Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

söndag 30 november 2014

Det här med familj..

Hur behandlar era familjemedlemmar er?

Jag har stora problem med min mamma, lillasyster och mormor som alla är väldigt svåra att ha och göra med och dom kan inte acceptera mig som jag är. Min lillasyster hotar med att sluta prata med mig om jag inte blir  bättre och mamma tycker att jag ska "rycka upp mig", mormor bara inte förstår...

Jag vet inte vad jag ska göra... Jag har blivit tvungen att lösenordsskydda min blogg så att inte dom ska kunna läsa på grund av detta. Det känns så tråkigt att behöva göra det, särskilt eftersom jag har ganska många läsare.

Vad ska jag göra? Vad gör ni?

(Läser ni min blogg så kontakta mig för lösen.)
http://piiket.blogg.se

4 kommentarer :

  1. Med tiden kanske de förstår. Det verkar som att efter 20 år inom psykiatrin så har mina föräldrar börjat begripa på riktigt. Det är inget kul att vänta så länge förstås. Försök kanske att få med dem på läkarbesök eller liknande.

    SvaraRadera
  2. Det är nu cirka 20 år sedan som min egen yngsta storebror (med tillhörande fru) vände mig ryggen och bakom min rygg har dom kastat dynga, typ: "hon är knäpp och en jävla lat jävel som inte vill jobba". Min äldsta dotter som nu är 30 år har inte vilat ha någon kontakt med mig på de senaste fyra åren, hon vägrar att svara i mobilen/sms/skrivna brev/e-post. Hon tror att hennes tystnad ska knäcka mig för jag är inte fin nog och inte passar in i hennes nya familj. Min äldsta bror förstår! Även min yngsta dotter, SÅKLART! Min mamma har jag under de senaste åren fått prata väldigt mycket med, till viss del förstår hon, men trots detta önskar hon att det hade varit annorlunda. Vissa människor, våra släktingar har en förmåga att vilja stöpa oss i en form så att vi ska "passa in"... in i deras tillvaro. Man väljer sina vänner, men ens släkt den får man redan som nyfödd. Idag har jag accepterat att jag "får inte vara med", för jag har ändå min lilla familj och dom är också mina bästa vänner, det är min dotter Robin och min pojkvän Conny. Bättre att känna att man har kvalité på vänskapen och kärleken till människorna man umgås med, än att bara se till kvantiteten som kanske innebär att umgås med en stor och obekväm släkt. Tyvärr så är livet ganska så orättvist på många olika sätt. För ibland känns det som att välja mellan att "inte se" eller att "inte höra". Jag vill gärna både se och höra. Men jag väljer vem jag vill titta på och vem jag vill lyssna till. Kan till en början kännas ensamt. Men hellre det än att känna sig ensam när det är släktträff. Jag är utanför, men jag står för att jag är just jag, det ska ingen ändra på, inte ens min mamma. Kram Till dig Piik

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart att de önskar att det vore annorlunda! Inte specifikt att du eller jag ska vara annorlunda i våra personligheter (de glada stunderna mest förstås) men att vi ska ha lika många bra stunder som de har. Att vi ska ha det lika "lätt" som de har det. En del "väljer" tyvärr att se det så, som att vi verkligen skulle ha ett val att må toppen men nekar till det för att det är möjligt. Jag är fortfarande helt ställd över att mina föräldrar delvis har ändrat sin attityd gentemot mig. Jag är däremot fortfarande helt van nu och väntar mig att det ska hända igen och igen att folk allmänt bara lämnar en för att man blir för mycket för dem att förstå sig på. De kanske inte hade gjort så ifall de hade gått i ens skor bara en liten, liten stund. Men, mirakel är inget som tillhör verkligheten. Möjligheter finns däremot, att prata/försöka så mkt man kan att verkligen förklara vad det är som händer inom en.

      Min värld har krympt, vilket jag nämnt för Piik, men åtminstone vet man att de man har kvar är där för att de vill det och ser något gott i en. Inte bara psyksjuka, utan helt vanliga andra.

      Radera
  3. Ååååh.... OM jag känner igen det där.
    "sluta älta", "hur länge ska du hålla på sådär", "jag tror det är medicinerna som gör att du mår dåligt, varför provar du inte utan?", "ryck upp dig".

    Det gör mig ledsen att de som betyder så mycket för mig, inte vill ta del av min resa, och förstå att jag kämpar för allt vad tygen håller.
    Hade svaret varit så enkelt som "ryck upp dig", så hade jag varit uppryckt för längesen.

    (osynligabekannelser.blogspot.com)

    SvaraRadera