jag tvättar handdukar och bakar bröd, jag träffar släkt och vänner, jag deklarerar i tid och betalar räkningarna, jag hejar med ett leende på grannen och busschauffören.

Jag börjar meningarna med ”jag”. Jag ser mig själv, eller något jag tror är mig själv. Men det är lurigt, minnen av ljus och mörker dröjer sig kvar. På ett sätt vill jag glömma de hemskaste stunderna, den totala hopplösheten där bak i ambulansen med magen full av piller. Alla gånger jag varit utlämnad åt en fyrkantig vård. Allt som har tyckts om mig och bevarats för evigheten i journalen. Alien-känslan när jag inte lyckats styra mitt sinne. Samtidigt – behovet av att minnas, spara, bekräfta henne därinne som trots allt kämpade.

Och flygfärderna... de får jag inte minnas för mycket, eller åtminstone inte med för tjocka sentimentala solglasögon. Ja, de var glädjestrålande men också utmattande, det var lätt att flyga för nära solen och bli bränd.

Allt detta är också jag. Men sidor jag just nu väljer bort, eller snarare har turen att kunna välja bort för stunden. Så länge medicinerna fungerar som de gör nu. Det enda jag behöver göra är att bestämma mig varje dag för att ta dem, och göra det till ett aktivt beslut. Lite läskigt är det. Att inte bara driva runt och låta saker hända, utan medvetet omforma mitt medvetande.

Nej, jag proppar inte bara i mig kemikalier, jag försöker sköta sånt som mat och sömn och relationer, har en samtalskontakt och ska till att gå en patientutbildning (kurs i grupp om bipolär sjukdom). Men knappt något har haft så stor effekt som senaste höjningen av litiumet, därför blir det så påtagligt – jag har en materiell sak i min hand som kan ändra vem jag är, om jag vill leva, om jag vill dö, om jag jagas av andar och hemsöks av blodiga illusioner, om jag möblerar om vardagsrummet, om jag tar en drink till...

Särskilt när jag vet att en del inte blir hjälpta av mediciner så känns det märkvärdigt att till slut (efter 14 år som psykfall och kanske 35 år som psyksjuk) seriöst kunna säga att de här funkar som det var tänkt. Jag blir lite skrämd av att stå i dagsljuset och ha makten.

Allt liv är förändring.