För ett tag sedan var jag med i studie om Asperger och vänskap. Studien är gjord av en av personerna som var med och gjorde projektet om Asperger och Depression/Ångest problematik som jag skrev om för ett tag sedan. Det är intressant läsning och jag hoppas verkligen att vi inom tid får se mer forskning inom områden som fokuserar mer på hur människor borde acceptera varandra som de är i stället för att fokusera på hur en ska anpassa sig för att bli en funktionell samhällsmedborgare.
Vänskapens cirkel
en plats för oss psykiskt utmanade samt anhöriga; utstötta att tillsammans skapa en gemenskap där vi känner oss trygga nog att skriva av oss och bli hörda om vi så vill
Det är rätt märkligt, men jag har nog motsatt problem. Jag har inte lika lätt att vara vän med personer som fungerar och är i symbios med samhället. Inte för att jag ogillar dem per automatik eller låter bli att acceptera dem som de är bara för att. Det bara är. Jag kan acceptera världen som den är. Eller nej, jag kanske inte kan men måste. Men att respektera hela mänskligheten är omöjligt. De som kan det är jag avundsjuk på.
SvaraRaderaVad jag menar är att samtidigt som många av oss kanske vill bli förstådda mer och accepterade trots eventuella avvikelser så finns samtidigt en önskan hos mig att förstå de friska, funktionella samhällsmedborgarna. Inte för att jag förstår alla som har psykiska problem. Men jag har lite mer livserfarenhet av den ena sorten och kanske därför har svårt att sätta mig in i den andra sorten.
Krångligt. Jag har ingen aning om detta är en begriplig kommentar,
Jag tycker att den här kommentaren var fullt begriplig och Inzi jag håller med dig fullt ut i dina skrivna ord. Folk som passar in i samhällsnormen (som det så vackert heter) tycker jag ofta har ett tunnelseende på andra personer. Att jag sedan har flera personer i min omgivning som har olika diagnoser, som jag faktiskt har mycket lättare att umgås med är de där andra "vanliga" människorna, har inneburit för mig som ett lätt val av vänskap. Men samtidigt lever vi ju alla i ett inrutat samhällssystem där alla bör passa in i olika ramar och det är väl detta som oftast irriterar mitt lugn. Visst behöver vissa personer med diagnoser av olika slag någon form av extra stöd och hjälp för att förstå och klara av att leva just i detta rut-samhälle. Men man kan omöjligt göra om en persons personlighet och det tycker jag är en viktig fråga som många utan diagnoser skulle behöva få mer info om, för kunskap det kan man aldrig få för mycket av.
RaderaVad jag menar mer är att fokusen ligger mest på hur man som "sjuk" ska anpassa sig till samhället. Exempel: Det är (ofta) jag med AST diagnos som ska förklara varför jag beter mig som jag gör. Inte tvärtom, att de förklarar för mig varför det beter sig som de gör.
SvaraRaderaLitteraturen är ofta ensidig, handlar till stor del om just den anpassningen. Inte med det sagt att man i bland inte behöver anpassa sig (det måste de flesta någon gång) eller att det ens är på något sätt så att enbart "friska" ska anpassa sig. Snarare är det väl så att jag tycker att det borde finnas en större balans i samhället. Alla kan lära av alla. Man kan acceptera andra utan att för den delen behöva tycka om dem.
Forskning, litteratur, behandling etc. borde emellanåt skifta fokus. Från en anpassning som /ofta) enbart sker hos den "sjuka" till ett mer balanserat förhållningssätt. I den mest utopiska av världar skulle dessa två begrepp, friskt och sjukt, inte ens finnas när man talar om psyket. Det är bara, en personlighet, som man i bland behöver hjälp med att lära sig hantera. En terapeut till mig sa: "Om det inte är ett problem för dig, om du inte mår dåligt av det, är det då något du behöver ändra på?". Det är fråga väl värd att ställa sig själv. Själv har jag ofta problem att se skillnad med hur jag "borde" vara enligt samhällets alla konstruktioner, och hur jag egentligen är.
Mer förståelse mellan individer och mer acceptans åt folket helt enkelt.
Hoppas det där blev någorlunda förståeligt.
Jo jag förstår vad du menar och delar dina tankar. Men som du skriver så är det en utopi. Eller så är jag bara för cynisk i skrivande stund, men jag tror inte människan kan ta det jättesteget från nuvarande inställningar.
RaderaNär jag känner mig fel och trasig händer det att jag påminner mig om de stora och små filosoferna och vad de har skrivit och jag känt igen mig i/hållit med om,
Visst är det tungt att konstant tänka på hur man borde bete sig?
Konstant är kanske att ta i men ibland när jag omger mig med flera individer så påminns jag om hur annorlunda vi alla fungerar och det är en flersidig kamp att förstå och acceptera varandra. Accepterandet är lättare iofs men det är respekterandet jag har svårt med (hur mkt jag än försöker och önskar).
Begreppen sjuk och frisk är ju värden. Nihilisten i mig tycker att de inte räknas öht. Men så påminns jag om att jag visst känner av olika sorters känslor och att det i min hjärna ändå finns begrepp som bra och dålig, positivt och negativt.
Så ja, jag håller med om att det kanske utspelar sig i den mest utopiska av världar.
Vänskap, nätverk och allt det vi försöker göra här är i syfte att göra varandra gott. Sen om det fungerar eller ej vet jag inte.
Men din information (länken) är verkligen sånt vi behöver mer av. Vi kan inte få nog av kunskap som Ann-Ki skriver.
Jag tror inte heller på att människan som helhet är kapabel till det, inte än. Min förhoppning är snarare att kanske, någon gång, är det möjligt.
RaderaOerhört tungt. Det tar så mycket energi, som jag hellre skulle vilja lägga på annat. Det är det som är poäng lite grann, alla är olika, diagnos eller inte. Svin finns det överallt som min far brukar säga.
Värdebegrepp är konstiga saker för min hjärna. Komplicerat att tala utan dem har jag insett.
Precis. Kunskap är bra saker som man sällan kan få för mycket av. Fördomar kommer ju ofta just av bristen på kunskap. Om inte annat så känner man sig mindre ensam ute i den stora stygga världen.