Man tycker man är duktig då man klarar av och sluta med någonting självdestruktivt..tills man tänker efter och inser att man endast bytt det mot någonting annat. Kommer man någonsin att leva ett "normalt" liv? Äta normalt,sova normalt (utan piller),umgås normalt..för min del känns ett normalt liv som någonting jag aldrig kommer och klara av. Vilket i sin tur resulterar i att jag ser ännu mer ner på mig på mig själv och därmed är självdestruktiva spiralen igång och jag skadar mig själv igen på något sätt. Oftast faller man tillbaka till det gamla,eftersom man "ändå inte mår bättre trots att man låter bli".
Jag har varit (är) sexmissbrukare,låter män(niskor) utnyttja mig..det här året har jag så gott som, kommit ifrån det och träffade endast en man för drygt en månad sedan.Men sen jag gjorde det,så är det återigen-skitsamma!
Gör jag inte "det" med männen,så måste jag vara ensam och det vill jag inte vara resten av mitt liv.Vill KÄNNA någonting!
Jag brukar se på celebrity rehab och känner igen mig i deras missbruk,vad det än handlar om..Mat,sex,förhållanden,alkohol..och nu även sleepisar.Har aldrig tagit starkare droger,hade jag gjort det,så hade jag inte suttit här längre,för det hade snabbt tagit död på mig.
Nu när jag varit självmordsbenägen så är det första jag tänker på att jag ska börja droga,så blir det enklare o ta livet av sig.
Jag har svårt att äta mediciner som förändrar min personlighet,tror det är lite av ett bipolärt drag,för man vill ha sina speedade uppåtdagar.(Har inte fått diagnosen Bipolär än dock). Jag har svårt att ta emot kloka ord,speciellt om hen säger att -Du måste älska dig själv,innan någon annan kan älska dig,eller -Det kommer att bli bättre,jag har själv mått så där och tog mig ur det osv. Såna ord får det och koka i mig.
Hur FASIKEN,ska jag kunna älska mig själv,då ingen annan gjort det visat att det GÅR att älska mig,att jag är VÄRD kärlek och omtanke.Inte ens mina föräldrar älskade mig ju. Och om någon säger att -Jag kom ur måendet...så känns det som ett misslyckande för mig,då JAG inte klarar av det.Lite som och säga till en tjockis eller rökare att -jag klarade av det..(sluta röka/gå ner i vikt),varför gör inte du det då?
Ja,det var lite tankar från en vilsen,trasig,ensam bloggare...
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Åh, jag vet inte vad jag skall säga. Mer än att jag också hatar de där peppiga orden "du skall se att det blir bättre", etc. Och alla dessa jämförelser med andra gör inte saken bättre. Förstår inte människor att jag är jag och inte kan jämföras med tjejen nedför gatan eller whatever?
SvaraRaderaJag kan känna ditt lidande genom skärmen. Och även om jag aldrig riktigt kan förstå exakt vad du går igenom (för ingen kan förstå exakt vad någon annan går genom) så vet jag hur det känns att vara så trasig att en vill dö.
Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver, särskilt dom där tafatta försöken till peppning. Många gånger har jag varit tvungen att bara gå därifrån för att inte smälla till någon och få ett vansinnigt utbrott! Kan inte säga så mycket mer än att jag önskar dig kraft och styrka!
SvaraRadera