Det där ljuset jag såg, slocknade fort som satan!

Ljuset jag såg slocknade fort. Kaka på kaka, alltid!
Min mor och hennes man ska skilja sig. Kan även tillägga att hennes man K är som en pappa för mig. Han kom in i våra liv då min biologiska far gick bort, och vi funderade till och med på adoption.

Mamma vill inte det här. Det är hans beslut. Han orkar inte med all skit längre.
För att citera: jag orkar inte med den här familjen längre. Vill helst bara sätta mig i en stuga i skogen i ett år och inte prata med någon.

Två dagar efter jag fick reda på detta, fann jag mamma i ett återfall med flaskan i näven. Gråtandes.
Förståeligt, men det gjorde ont att se mamma så på mors dag.

Vad beror då skilsmässan på?
All jävla skit. Och tydligen är jag en väldigt stor del av den skiten.

Sen hittade jag en massa grejer mamma suttit och skrivit till någon jävla random som inte ens känner mig att jag tar knäcken på K. Min borderline och bipoläritet är för mycket. Hittade massa mer, och summa sumarum är att till och med min mor verkar tappat hoppet om mig.

Jag bor på en jävla soffa, än en gång.
Har en ångest dagligen som heter duga och vill inte kliva upp. Bara fortsätta sova.

Som grädden på moset är att jag måste hålla upp den här glada jävla fasaden så E och R inte skickar ut mig.
Nu kanske det inte är så illa, men när jag mådde såhär sist så slutade det med att E i stort sätt bröt kontakten med mig, då hon fick panikångest varenda gång vi träffats eftersom hon såg hur dåligt jag mådde.
Nu kanske det verkar som E är en dålig vän, men nej. Tvärt om. Hon vet om mina sidor och accepterar mig för den jag är. Hon var tvungen att rädda sig själv bara. Också det är förståeligt.

Vi får se vad som händer. Jag stänger väl av, I guess. Fake it ti'l you make it?