Svammel

Finaste E, tack för att du ställer upp för mig än en gång när livet hamnat på noll.
Sist jag blev hemlös tog du emot mig med öppna armar. Du gör samma sak nu. Min fina vän.
Du betyder så otroligt mycket för mig.


Jag sitter och mailar på rum i Göteborg som en galning.
Jag vill ha ett hem, nu!

Kan inte låta bli att känna det som att omgivningen tycker jag är en börda.
Att jag alltid fuckar upp när jag lyckats gå framåt.

Jag hade kommit så långt med mig själv i att lära mig vara ensam utan ångest som river sönder bröstet.

Och jag vågar inte längre säga hur jag egentligen mår. Folk blir oroliga, rädda och tar avstånd.
På med leendet och sluta aldrig vara stenhård och tuff.
Den enda som ser igenom den här fasaden som jag än en gång har finns inte med mig.
Min T.
Vi kan inte ens prata i telefon. Jag behöver dig nu, mer än någonsin. Jag vill kunna visa mig svag utan att skrämma iväg.
Och du är den enda som inte blir rädd för mig. Det har du aldrig blivit, och det är mycket tack vare det du alltid kommer äga en stor del av mitt hjärta.
Vi fungerade inte som ett par, men jag skulle aldrig klara mig utan dig som vän.

Jag skrämde iväg E en gång. Vi tappade kontakten helt. Och jag skrämde bort H.

Jag vill bli frisk och sluta vara så in i helvetes självömkande.

Hoppas att livet går bättre för er andra just nu än det gör för mig.
Så småningom kommer jag ta mig upp, det vet jag.