Kroppen och jag

När jag var barn hade jag inga problem med maten. Visserligen var jag allergisk mot en massa saker, men jag åt vad mina föräldrar lagade och gillade maten på dagis och i skolan. Jag var normalviktig och funderade inte ens över min kropp. Men när jag var elva förändrades allting, nästan över en natt. Två saker skedde: Jag kom in i puberteten och jag fick mitt första utbrott av psoriasis. Min kropp var i förändring och jag gillade det inte. Helt plötsligt lydde inte min kropp längre. Den blev stelare och rörde sig inte som jag ville. Dessutom var jag täckt av fjällande eksem. Jag började skämmas och försökte dölja mig i för stora kläder.

Jag började även tycka att jag var tjock. Jag minns precis det ögonblick det skedde. Jag stod med en klasskompis och hon frågade vad jag vägde. Helt plötsligt kändes det som om jag tog upp hela rummet, som om allt mitt fett fyllde utrymmet. Senare den dagen kräktes jag för första gången upp maten.

Sedan dess har jag och min kropp inte varit överens. Det är som en bergochdal-bana. Det börjar med att jag tycker att jag är tjock, så jag svälter mig själv. Tillslut tar hungern över och jag börjar hetsäta. Sedan kommer kräkningarna. Tills jag beslutar mig för att svälta mig själv igen, och allt börjar om på nytt.

Jag har haft perioder då jag har ätit normalt, men de har sällan varit långa. Istället har jag slungats fram och tillbaka, och när jag ser mig i spegeln känner jag mig alltid tjock, oavsett vad jag väger. Jag har nästan alltid varit normalviktig, förutom en period på ca ett år då jag var underviktig, och en period på sex månader då jag bara hetsåt varje dag och var överviktig.

För några år sedan blev jag diagnostiserad med ätstörning UNS (utan närmare specifikation), men en diagnos betyder inte att jag har fått hjälp. Eftersom jag är normalviktig är det som om min ätstörning inte räknas som ett problem, trots att den medför både psykiskt och fysiskt lidande. Jag skadar mitt psyke och min kropp varje gång jag svälter, spyr eller hetsäter. Men ingen av mina behandlare har tagit tag i frågan, trots att jag har bett om hjälp. Det har bara ignorerats. Jag tänker på min kropp och vad jag äter (eller inte äter) varje dag. Det tar upp massa tid och massa energi; vissa dagar kan jag inte tänka på något annat än mat.

Jag skulle så hemskt gärna vilja få hjälp. Men alla psykologer jag har haft har undvikit frågan när jag har tagit upp det. Kampen mot ätstörningen har jag fått kämpa ensam. Jag har kommit en bit framåt genom att få tips via min blogg, eller genom att läsa andras bloggar. Men jag är långtifrån frisk.

Just nu är jag inne i en svältperiod. Hur länge den varar vet jag inte, men i min hjärna snurrar tankar kring mat och vikt nästan konstant. Jag kan knappt koncentrera mig på något annat. När min psykolog kommer tillbaka från semestern tänker jag göra ännu ett försök att ta upp frågan. Men det jag inte förstår är varför det ignoreras. Skall BMI och vikt verkligen få styra vad som anses som viktigt?

Jag vet att jag inte är ensam om detta. Många bulimiker är normalviktiga. Hur många som lider i tysthet vet jag inte, men mörkertalet är säkert stort. Men varför skall vi inte få den hjälp vi behöver? Jag känner med alla som någonsin har tagit till desperata metoder för att ändra på sin kropp, oavsett storlek. Rationellt vet jag att jag aldrig kommer att vara nöjd, hur smal jag än blir. Men jag kan inte själv bryta detta destruktiva beteende. Och psykiatrin kommer inte att ta mig på allvar förrän det är försent och jag redan är underviktig. Varför skall det behöva gå så långt?