Jag har en hel del diagnoser genom åren. Det började med ångest- och depressiontillstånd, sedan borderline, sedan dystymi, sedan ätstörning uns, sedan - ja diagnoshögen bara växte. Jag begärde ut mina journaler och där stod det att jag förmodligen hade tre personlighetsstörningar till, fast det utreddes aldrig.
Så fick jag tillslut min bipolärdiagnos och jag tyckte att saker och ting föll på plats. Plötsligt verkade allt stämma. Förutom att det inte riktigt gjorde det. Jag hörde, och luktade, och såg saker som inte andra hörde, luktade och såg, även när jag inte var deprimerad eller manisk. Men jag tänkte: "Alla passar inte in i mallen". Värst av allt var rösterna. Två stycken, manliga, som sade åt mig att skada mig själv, eller att sade nedsättande saker om mig. De kom när jag var ensam, utsatt, med ingen omkring mig som kunde hjälpa mig.
Så sent som i april vet jag att jag hade kvar min bipolärdiagnos. Men förra veckan fick jag träffa en sjuksköterska från en annan mottagning som hade hoppat in för att alla sköterskor på min mottagning var på semester. Jag var glad och hypoman och jag sade något i stil med "ja, när en är bipolär och har roligt så är det riktigt roligt" och sköterskan säger "det står i dina journaler att du är schizoaffektiv, du har ju många psykotiska symptom."
Scizoaffektivt syndrom är en psykossjukdom och inget som en bara häver ur sig sådär. Min mottagning borde ha berättat det för mig. Jag vet inte vem som satte diagnosen eller när. Jag misstänker att de medvetet har undanhållit det för mig för att jag inte skall gå in i någon form av sjukdomsroll, men jag anser att jag har rätt att veta vilken diagnos jag har! Jag misstänker att sköterskan jag inte visste om att jag inte skulle få
veta, och därför råkade säga det för att hon inte visste bättre. Kanske är jag bara paranoid, men det är så det känns.
Jag tycker att vården har behandlat det här jäkligt illa! Att inte ens berätta min diagnos för mig! Speciellt med tanke på att detta är en tung diagnos att få, med en dålig framtidsprognos, så skulle jag gärna vilja diskutera den med läkare och psykolog. Och om jag har rätt, och de har undanhållit diagnosen för mig, så har de bara gjort mer skada än nytta.
Är det någon som har råkat ut för något liknande? Skriv gärna om det!
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Fan vad illa!
SvaraRaderaMin psykiater sa till mig att hon inte skulle berätta vad hon trodde på ett halvår för hon ville vara säker, men då visste jag ju om det.
Jag tror inte man får undanhålla sådana saker, tänk om du hade haft cancer, då hade de ju inte undanhållit vilken sorts cancer du hade!
Men psykvården verkar ha dispens att göra vad fan som helst! Och det går inte att anmäla de jävlarna heller, eller det går men det händer inget.
Kan inte mer än att skaka på huvudet och säga att jag inte är förvånad. Jag har hört så mycket sjukt de har gjort att det snart känns som vardagsmat och det är kanske det mest tragiska!
Kram
Ja, det det mest tragiska. Men fan va förbannad jag blir ändå!
RaderaKram!
Ja, som jag skrivit till dig tidigare så har detsamma hänt mig men jag kan inte säga att det är lika illa. Men det gjorde mig jävligt förbannat och ledsen när jag läste i mina journaler att de hade misstänkt eventuell personlighetstörning i flera anteckningar. Inte själva störningen i sig, att eventuellt ha någon sådan skulle jag kunna hantera. Det är det jävla smusslandet och att inte vara det minsta franka om det. Och när de sen vet att jag hämtar ut samtliga journalanteckningar så nämner de ingenting i förväg, som om de inte har någon skam eller oro att jag ska må dåligt över det jag läser. Men tji fick min läkare när jag istället skällde ut henne för hur de alla hade hanterat de (hennes föregångare och övriga). Orättvist kanske att hon fick ta utskällningen men hon hade varit medverkande, hon själv hade författat en hel del om mina eventuella ifs and whatevers. Hon bad om ursäkt och sa att det verkligen inte skulle gå till så, att patienten självklart ska få vara med i sin utredning men att jag inte har någon personlighetsstörning enl. dem. (so f*cking what?)
Raderamen jag tyckte ändå det var skönt att höra att någon psykiater kunde vara ödmjuk nog att säga att de hade gjort fel och att jag skulle få vara delaktig i min fortsatta behandling.
så om man kan så ska man pressa läkaren så långt man kan... men jag är fullt medveten om att många läkare beter sig som människor gör - som barn och sätter sig på tvären. Och det gäller att man orkar också, är man mitt i en helvetes depression så är man glad om man ens klarar komma till mötet och se någon i ögonen.. då är det bra att ta med någon som kan se till att inget orätt händer en. Och jag hoppas innerligt att alla har någon.
Psykiatrin har verkligen något grundligt fel i sig. Så skulle det aldrig få gå till i den somatiska vården. Så jag är pro att ALLTID begära ut journaler och säga till om saker inte stämmer. Så långt en orkar.
Raderaindeed, jag med! hoppas alla vet om sina rättigheter att ta ut sina journaler! dock gillar personalen alltid att krångla till det och säga att det ligger på någon annans bord att ta hand om det men det stämmer inte! läkaren ni går till kan med ett tangentryck beställa journalkopia när hen är inne i din journal så länge hen har ditt godkännande, som skrivs under på en enkel blankett. ifall någon undrade
RaderaBra att du tar upp det, så att folk vet. Å andra sidan kan de neka en att få ut journaler om det tycker att det skulle vara skadligt för en... Men det händer sällan, om jag har förstått det rätt.
Raderanej de kan inte neka en, de kan bara få det att låta som att det är skadligt för en. så det på så sätt verkar som att man inte får ut den. men man har lagen på sin sida att få ut sina journaler i alla lägen, och så länge man talar om för dem att man vet att det är så det ligger till så ger de sig med en gång.
Raderaförlåt om det lät kort, men jag har bråkat min del med psykiatrin och vet hur det hela slutar, jag har fått alla papper jag velat ha till slut pga det är jag som har rätt och de som är rädda för det som står där. med all rätt, det står osanningar i mina journaler. direkta osanningar - som när de blandade ihop mig och min roomie på sjukhuset. hon hade ett nintendo som hon spelade hela tiden. det står i min journal att jag satt på mitt rum och spelade nintendo hela tiden. visst, jag hade en datorn med mig och surfade och kollade på film men det är fortfarande svart på vitt ren osanning. sen hur hela utskrivningen skedde förra året så har läkarna återgivit detaljerna i ren osanning återigen. så, de har en hel del att skydda, jag antar att de vet med sig att de slarvar med journalanteckningarna och därför gärna vill göra det lite extra besvärligt för oss att vilja hämta journalkopiorna. inkonsekventa skitläkare
RaderaHåller med. Vet helt ärligt inte varför vissa blir psykiatriker när de behandlar patienter som de gör...
RaderaPengar är jag rädd för, de flesta jag mött inom vården som har BRYTT sig är skötare och sjuksköterskor
RaderaSamma här. Läkare är inte mycket att ha.
Radera