Jag katastroftänker varenda eviga dag nu. Känns som att livet håller på att raseras på riktigt nu. Fan.
Om jag nu bara är bekymmer för dig, varför sitter du då och säger att du vill ha mer tid med mig och M? Att du vill hitta på saker med oss. Du stöter bort mig. Du identifierar mig i mina sjukdomar till personer jag inte ens känner, och som definitivt inte känner mig. Du gör det för att Du ska få en klapp på axeln.
Mamma, jag säger nej nu. Jag orkar inte.
De senaste veckorna har mina tankar endast bestått av mörker, hopplöshet och smutskastning på mig själv.
Orkar inte.
Klarar inte av det som kallas livet. Vill gömma mig. Dra täcket över huvudet och sova i något år.
Det är inte mycket som inger hopp nu. Skitliv.
När det till och med är jobbigt att andas, hur ska man orka med misären?
Jag ska inte klaga.Tänk på barnen i Afrika för i helvete.
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar