Nu när jag ändå är inne på ämnet med mediciner, biverkningar, konstiga upplevelser, etc. Så kan jag ju passa på att fråga: VILKEN ÄR DEN VÄRSTA MEDICINEN DU HAR TAGIT? Finns det någon medicin som har gett dig biverkningar och upplevelser från helvetet? Mediciner som har gjort dig neddrogad/zombiefierad/totalt avstängd? Vad tycker DU är värst?
Min självklara "favorit" på listan är Cipralex. Jag tål INGA antidepp (förutom möjligtvis Voxra). De gör mig uppskruvad, manisk, tar bort impulskontroll, ökar mitt självskadebeteende, ger mig yrsel, ger mig kraftigt ökad ångest, minnesluckor, hallucinationer, overklighetskänslor, mani etc. Men Cipralex var helvetet på jorden. 6 veckor total plåga. Förutom ovanstående: Sömn? Glöm det. Kunna minnas vad du gjorde för 1 minut sedan? Knappast. Rastlöshet och tanketrängsel och tankerusningar, paranoia, hallisar, minnesluckor och framförallt känslan av att inte existera. Jag var en hamster på amfetamin, totalt ur kontroll. Och utsättningen? ETT HELVETE!!! Det enda som hjälpte var att slänga i mig rejält med Pargitan och på så sätt (helt ärligt) droga bort helvetet tills jag kunde tänka klart igen.
Andra biverkningar av Cipralex var: självmordstankar/planer, illamående (REJÄL SÅDAN), huvudvärk, desorientering, koncentrationssvårigheter, dimsyn, återkommande (STARKA) tankar om att jag inte hade någon kropp, ökad depression, smak- och luktförändringar, oförmåga att gråta, sexuella störningar, hjärtrusningar, aggressivitet, irritation, ljuskänslighet, samt den något säregna upplevelsen av att ständigt vara sugen på att äta citron.
SHARE YOUR STORIES!
[OBS! Detta är inte ett inlägg menat att skrämma någon. Alla fungerar vi olika, och för många fungerar Cipralex bra.]
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Det är helt vansinnigt! Jag är så less på tabletter och inte bara för min egen skull, vad jag hör ifrån mina vänner här och mina vänner utanför nätet. Jag har inte haft så här starka biverkningar (tror jag), jag tappade håret av nån antidepp, fick tjockare hår av nån annan, illamående och yrsel av diverse.
SvaraRaderaMediciner är tyvärr en jättestor del av våra liv, kan vi inte skapa lite taggar för medicinerna (cipralex osv) istället för att använda "mediciner", eller man kan använda båda! Båda är bäst! Jag försökte kolla här om någon haft Abilify (tror jag det var) som en vän åt och blev jättedålig av, men det blir liksom för mycket meds att hålla ordning på.
Skitbra idé. Ska ändra taggarna på mitt inlägg. Och är du intresserad av Abilify (eller så kanske du har fått de svar du sökte...) så kan jag ge lite egen input, käkat den i flera år nu. Men som sagt - eftersom alla reagerar olika så är det ju inte säkert att det gör någon skillnad vad jag än själv har för åsikt. :)
RaderaMin vän svimmade och fick en hjärnskakning så hon väljer att inte äta den mer, och det förstår jag. :/ Man är så jävla utsatt! Läkarna säger att "nej nej, biverkningarna är inte farliga" och bor man dessutom ensam som jag gör så finns ju ingen där om man svimmar och slår sig illa, eller en massa andra otäcka reaktioner man kan få. De har ingen aning om vad de skriver ut, tror jag. :(
RaderaJag hade för mig att jag läst om Abilify och det var kanske hos dig då? Då vet jag ifall det kommer upp igen. :)
Det är ju jäkligt problematiskt med mediciner. Inte bara att läkarna inte verkar ha koll - eftersom alla reagerar olika så kan de ju inte veta vad som kommer att hända. Inte patienten heller. Visst, alla mediciner går väl till hjärnan på något sätt, men mediciner RIKTADE åt hjärnan ska en nog vara försiktig med. Och självklart så görs det inte alls så mycket forskning som det skulle behövas på området.
RaderaCipralex gjorde mig helt galet manisk. Folk frågade till och med vad jag gick på för knark när jag testade dem. Kan tilläggas att de sattes ut illa kvickt.
SvaraRaderaAnnars är kombinationen Zyprexa/Mirtazapin den värsta på många sätt, jag var så bortkopplad i de åren att jag inte ens kunde föra vettiga samtal med folk. Känslobedövad. Gick upp 20 kg etc. etc.
Litium var inte så illa rent biverkningsmässigt även om jag fick hypotyreos av dem och nu måste medicinera för det resten av livet. Samt akne liknande utslag som har gett akne liknande ärr i ansiktet.
Det bästa jag gjort var att sluta med alla mediciner. Det tragisk är att jag inte alls hade behövt dem, jag behövde egentligen bara någon som hade fattat varför jag var som jag var. Hej dålig kompetens om autismspektrum inom psykiatrin.
Eh, ja vården och dess bristande kompetens är ju fan så skrämmande att jag gråter. Blandar en deras bristande utbildning/inlärning med ett gäng fördomar och du får patienter som bara mår sämre av vården. Autism verkar vara ett väldigt farligt tillstånd att ha, inte pga autismen i sig, utan för att vården verkar vara lite extra bra på att felmedicinera/felbehandla just dessa individer.
RaderaSedan finns det ju andra skrämmande exempel, som tex de transpersoner som medicineras med neuroleptika för att deras uppfattning om att de har en annan könsidentitet än den som kollades upp mellan deras ben när de föddes räknas som ett psykotiskt symtom.
Ah, listan kan göras lång. Men jag håller med autismspektrumet är det väldigt få inom psykvården som har någon koll på.
Jag är övertygad om att det inte är fel på oss, utan på samhället. För många i alla fall, vi är mandarinankor som inzi kom fram till! Vi passar inte in, fungerar inte, men det är samhället som utesluter oss. Tror jag. Man kan inte bara pressa i tabletter till höger och vänster som de i bästa fall har en gissning om hur de fungerar och tro att det är lösningen. /Rant over.
RaderaDu är inte den första som har tänkt så. Själv tror jag det är lite både och. Psykisk ohälsa/sjukdom har alltid funnits, kommer alltid att finnas, i alla samhällen. Visst, vi passar inte in, men det beror mer på attityden mot det som avviker. Jag tror att vi är annorlunda och jag skulle nog må dåligt även i ett bättre samhälle. Men jag skulle nog hantera det annorlunda i en värld som inte var så centrerad kring normalitet och extrem individualisering.
RaderaFluanxol (äldre neuroleptikum). Blev paranoid på ett sätt jag aldrig varit annars. Varje natt drömde jag starka, detaljerade drömmar om att personer i min närhet plötsligt gjorde jättehemska saker mot mig. Kände mig allmänt aggressiv vilket jag sällan är. Det gick över så fort jag slutat med medicinen.
SvaraRaderaLyrica. Berusad så jag gick in i väggar. Gick raketsnabbt upp i vikt. Sedan en ständig värk i hela kroppen. Inte försvann ångesten heller.
Flera SSRI (Zoloft/sertralin, Cipramil/citalopram samt Seroxat/paroxetin). Ökad ångest, sömnlöshet. Ingen som helst positiv effekt. Har ofta undrat om jag alls skulle ha börjat skada mig själv om jag inte fått Zoloft. Dessutom Efexor/venlafaxin, samma sak fast i kubik.
Trots det är jag inte anti mediciner. När jag får mediciner som passar mig blir saker bättre, inte helt bra, men lättare att hantera. Jag har erfarenhet av 35 år som omedicinerad, och det var ingen hit. Känner mig genomsnittligt betydligt mer harmonisk nu. Däremot avfärdar jag inte andra personers dåliga erfarenheter av mediciner - piller är inte svaret på allt alltid. Det är tragiskt att vården är så snäv.
Fluanxol har jag som tur är aldrig provat. Men det låter läskigt.
RaderaLyrica HATAR JAG. Av samma skäl som du. Kunde inte sova för allting kändes som en snurrande fylla när jag tog dem, och jag mådde illa av att allting bara gick runt-runt.
SSRI, ja ingen hit.
Nej, jag är inte heller anti mediciner. Men jag, som du, värjer mig mot en vård som verkar tro att det är enda vägen och att en dessutom ska bli salig av dem.
Vad svårt, det är ju flera mediciner som har förstört för mig och frågar du mig en annan dag så är min nr 1 kanske den fjärde i placeringen av de allra värsta.
SvaraRaderaVar förberedd på svammel, jag har träffat 9 kusiner och deras barn idag.
Zyprexa var ett helvete, kort sånt visserligen. Det var som att jag var inkapslad i superkoncentrerad ångest. Eftersom de inte gjorde annat än påverka mig katastrofalt negativt slutade jag kvickt nog.
Seroquel delar förstapriset. Som jag tidigare berättat så var jag zombifierad i flera år, utan att egentligen veta om det själv. Jag däckade på 100 mg oavsett hur länge jag hade knaprat dem.
Andraplatsen tar Topimax. Det är lite svårt att förklara men under tiden jag använde dem var de precis vad jag behövde. De skänkte mig impulskontroll, men priset jag fick betala var någon sorts hjärnskada (jag ser ingen annan förklaring). Jag hittar inte orden när jag försöker dela med mig mina tankar. Jag hoppar då till andra språk när jag inte hittar de svenska. Det var som värst när jag åt dem sommaren 2011 till våren 2012.. men min hjärna har inte återhämtat sig...
Jag har inga svårigheter i mitt tankeflöde utan det är först när jag ska dela med mig begripligt nog för den som lyssnar.
Venlafaxin. Jag har ätit dem i så många år att jag glömt av hur det var innan jag började med dem.
När de satte in dem så hade jag testat alla SSRI men min svårbehandlade depression krävde något effektivare. Först fick jag cymbalta som precis som venlafaxin är SNRI.
Långt senare fick jag Voxra men där klagar jag inte.
Hur som helst så var jag uppe i 375 mg när det var som värst, inte för att jag blev frisk utav det men jag förmodar att jag blev avtrubbad men ändå stabil i en overklig existens.
Mental suspended animation
Problemet med alla mediciner är att en inte riktigt kan se hur de påverkar en, positivt eller negativt. Vi som äter medicinerna är enligt min åsikt de som har minst aning om vad som är bra för oss eller inte. Jag hade behövt få höra av min omgivning om de såg någon förändring.
Eftersom en del meds har förmågan att ge oss en extreme makeover i personlighet så behöver vi höra från de som verkligen känner oss. Inte psykiatrins åsikter då de inte vet ett skit om oss. Eller ja, inte tillräckligt skit iaf..
Jag har satt ut venlafaxin helt nu, as we speak. Första veckan grät jag i stort sett hela tiden.
Jag tror att hjärnans signalsubstanser ev. börjar stabilisera sig nu, långsamt förstås. Men jag vet förstås inte om det verkligen är så.
Lyrican har jag kvar och det är en medicin som jag väljer att ta medan jag sätter ut SNRI medsen. Tycker inte om "fyllan" man får av dem och det finns fler biverkningar som suger med dem. Men de gör sitt jobb rätt bra. Vill förstås sluta med dem ändå, det är något läskigt med dem.
Jag vill som SpaceMonkey vara fri från medicin, eller så fri som min hjärna tillåter.
Mest för att jag levt i ett oförändrat tillstånd, limbo sen jag blev sjuk. Eller var det kanske sen jag började medicinera? Who knows.
Det är väl så att medicinerna hållit mig vid liv, artificiellt, apatiskt liv med noll chans för naturlig utveckling.
Bra medicin då?
Voxra är jag nöjd med även om de inte längre är så effektiva som de var i början. Kanske funkar jag bättre om jag håller mig till dem och inget mer. Hur länge ska man vänta och hur känns det om det funkar? Stesolid gör precis vad de ska göra när ångesten/paniken blir outhärdlig. Jag är inte speciellt brydd över det dåliga ryktet samtliga bensodiazipiner har. Jag missbrukar dem inte men det är väl för att just min hjärna inte blir helt dominerad av dem.
Ja, varje medicin borde få en tag, bra tänkt! Kanske någon som känner sig manad att gå igenom bloggen?
Har ni någonsin känt av att era läkare är något väl korrupta?
Det är så sant som du säger. Det var mycket tack vara att jag bodde hemma och mina föräldrar såg effekterna av medicin kombinationen som gjorde att jag ifrågasatte överhuvudtaget, till slut gjorde även min terapeut det, då han ansåg att det inte gick att bedriva effektiv terapi när jag var så bedövad. Jag slutade självmant med alla på en gång, inte att rekommendera för övrigt, snarare tur att inget allvarligt hände med mig eller min kropp. Flyttade till England en sväng i samma veva så slapp ta i psykiatrin. Vet att den läkaren jag hade då fick så mycket klagomål att hon blev bortkopplad från allmänpsykiatrin. Annars känd som isdrottningen i dessa krokar, välkänd av personliga ombud i mitt område till och med, tragiskt värre.
RaderaInte av läkemedelsbolagen, men dock av systemet, och varandra. Min upplevelse har varit 50/50. Har även träffat de som verkligen lyssnar och vill hjälpa.
Ska tilläggas att jag i bland önskar att jag kunde ta mediciner som fungerade. För att underlätta. Jag har sett fall då de hjälper så oerhört mycket, så tragiskt bara att det blir så galet fel i bland. Får se om det blir ett försök till med centralstimulerade någon gång.
Det är dock knepigt med hjärnan. Till slut tror jag, känner jag, att man blir så borttappad i all röra att man glömmer vad som är "normalt".
Tror jag har berättat detta förut, men det är så minnesvärt att jag drar det igen:
RaderaFick Lyrica (som i övrigt är/kommer bli narkotikaklassat i USA) utskrivet av läkare på akuten som gav mig upptrappningsschema från 0-1200 mg på ett par veckor, och sade att det var andra doser än de rekommenderade för hon hade en egen överenskommelse med läkemedelsbolaget. Stoltheten var tydlig i rösten.
Det finns många korrupta läkare. Inte för att de vill vara det (även om det självklart finns sådana också), utan för att de har inget annat val om de vill gå vissa kurser och hålla sig up to date med forskning att gå på konferenser och liknande sprungna ur läkemedelsbolagen själva. Och de korrumperar varandra med att säga "den här medicinen hjälpte jättebra för den här patienten med den här diagnosen" och så tänker nästa "jaha, då ska jag testa det" och så dras det igång. Fy fan!
SpaceMonkey
RaderaJag är först med att erkänna att det finns riktigt bra läkare. Jag upplever det ofta så men kan inte säga att jag vet att de verkligen är så. Är en läkare snäll så finns det inge garanti för kompetens eller nyfikenhet i ditt case. Det är ju vanligt folk de med, med unika värderingar och åsikter. Precis lika lätta/svåra att bryta ner som det är med resten. Men till en viss grad tror jag att många läkare förändras från dag 1. Både som människor och som läkare. Om det är för att de måste distansera känslomässigt eller bara blir avtrubbade vettefan.
Ibland är vi patienter så desperata efter förståelse att vi i farten blir blinda för verkligheten. Först efter ett tag kommer man kanske på att den där läkaren inte alls var mer lämplig i jobbet som behandlare än någon annan.
Men det finns bra folk i psykiatrin, det har jag upplevt och fått vara glad över så länge de stannar på mottagningarna.
Normalt är inget att bry sig om egentligen. Men det är också rätt många som har problem med avvikelser. Förmodligen avviker de själva i det ena och andra men lever i sin egna värld med halva tankar.
Charlyene
Lyrica är redan narkotikaklassad runt om i världen men vad spelar det för roll. Folk tar dem ändå. Vi har flera narkotikaklassade mediciner i Sverige som inte kommer i närheten av hur stor skada alkoholen utgör. Den heta debatten kring Lyrica finns öht till av en orsak förstås. Men i jämförelse med alla de andra medicinerna jag testat så är den inte lika farlig imo. Min mor har gräslig fibriomyalgi och hon får då och de en lyrica av mig när kodeinet inte hjälper. Hon sken upp som en sol och var väldigt förvånad över att det öht fanns något som hjälpte mot smärtan. Läkarna har mest bara skrivit ut opiater tidigare och ingen av dem har varit smärtlindrande nog.
Trappa upp så snabbt till 1200 mg låter helt sinnesrubbat. Jag har aldrig varit i närheten av såna ordinationer. Jag brukar bara ta en 150 mg per dag (läkarens ordination är 3 x 1 per dag.
Du kan gå på hur många läkarkonferenser (big pharma sponsrade) som helst. Det innebär inte att du måste svälja det allt. Det senaste blir snart motbevisat annorstädes. Läkare är precis som du och jag, Individen är si och så mottaglig för ny sk information, är kanske lättmanipulerbar, egocentrisk från start..etc.
Du har rätt om Lyrica, borde ha kollat upp det.
RaderaMen det jag menar med läkare är att de är ju som alla andra från början, men de skolas in i en värld där de SKA svälja vad läkemedelsbolag säljer till dem. För att det är läkemedelsbolagen som bekostar mycket forskning. För att läkemedelsbolagen är de som väljer vilka mediciner som ska finnas på marknaden. För att det är läkemedelsbolagen som tar fram nya mediciner. För att det i att vara läkare är så medicinfokuserat att det inte går att välja bort att en måste ta till sig information om läkemedel och den informationen kommer från läkemedelsbolagen. Tror inte att det går att leva så och hela tiden tänka kritiskt, undra över VARFÖR informationen kommer i den förpackningen som den gör, etc. Att vara läkare är att på sätt och vis samarbeta med läkemedelsindustrin. Inte för att läkare är onda, utan för att de inte har något större val.
Jag förstår vad du menar och håller med i mycket. Jag har träffat flera läkare som sagt att de själva faktiskt inte vet exakt vad de sysslar med.
RaderaEn handfull psykiaters jag träffat har varit ärliga nog att säga att de inte vet om medsen/kombinationerna kommer att fungera. En läkare jag träffade sa att hon inte ens visste hur läkemedlet fungerade.
Trial & Error ftw, ungefär.
En läkare jag hade under många år tjatade på mig att fortsätta med seroquel, så jag gjorde det (jag var ju inte riktigt "med" i matchen). En sommar la jag in mig och läkarna tog bort SQ med en gång. De undrade hur fan min läkare hade tänkt och hållit på med. Så det är inte alltid de backar up varandra. Hon tog det inte så bra när hon var tillbaks, men det absolut värsta var att hon försökte få mig att börja med dem igen. Trots att jag beskrev i detalj hur dålig jag varit under de åren.
Hon ansåg att hon visste mer om mitt mående än jag själv. Hon malde på om medicinen fördelar om och om igen. Helt döv!
Det fanns inte en enda fördel för min del. Varför kunde hon inte lyssna, acceptera att jag visste mer om medicinen ifråga? Alla reagerar olika på mediciner men jag hade kunskap pga erfarenhet. Jag är inte en expert på seroquel utan jag är en expert på kombinationen jag+seroquel. Jag sa till henne en gång att experimentera med sin egen person och först efter det komma med trovärdiga argument.
Hon gav med sig till slut när hon förstod att hon inte skulle kunna förändra mitt sätt att se det.
Bra att du tar upp det här!
Kramar från andra sidan värden :)
Det är ju en viktig fråga. Mediciner är ju en del av vår vardag. Felaktiga mediciner kan bli katastrofalt. Det borde pratas mer om detta.
RaderaTack och kram!
Så som många andra här så gillar jag inte lyrica. Jag har inte haft det så länge, men jag har hållt på att trappa ner det i två månader. Biverkningarna är hemska och abstinensen gör mig tokig. Medicinen var väl bra i sig och det hjälpte mig, men det är en så otroligt beroendeframkallande medicin och abstinensen är hemsk. Tar man inte sin ordinerade dos så mår man äckligt dåligt. Jag är i alla fall glad över att jag snart trappat ut den helt. Bara 6½ veckor kvar, woooh!
SvaraRaderaLamotrigin var en annan medicin jag tog en kort period och jag fick tinnitus av den. Ett oändligt pipande. Jag kunde inte sova och blev allmänt galen. Mer än så minns jag inte vad det var för biverkningar, men jag mådde skit av den. Hade den i bara 2 veckor kanske.
Helst vill man ju vara utan alla dessa mediciner så att man slipper alla biverkningar, abstinens och beroende. Det är i alla fall en dröm jag har. Att vara medicinfri.
Att ni kommer ihåg namnet på alla mediciner?! :-O Jag var så borta då när jag fick testa några olika +ECT,att jag bara tackade o tog emot,svalde det jag fick typ.Kommer bara ihåg sleepisarna Imovane o Propavan och så det senaste jag hade kvar i medicinlådan,som jag slutade med, Fluoxetin som jag åt mest för att det skulle hjälpa mot ätstörningarna,vilket det gjorde för jag blev illamående o risig i magen.Är anti medicin..men ännu mer anti ECT!
SvaraRaderaJag har min journaler, annars skulle jag nog inte komma i håg alla. Brukar ofta glömma bort alla som jag test, Ergenyl är ett sådant exempel.
SvaraRaderaSå medicinfri som man kan vara är ett mål att sträva efter, oavsett om det är somatiskt eller psykiatriskt. Dock är det skönt att det finns mediciner, för alla olika typer av sjukdomar, borde dock skrivas ut med mer försiktighet, i alla delar av vården. Mindre makt åt läkemedelsbolagen helt enkelt.
Jag har ätit jättemånga olika mediciner, men det som var allra värst för mig i form av biverkningar var Lamotrigin. Jag kunde inte gå rakt, kändes som att jag svävade och hade svårt att bedömma avstånd. Jag fick utslag som kliade och ont i hela kroppen.
SvaraRaderaJag åt Lyrica i 2 år, högsta dosen men nu när jag var inlagd sist och fick en ny läkare sa han genast; "Den ska trappas ut och tas bort helt. Den är farlig för hjärtat och narkotikaklassas snart." Jag sa emot eftersom den hjälpt såpass bra, men då jag hade LPT hade jag ingenting att säga till om. Den trappades ut på knappt 4 veckor och HERREJÄVLAR vilken abstinens!! Svettningar, skakningar, illamående, värk i hela kroppen, ljuskänslig, deppig till tusen, ångest och feber. Jag har aldrig varit med om en sådan hemsk utsättning!! Idag är jag GLAD att han satte ut Lyrica i och med att den är skadlig för kroppen, dessutom är jag glad att jag gjorde den nertrappningen under tiden jag var inlagd annars är jag säker på att jag hade gått upp i dos igen med en gång pga utsättningen.